2930: Att få fram rätt sak med konsten

Konstens kontext är lika oundviklig som nödvändig. Som vi kan se idag finns det en tendens att låsa fast konstverken i en bestämd kontext. Det är återigen problemet med betraktarens beskurna roll. Verken pekas ut i en alldeles bestämd riktning. Eftersom dagens konst rör sig i den aktuella politiken blir det i regel så att det som pekas ut är det som anses vara lämpliga åsikter. I konsten är man något radikal i uppfattningarna men inte särskilt mycket. Under en längre tid går konsten och makten hand i hand. I denna gemensamma vandring ingår naturligtvis också kritik av makthierarkierna. Men självfallet med stora begränsningar.

Den välmeriterade konstnären Johanna Gustafsson Fürst ställer ut på Accelerator. Kontexten är tydligt given och sammanfattas i rubriken på Svt:s artikel ”Hon gör konst av förtryckta minoritetsspråk. Hennes ”undersökning” (som det nu alltid heter i konstpresentationer) handlar om hur minoritetsspråken finska och meänkieli behandlats och tagit form i Sverige och i synnerhet Tornedalen.

Skulpturerna blir förstås lidande av att förvandlas till illustrationer för en politisk idé. Lite synd eftersom de hade mått väl av att leva ett eget liv.

När det handlar om själva ämnet får man tillägga att vi numera lever i en tid när alla minoriteter får göra sina röster höjda och kräva historisk rättvisa. Någon större fara för att minoriteter blir undertryckta kan man nog inte tala om. Frågan om språkets förtryckande makt är fortsatt aktuell och våra dagars problem är att ständigt finna nya eufemismer för företeelser som inte bör uttalas eftersom de kan vara problematiska. Problemen kan delvis förskjutas genom att man tvingar fram nya ord som låter bättre. Sådant är inte föremål för några konstnärliga undersökningar. Det torde inte vara tillräckligt opportunt.

Det här inlägget postades i om utställningar m m, politik. Bokmärk permalänken.

6 svar på 2930: Att få fram rätt sak med konsten

  1. minnesdagen skriver:

    Historisk rättvisa – Så väldigt mycket kretsar kring historien. Så viktiga saker förvrängs och är tabu att ifrågasätta.

    “Ministry of Truth oversees propaganda and historical revisionism.”

    Orwell skrev 1984 på 1940-talet och var det en tillfällighet att hans fru ?
    “At the outbreak of the Second World War, Orwell’s wife Eileen started working in the Censorship Department of the ‘Ministry of Information’ in central London”
    https://en.wikipedia.org/wiki/George_Orwell

  2. Mattias skriver:

    I Terry Gilliams film “Brazil” från 1985 finns det ett Ministry of Retrieval of Information.

    En tortyrkällare, helt enkelt.

  3. SSAB skriver:

    Att ändra historien i efterhand är irriterande svårt, sannolikt omöjligt.
    Vi får leva med att vi inte är fullkomliga varken då eller nu

  4. CeDe skriver:

    Att föra fram det rätt är en konst.

    Gretas tal i Davos:
    “Vårt hus brinner fortfarande, er handlingsförlamning är som olja på lågorna.
    Vi ber er att agera som om ni älskade era barn”

    Vem är egentligen hennes spökskrivare till detta dravel?

  5. minnesdagen skriver:

    tortyrkällare fanns i verkligheten.

    “It was in 2005 during my work as an investigative reporter that I came across a veiled mention of a World War II detention centre known as the London Cage.
    a sinister world unfolded — of a torture centre that the British military operated throughout the Forties, in complete secrecy, in the heart of one of the most exclusive neighbourhoods in the capital.
    Thousands of Germans passed through the unit that became known as the London Cage, where they were beaten, deprived of sleep and forced to assume stress positions for days at a time.
    Some were told they were to be murdered and their bodies quietly buried. Others were threatened with unnecessary surgery carried out by people with no medical qualifications. …
    Of 3,573 prisoners who passed through Kensington Palace Gardens, more than 1,000 were persuaded to sign a confession or give a witness statement for use in war crimes prosecutions.”

    https://www.dailymail.co.uk/news/article-2223831/How-Britain-tortured-Nazi-PoWs-The-horrifying-interrogation-methods-belie-proud-boast-fought-clean-war.html

  6. minnesdagen skriver:

    Room 101 i boken 1984 kan ha varit
    “a punishment room — known chillingly as Cell 13 — which was completely bare, with smooth walls and a linoleum floor.”

    George Orwell behövde inte hitta på. En hel del fanns i verkligheten, i London, ända in i slutet på 1940-talet när boken utgavs.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.