I Aftonbladet oroar sig Frida Sandström för ”en hård höst för den fria konsten”. Inte för att det finns så mycket mer än två kommunistöverkänsliga ingripanden från kommunerna i Nacka och Järfälla. Jämte en obligatorisk Sölvesborgare. Det är helt korrekt att klaga. Illusionen att vi fortfarande befinner oss i ett tillstånd där konsten pressas tillbaka av konservativa krafter kan vara värd att underhålla. Det verkliga problemet är att de små politiska framstötar som görs är en helt given norm för dagens konst. Men ett obetydligt motstånd är bättre än inget alls.
Angående Sandströms kommentarer om vänstersidans censur tar den upp exemplet med Dana Shutz målning. Det rörde sig visserligen om en kommentar till brotten mot afroamerikaner men blev föremål för starka protester eftersom hon ansågs att som vit kvinna inte ha rätt att återge något sådant. Sandström är med på protesten eftersom den skall komma från ”ekonomiskt underlägsna subjekt”. Särskilt underlägsna torde de inte vara och det blev lite för mycket av det goda den här gången. Men det finns en rad andra exemplar på liknande dårskap.
Att det inte blir så mycket vänstercensur hänger naturligtvis samman med att konstvärlden är vänsterstyrd och att curatorer och andra agenter självfallet undviker sådant som inte passar in i scenariot.
Tyvärr är det inte mycket att komma med i dagens konstcensurering. Vi kan bara hoppas på lite mer för att få fart på en alltför stillsam samstämmighet.
Någon borde utsätta den fisförnäma Nobelfesten för lite normkritik med live action i dessa gender fluid / diversity-tider.
Kvinnorna hyllas för sina vilda kreationer som ska symbolisera än det ena och än det andra. Kultur- och demokratiminister Amanda Lind ska ikväll ha glidit in i något som ska symbolisera ”mörkret som blir kvar efter en skogsbrand”. 2017 bar Alice Bah-Kunkhe en vit bolero av veckat papper för att sätta fokus på Arktis och klimatförändringarna. 2018 – I en enorm, färgstark klänning i cerise och orange stegade Sara Danius upp på scenen under Nobelfesten. Tydligen inte med något direkt djupare budskap än ”här kommer jag”! Men ändå…
Så, dags för snubbarna att hoppa ur sina stela pingvin-one size fits all-utstyrslar och komma in i matchen. Här finns ju alla möjligheter att plocka stilpoäng med symboliska kreationer och manifestera mot en uppsjö av nutida fenomen – klimatförändringarna, Peter Handke, Saurondemokraterna, flyktingströmmarna, Trump, Brexit…you name it!
Ta avstamp i Liberace och Elton Johns 70-tal och skruva upp volymen därifrån. Var inte såna uptighta, heteronormativa cis-män i era konforma och ängsliga frack-uniformer – make a statement, testa gränserna!
Kommer nån och jiddrar om klädkod och respekt för sammanhanget, hänvisa till kvinnorna…
”Jag är en färgexplosion som briserar i det nationalkonservativa paradigmet på randen till gråmulna koncentrationsläger!”, ”Jag är en manlig Liza Minelli i Cabaret som gör motstånd mot stöveltrampet runt hörnet!”, ”Jag är en enmans Pride-parad!”
He he…