2881: Vilja och motvilja i kulturpolitiken

Kulturpolitiken ger inte många röster och därför är intresset lågt bland de politiska partierna i den frågan. Undantaget är SD som utnyttjar den möjlighet som dock finns, den populistiska modellen. Den populistiska modellen behöver inte sakna ett visst mått av större intresse. För hur ser kulturpolitiken (som får vara ifred för partiernas intresse) ut? Vi har sett hur samtidskonsten med sitt politiska innehåll har fått ett utrymme som en del av den lokala propagandan för rekommenderat rättänkande. Det som en gång var radikalt och intressant blir en alltmer tröttsam mainstream. Och det är svårt för andra partier att agera i den rötan.

Kultursektorn är naturligtvis engagerad i kulturfrågor och kan räkna med stöd från det politiska etablissemanget. Det finns ett visst värde att vinna här, ett symbolvärde som äger en status som konsten står för. Men många röster ger det inte. Idealet vore förstås att alla partier visade ett aktivt intresse för kulturfrågor. Det kan vara så att SD kulturintresse tvingar fram ett större engagemang hos de övriga. Björn Werner skriver om saken i GP.

Det här inlägget postades i politik. Bokmärk permalänken.

5 svar på 2881: Vilja och motvilja i kulturpolitiken

  1. Neuman skriver:

    Politiker använder bara konstnärer som nyttiga idioter, de betalar en liten slant, får sin underhållning och visar gärna upp sig i sällskap med celebriteter som ådaglagt den rätta hundlika värdegrunden. Voff voff.

  2. CeDe skriver:

    Värst av allt är den påverkan som dagligen drabbar oss via nyhetsuppläsarna på SVT.
    Dessa aktivister kan inte bara neutralt leverera nyhetsflödet utan måste i varje stavelse markera sin egen tillhörighet och åsikt och politiska ställningstagande genom att löpande höja eller sänka sitt röstläge i syfte att påverka lyssnarna.
    Det vore ganska klädsamt om dessa leverantörer av nyheter bara delgav flödet neutralt och överlät till lyssnarna att själva få bilda sig egna uppfattningar.

  3. Yosip skriver:

    Håller med dig CeDe, det ligger en dramaturgi i dagens nyhetspresentationer värdigt en dramatenuppsättning. Jag vet inte om det beror på en väldig inlevelse hos nyhetsuppläsaren eller om det ligger något slag av regi bakom. Klart är i alla fall att det inte kan råda något tvivel om uppläsarens ståndpunkt. Rösten i kombination med minspel kan ju förstärka/misstänkliggöra en nyhet ganska avsevärt, ibland är det ju t o m så att man kan kombinera det hela med ett litet fnitter, i synnerhet Aktuellt 21.00. Ganska fjärran från Orup eller Björklund.

  4. CeDe skriver:

    Kan aldrig nog upprepas i dessa tider av falska profeter:

    Islam – ett ovetenskapligt påhitt AV män FÖR män med stora machokomplex.

    Vissa falska profeter avslöjas, fängslas, släpps med anmälningsplikt.
    Den allra fegaste gömmer sig.
    De vet att vi vet vad deras målsättning är.

    Men alla går som katten runt het gröt.

    Ingen förmår att såsom Runeberg ryta till:
    “Släpp ingen jävel över bron!”

  5. Per skriver:

    The harder they come the harder they fall …

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.