Ja, hur var det nu? Ger den svenska invandringspolitiken vinst eller förlust? Från att ha varit en obskyr fråga har allt fler uttalat sig. Numera lutar det åt att det inte är särskilt lönsamt. På den gamla goda tiden rapporterades om fantastiska vinster i mottagande kommuner. Allra mest berömd torde Sandvikenrapporten vara. Men det verkar inte ha gått riktigt som man hoppades på (Expressen).
Allt hopp behöver dock inte vara ute, det finns fortfarande forskare som visar att det är tal om lönsamhet och tillväxt (ETC). Vad jag förstår menar författaren att invandringen i sig skapar arbete och ekonomisk tillväxt. Är detta korrekt kan man bortse från en rad klagande kommuner. De kan ha glömt att kontrollera ständigt inhåvade vinster. Att läsa rätt artikel är medicinen.
Den ständigt sjunkande brottsligheten i Sverige kommenteras fortlöpande av upprörda skribenter. Någon enstaka gång kan man dessutom lösa artiklar med litterärt värde. Björn Ranelid borgar för det (Expressen).
Vi har länge uppmanats att vara normkritiska i enlighet med det raka uppropet ”Bryt en norm!” Men det borde kombineras med en varningstext: ”Normkritik kan leda till mobbning och i värsta fall till fängelse. Enär normbrytandet sedan länge är en norm verkar det rimligt att bryta med den normen. Det skulle emellertid vara ett svårt etikettsbrott.
”I ett territorium bebott av konkurrerande stammar drar sig de olika sidorna bestämt från att övertyga, omvända eller konvertera varandra; underlägsenheten hos en medlem, vilken medlem som helst, från en främmande stam är och måste förbli en förutbestämd belastning – evig och obotlig – eller åtminstone betraktas som en sådan och behandlas därefter. Den andra stammens underlägsenhet måste vara ett outplånligt och obotligt tillstånd, ett evigt stigma bortom all räddning…” (Zygmunt Bauman
Kudos till människor som Björn Ranelid, Stefan Sauk och Jan-Emanuel Johansson. Välbeställda och etablerade personer som bekvämt skulle kunna sjunga med i den existerande samhällskören, odlat sin klimatångest eller bara hållit käften och utvecklat sina varumärken i lugn och ro – men som talar högt och tydligt i obekväma ärenden.
Statlig normpolitik
ex. ur Expressen
Kultur- och demokratiminister Amanda Lind (MP) reagerar kraftigt på det omdiskuterade beslutet att stoppa inköp av så kallad ”utmanande samtidskonst” i Sölvesborg.
”Ett häpnadsväckande, och även farligt, ställningstagande”, skriver hon på sitt Instagramkonto.
Ministern vill inte begränsa konsten för det sker bara i totalitära samhällen
”Beslutet är problematiskt på flera sätt. I totalitära samhällen är den fria konsten något av det första som begränsas. Konsten måste stå fri. För att kunna utvecklas självständigt – oavsett vilken konstnärlig intention som ligger bakom. För att kunna kritisera och uppröra – oavsett vilka som sitter vid makten”, skriver hon.
Ministern vid makten presenterar en egn doktrin
”Dagens ’utmanande samtidskonst’ kan vara morgondagens ’tidlösa och klassiska konst’. Ytterligare skäl till att politiken ska hålla händerna långt från syltburken och låta konsten utvecklas fritt”, skriver Amanda Lind (MP).
”Socialdemokraterna skjuter sig i fötterna med lösa skott”. Vilken märklig metafor.
Gitte Ørskou, Moderna museets nya chef, blandar sig nu in i debatten om
Sölvesborgs konstsyn i en artikel i DN. Politiker ska inte blanda sig i vad
som är god konst
Hon kritiserar SD-politikerna utan att MP-ministern nämns.
Klipp:
Att Sölvesborgs kommun förra veckan fattade beslut om att i sina inköp prioritera så kallad klassisk, tidlös konst framför utmanande samtidskonst är därför inte bara kusligt, eftersom den politiska armlängden helt har amputerats och den demokratiska processen punkterats. Beslutet är också absurt, eftersom det raskt gör en resa in i framtiden och tillmäter politikerna förmågan att avgöra vad som framöver kommer att bli klassiskt och tidlöst. Att kunna förutspå vad som händer om hundra år är få förunnat, och det vore förvånande – men förvisso imponerande – om det var just beslutsfattarna i Sölvesborgs kommun som ägde denna sällsynta förmåga.
Hon anser att
Det ska ofrånkomligen och odiskutabelt vara ett professionellt och inte ett politiskt beslut vilken konst som ska investeras i.
Tydligen anser denna statliga kulturbyråkrat att hon har den kompetensen.
Konst som investering? Vad menar hon?
Nu har även Dick Erixon på Samtiden givit sig in i diskussionen där redan kommun, stat och byråkrat deltagit och skriver bl.a
Många hävdar att konsten ska vara provocerande och utmana överheten. Det är ett mantra från kulturvänstern. Men man har missat att det är vänsterliberaler som har makten och utgör etablissemanget. Ändå fortsätter kulturen att slå mot sådant som konservativa värdesätter – normer, dygder och ansvar – även om detta länge varit marginaliserat.
Det som idag skulle vara provokativt är att driva med nya och växande inslaget i samhället som islamismen. Men om sådant vågar inte kulturvänstern vara provocerande.
När Sverigedemokraterna ombads lämna bilder till Fotografiska museet som säger något om partiet inför valet 2018, lämnades Lars Vilks rondellhund in i olika former. Den censurerades omedelbart och istället satte Fotografiska upp en svart plansch och förklarade att SD inte följt instruktionerna. Här var det minsann inte tal om konstnärlig och politisk frihet. När kulturinstitutionerna själva får bestämma, då tillämpas gärna censur mot det man ogillar.
Och man skulle kunna tillägga fängelsestraff
https://samtiden.nu/2019/09/klassisk-och-tidlos-konst-ja-tack/
Maggan i nytypisk mörk hy och slöja. Vad kan man mer begära?