2788: Viruskonsten, passiviteten

Att vad som helst kan bli konst är känt sedan länge. Men det kan fortfarande komma några överraskande exempel. Och då marknaden är med på tilltaget går det inte att bortse ifrån. Internetkonstnären Guo O Dong har producerat en virusinfekterad dator och priset på denna är 1,2 miljoner dollar. Världens farligaste laptop men utan risk eftersom allt är inburat i maskinen som inte får aktiveras. (artnet)

Projektet är kanske ett uttryck för den passivitet som Jonatan Habib Engqvist och Lars-Erik Hjertström Lappalainen eftersträvar i sin bok ”Big Dig Om samtidskonst och passivitet” (2018). Eller inte, det är inte så enkelt att avgöra vad de båda skribenterna avser med god och passiv samtidskonst. I varje fall sammanfattar de samtidskonstens problem med att ignorera begäret: ”Pratandet [allmänt om konstutställningar] blev det enda godtagbara begäret, resten var allvar, samhälle, politik och ekonomi. Lydigt styrdes konsttänkandet bort från där den verkliga politiska striden stod, nämligen i relationen till begären. Samtidskonsten har väsentligen sökt sig bort från subjektet och framförallt agenten, till förmån för kroppen och patienten, medan diskursen har varit en enda stor ’call to order’ som frenetiskt har försökt föra tillbaka konsten till ett ansvarstagande handlingssubjekt, till ’agency’, till konsumtionsetiskt handlande och till en reflektion över samtiden, snarare än till en temposänkning, inbromsning, en paus, en störning i aktions-reaktionsschemat, och oförutsägbara plötsligheter som föds ur den dvalan.”

Det finns någonting här. Tempot på produktion av ängsligt illustrera dagens aktuella elände sker med inflatorisk hastighet, överallt och hela tiden. Konsten idag blir av den anledningen också positivt bedömd medan i regel kritiken riktas mot curatorerna som inte gör tillräckligt mycket för att rädda världen.

Man landar snart i två frågor. Den ena är om det räcker med att vara konstnär och göra ingenting. Nå, det går inte för att uppnå konstnärskapet måste man godtas av konstvärlden och något måste man då ha presterat. Men sedan kan man pensionera sig. Det lilla problemet är att konstnären förmodligen skulle försvinna om denne inte bedriver någon form av aktivitet. Duchamp var den förste att pröva det här och han såg till att han ständigt var närvarande i konstvärlden men då vilande på sin redan uppnådda berömmelse.

Det andra problemet är vad konsten skall göra när den har kommit dit den nu är: Allt närmare verkligheten. Att uppnå verkligheten är dock ingen lösning eftersom konsten då skulle försvinna. Det är ofrånkomligt att det inte går att komma ifrån några självklara drag som t ex distansen och upphöjdheten (hur man än vill raljera med dessa begrepp).

Görs det mycket konst som kan packas in på de internationella utställningar kan man fundera på vad som inte kan eller får vara med, antingen det rubriceras som olämpligt eller ointressant.

Det här inlägget postades i Böcker, konstteori, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

1 svar på 2788: Viruskonsten, passiviteten

  1. DanTor skriver:

    Lars V. och i första stycket, -“Internetkonstnären Guo O Dong har producerat en virusinfekterad dator ” .
    Rätt bra ide och frågan är om aktuelle tankeställare överlevt om det fysiska objektet varit Kinatillverkad länksystem för datatrafik eller föralldel omtalad Kina-mobiltelefon.

    Ehmm jupp det är nog där vi bör landa, har någon petat med sitt finger i en myrstack eller mot ingångshålet för en getingbilla?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.