Nödvändig är dissidenten. Flemming Rose skriver om betydelsen av den avvikande meningen i Berlingske. Artikeln är låst men inledningen ger en fingervisning. När det råder konsensus ser alla samma sak och undviker en kritisk och förnyande inställning.
Det finns ett mer eller mindre automatiskt spel mellan konsensus och dissensus. Är det för mycket konflikter gäller det att upprätta konsensus. Konsensus kan lätt bli överväldigande och som sagt oemottaglig för kritik. Genom att konsensus råder kan invändningar avvisas som extrema och olämpliga. Eftersom inget tillstånd är problemfritt kan konsensus leda till en skev bild av verkligheten. Då för man börja glänta på åsiktskorridoren, först under protester sedan under motvilligt erkännande av en vidare åsiktsbildning.
Konsten har varit känd som notorisk dissensus och det är därför problematiskt att det nu har skapats ett tillstånd av en konsensus utan motsägelser.
När alla tänker rätt blir det alltid fel.