I morgon den 29 september öppnar utställningen ”Det lika olika”, en retrospektiv Rosemarie Trockel på Moderna i Malmö. En utställning som man inte bör missa. Trockel är en av vår tids stora, född 1952 och välkänd sedan 1980-talet. Hon får räknas till de s.k. ”Postfeministerna”. Under sina resor i USA kom hon i kontakt med några av dem som skulle bli världsstjärnor: Cindy Sherman, Barbara Kruger, Jenny Holzer. Mycket förenklat kan man säga att postfeministerna avvisade den tidigare dominerande ”särartsfeminismen” och gav istället uttryck åt de hierarkisk-patriarkaliska ordningarna. För Trockels del kom det att handla om bland annat material. Hon använde sig tidigt av textil men har aldrig varit bunden vid någon speciell form eller ett visst material. Mycket kända har hennes till synes minimalistiska bildskulpturer av spisplattor blivit.
Nå, det är inte fråga om något strikt program, Trockel är underhållande, humoristisk och underfundig men också visuellt intressant. Även en del av hennes många teckningar ingår. Styrkan i Trockels verk ligger i alla berättelser och kombinationer som uppstår genom hennes verk och dess ständiga återanvändningar. Verken innehåller dessutom en lång rad referenser till andra verk och tider. Så det får man komma ihåg, det är inte vad det synes vara. Ta t ex den stora soffan ”Replace Me”, en anspelning på hemmet och kvinnlighetens domän. När man får veta att den till största delen är gjord av gips blir det något annat än vad man först trodde. De minimalistiska målningarna är av textil och kräver ett närstudium. Bildcollagen på väggarna är sammanställningar av tidigare verk som på så sätt bildar en ny enhet. Men varje bild har en historia. En svaghet i utställningen är att man inte får tillgång till berättelsernas nycklar. En del kan man räkna ut genom att se efter t ex pojken som har ett europeiskt och ett asiatiskt öga. Däremot är det svårare att få fram vad som döljer sig bakom limousinen framför en nergången huskropp. Det rör sig om en flyttning av konstnärens ateljé men en intrikat detalj är att Mona Lisa sitter bakom ratten.
Trockel hör alltså mera hemma i Postfeminismen och i postmodernismen (med alla skiftande identiteter och ständiga referenser utan någon klar början) än i den samtida starkt politiserade socialkritiken. Det kan kännas fräscht även om vi har att göra med en konstnär som sedan längre är väletablerad i konsthistorien.
Bildcollage, lägg märke till limousinen på bilden i hörnet.
Det är inte så lätt att se men här sitter alltså Mona Lisa bakom ratten.
Värdegrunden är en floskel som vi kommer att höra till leda. Den betyder ingenting, för det finns ett ’men’.
’Alla är lika värda, men’… många hamnar utanför.
För att vara lika värd måste man uppfylla vissa krav. Dom kraven är egentligen omöjliga att uppfylla eftersom floskeln är så pass luddig att man alltid riskerar hamna utanför. Det är godtyckligt och det känns väldigt mycket som Sovjetunionen.
Ett av problemen är att man aldrig gjorde upp med de som var ansvariga för det sovjetiska systemet. De gick vidare, under radarn. Många flyttade till väst. Deras barn sitter på mäktiga positioner här i västvärlden och kör nu samma sorts sovjetiska politik fast med lite annorlunda medel och lite annorlunda floskler. Annorlunda men ändå ganska lika.
Är det verkligen spisplattor?
Jag tolkar det som ett flödesschema över patriarkatets förtryck av kvinnor genom historien……….