I sin recension av SITE Santa Fe (en väl etablerad biennal) funderar Ben Davis på konsten och politiken (artnet). Han slår fast den allmänna tendensen:
“Biennials in general have a hortatory streak. They are meant to have the moral gravitas of civic Occasions. But today, chest-pounding moral indictment is also the bread and butter of a lot of perfectly ordinary mainstream entertainment. If culture is not about politics right now, no one is talking about it.”
Det är riktigt, kulturen måste handla om aktuell politik om den skall få någon uppmärksamhet. Konsten, som är en del av detta, har naturligtvis samma villkor. De områden som främst har omhuldats i konsten är nationalism, flyktingpolitik, högervindar & Trump och inte minst olika inslg av identitetspolitik. Just identitetspolitiken har stått för en rad uppmärksammade konstprojekt som inte har varit tänkta som provocerande men som har blivit det genom protester – och därigenom uppmärksamhet.
Men den stora frågan är åter vad det skall tjäna till med politiska ambitioner i konsten. Eller som Davis uttrycker det:
”And that state of affairs accentuates the question of what value progressive fulminations offer in the weaker medium of exhibitions, when art no longer seems an alternative media channel but rather a small media bubble within a much larger foam.”
Såtillvida är dock konsten ett alternativ genom sitt kryptiska sätt att framföra sitt budskap. Det är i regel (det finns undantag, en och annan konstnär är så överväldigad av politiken att konsten inte blir mycket mer än propaganda) svårt att förstå vad ett verk handlar om. Vanligtvis får man konsultera katalogtexten och efter en stunds läsande kan man inse att konstnären har någon form av politisk agenda nedsänkt i verket. Man kan dock nöja sig med curatorns ”statement”. Denne, väl medveten om nödvändigheten av den politiska närvaron, formulerar sakerna på ett mera direkt sätt som inte behöver stämma alltför väl överens med vad som visas i utställningen. Men detta ändrar inte mycket, det politiska inslaget i konsten gör den aktuell och motiverad. Dessutom får utställningarna ett större medieintresse som dock inte blir mycket mer än ett ytligt konstaterande; konsten är, som jag brukar säga, gjord för konstvärlden.
Konsten som politiskt alternativ är därför inte något annat än ett internt alternativ vilket inte på något sätt är att förakta. Om man tänker mindre på att till varje pris bedriva politik och istället ser på andra aspekter som är intressanta för konsten kan man bemästra konsten överpolitisering med lite andra frågor om t ex estetik eller konstteori.