2610: Marxismen och konsten

Min gode vän Peter Ekström, rektor på Örebro konstskola, har gett ut en bok om ”Konst och marxism”, Att placera sig själv i historien. Jag tackar honom ödmjukast för detta initiativ. Böcker som berör konstens teori dyker inte upp så ofta. Teorin idag handlar mest om sociala och politiska teorier som kan tillämpas i konstprojekt eller brukas till aktivism.

Med det sagt får jag genast att det är en ofullbordad bok. Den horisont som skisseras upp kring konsten och marxismen är väldig och lämnar naturligtvis stora blottor och lite för snabba slutsatser. Men det är ändå en bok som kan debatteras.

Ekström är t ex besviken på konsten eftersom han menar att den inte har någon ärofull historia. Han ser vad han kallar två ljusglimtar. Dels är det folkliga inslag som han tycker man borde kalla för konst och dels är det ”radikala” konstnärer där han nämner Courbet, Picasso, Dürer och Brueghel den äldre samt streetartkonstnären Mira Shihadeh.

Angående den folkliga sidan innefattar den sådant som ofta brukar benämnas som kitsch eller outsider art. Dagens konstvärld har knappast några problem med att vid behov sätta etiketten konst på dessa ting. Men det räcker inte långt för det måste också ses som högre kvalitet. Det har man gjort ibland och det gör konstvärlden genom sin makt att kalla vad den önskar som konst. Varför man skulle göra en ytterligare affär av detta är mig obegripligt. Ekström tycks nonchalera konsten som en komplex verksamhet. För att sätta sig in i den världens mysterier kräver lång och gedigen utbildning. Det borde han ha märkt på sin konstskola. De exempel han nämner på radikala konstnärer är inte särskilt övertygande. Courbet hade visserligen politiska intressen men främst var han en store Courbet som följde sin fars råd att skrika högst och gå rakt fram. Picasso som politiker får man ta med stor försiktighet. Han ville vara med men främst var han målare och det han åstadkom för kommunismen var inte mycket mer än ett lustigt porträtt av Stalin. Varför han drar in de båda renässansmålarna är svårare att förstå. Det rör sig om en helt annan kontext än vad som gäller för konstnärsrollen idag. Mira Shihadeh är ett föga känt namn och blir lite underligt med tanke på att det myllrar av aktivistiskt lagda vänsterkonstnärer. Detta för mig också in på kapitlet i boken som behandlar samtidskonsten. Jag är lite osäker på hur Ekström ser på samtidskonsten. Man får inte riktigt någon uppfattning om vad detta skulle vara. Jag menar att det finns en stark konsensus kring detta fenomen som har pågått sedan mitten av 1990-talet (när den postmoderna filosofin började blekna bort). Det är lätt att se vad det rör sig om genom att studera biennaler, större utställningar, tongivande curatorer och teoretiker. Eller kasta blick i e-flux journal. Och här är det politik som borde passa Ekström. Men istället skriver han: ”Jag är en av dem som tycker mig se att samtidskonsten är trött. Inom den produceras inget nytt och förvånande längre. Dess olika genrer är sedan länge väletablerade och salongsfähiga. Samtidskonstens kulmen var kanske Berlinbiennalen 2012 där den konstnärliga arenan helt hade lämnats över till politiska aktivister.”

Jodå, Ekström är inte helt fel på saken. Jag trodde också i min enfald att Berlinbiennalen 2012 (med dess misslyckade politiska aktivism och nymarxism) skulle vara slutet på aktivistambitionerna. Men så var det inte. Efter sex år kan man konstatera att årets Berlinbiennal är politisk och att man inte längre vill tala om konstnärer utan ”deltagare”. Manifesta i Palermo går in för migrations- och miljöfrågor och båda dessa utställningar har fått jublande recensioner. Vi har inte sett slutet än. Och svårigheten att komma ur det här systemet är det behjärtansvärda, att konstnärerna idag måste ta ett politiskt ansvar. Den regeln är järnhård.

Det är möjligt att jag och Ekström kan bli eniga om att samtidskonstens politiska ambitioner är klarerade av institutionerna, godkända och legitimerade och att det just därför är tämligen meningslösa (bortsett från att det även den här vägen dyker upp intressanta konstverk som kan stå fira i förhållande till det politiska budskapet). Ekström skriver att han känner till att det finns ”En rad unga konstnärer, av alla gamla sorter och en del nya sorter” som inte känner sig hemma i samtidskonsten. De bryr sig inte om samhällskritik och drar inga gränser mellan finkultur och kommersialism. Tyvärr får vi inte veta mer om detta än att Ekström tycker sig skönja något sådant.

Man får komma ihåg att konsten är konstvärlden. Överskrider man dess gränser har man inte längre någon konst. Det finns bara en väg och det är att söka sig mot konstens kärnområden, antingen det är internationellt eller lokalt. Annars finns man inte.

Det här inlägget postades i Böcker, konstteori. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till 2610: Marxismen och konsten

  1. DanTor skriver:

    Lard.V och -“—- att konsten är konstvärlden”, spännande slutsats av din sammanfattning
    Nåväl och vilken värld tillhör verk i din reflekterande sammanfattning?

  2. Lars Vilks skriver:

    Verk finns det många av och de hör hemma i olika världar. Konst måste tillhöra konstvärlden för att vara konst.

  3. Kenneth Karlsson skriver:

    “All social konst är dålig, all god konst är social.” (Poul Henningsen/PH)
    En kanske inte heltäckande slogan, men ändå rätt intressant.

  4. Per skriver:

    Lars
    Hur får du t.ex. in Lim Johan i din institutionella konstsyn?
    Hans tavlor m.m. var väl konst även INNAN de kom till “konstvärldens” kännedom med utställningar etc. och sedan även säljs dyrt på Buckan?

  5. Lars Vilks skriver:

    Man kan utgå ifrån att de var konst innan genomslaget. Konstvärlden är stor och för att klassificera något som konst räcker det med egentligen vilken iakttagare som helst (som har någon uppfattning om vad konst är). Men så har vi det här med kvalitet. Då krävs andra bullar och den trängre delen av konstvärlden kan träda in om de låter sig behagas.

  6. Lars Vilks skriver:

    Din andra kommentar som tydligen försvann på något sätt:

    “Lars
    Du menar alltså att Lim Johans tavlor blir konst först när en MOTTAGARE/BETRAKTARE definierar det som konst. I detta fall sannolikt när några ortsbor/grannar på bygden ser hans tavlor och börjar sprida kännedom om dessa?
    Jag vill hävda att hans tavlor det är konst i det ögonblick han målar dem! Och de är konst även om de inte skulle ha upptäckts av någon annan människa.

    Konst definierar jag som ett arbete/verksamhet som INTE i första hand är nyttoinriktat, utan ett arbete som är kreativt/fantasifullt, reflekterande över människans tillvaro och den miljö hon lever under. I stort sett alla människor är konstnärligt aktiva till och från under sin livstid, vid sidan om sitt nödvändiga arbete för att försörja sig, få tak över huvudet och mat på bordet. Sammanfattning: konst är ett objekt/en fysisk (eller immatriell) produkt av konstnärligt arbete.

    Det institutionella konstbegreppet definierar endast den konst som blir ETABLERAD/KÄND i ett offentligt sammanhang, av konstvärldens etablissemang. Men den slutliga bedömningen av vad som är högt värderad konst gör sedan konstmarknaden, andrahandsmarknaden inom auktionsvärlden.”

    Lim-Johans målningar är väl konst redan när han gör dem eftersom han är första betraktare. Det finns ingen anledning att betvivla att Lim-Johan inte skulle känna till vad konst är för något. “Definiera som konst” är lite för starkt. Konst klassificeras som sådan när man står inför ett konstbeteende av något slag. När du säger att något är konst i det ögonblick han målar dem är det ett rimligt antagande. Lim-Johan har ett helt uppenbart konstbeteende.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *