Academic Rights Watch JO-anmälde för en tid sedan Konstfacks rektor Maria Lantz. Jag har skrivit om saken tidigare, det rörde sig alltså om en professorstillsättning i visuell kommunikation där konstfack föredrog en normkritisk profil gentemot en mera strikt ämnesbedömning. JO-anmälningen föranledde ingen anmärkning och det var tämligen självklart. Vid tillsättningar har institutionerna fria händer och särskilt när det gäller konstnärliga tjänster. En gång i tiden var sådana tjänster långt mer knutna till hantverkskunnande men det var länge sedan. Med konceptkonsten och teoriinflödet under 1990-talet ändrades förutsättningarna och professurernas specialinriktning ersattes med ”fri konst”. Den tiden rådde en reell normkritik eftersom den rådande strukturen i konstvärlden och inte minst på konsthögskolorna utmanades. Det blev en seger och i och med den inleddes etableringen av en ny ordning. Som det brukar vara blev det inledningsvis fruktbart. Men efter hand skapades en ny ordning som dessutom blev starkt politiserad och i överensstämmelse med vad som anses rätt och riktigt i det politiska samhället. Och en tilltagande akademisering. Dagens vackra ord ”normkritik”, ofta i kombination med intersektionalitet, handlar inte om kritik av normer i allmänhet utan vissa bestämda normer. Det rör sig om att kritisera maktförhållanden, särskilt i konsten. Vad man kan säga om det är att maktinstrumentet förändras, nya normer ger ny makt. Så kommer det naturligtvis att fortsätta. Det tycks som om man hyser en naiv idé om att avskaffa hierarkierna i konsten men det går förstås inte. Konstvärlden är en elitistisk värld med en mördande konkurrens vilket betyder att tämligen få kommer att lyckas med sina karriärer. Resten blir det fattiga proletariatet. Den som är bäst på att manipulera och skaffa sig makt är givetvis den som kommer att lyckas bäst.
Hur som helst är kritiken av konstfack berättigad. Konsten politiseras och moraliseras, normkritik betyder en bestämd norm i ett bestämt politiskt landskap. Detta bygge är inte fullgjort utan kommer att utvecklas vidare under några år innan det är dags att göra upp med den konservatism som obönhörligt följer med. Tills vidare kan rektorn hålla i sina makttyglar och syrligt styra undan kritiken. En rimlig strategi även om jag skulle mena att en viss ödmjukhet kunde ha tjänat konstfacks syften bättre. Nu gör rektorn ett utfall för att misstänkliggöra ARW och koppla samman dem med den extrema högern. Att saken har uppmärksammats på flera håll nämns inte men se t ex Adam Cwejman (GP). Jag skulle tänka mig att anledningen till rektorns angrepp är att man dock känner sig träffad. Det är besvärande när kunskap kopplas samman med ideologi och maktutövning.
I bästa fall känner sig rektorn besvärad, i sämsta fall tycker hon verkligen att normkritik är konstens viktigaste uppgift och dess intressantaste aspekt. Betydde hennes långa drapa på deras hemsida att hon kunde teckna väl, syftningarna var lite oklara ?
Är kroki fortfarande grundkursen i avbildningskonsten, eller har jakt på politiskt användbara readymades blivit det primära? Jag jämför lite med den sorts skola där man inte pluggar utan lär sig söka information på internet istället.
Jag tror att ”riktig” konst är extremt individuell/personlig.
Den verkar bortom (tar inte hänsyn till) rådande/förhärskande ideologier.
Och sådan konst med ett starkt kompromisslöst personligt uttryck får också just därför ett allmänintresse. Detta är inte en romantisk konstsyn utan en realistisk ståndpunkt av vad konstnärligt skapande har för essens.
En mottagare/betraktare vill inte heller möta en illustrering av ett godkänt ideologiskt program utan en annan människas personliga uttryck(-skraft). Konstfacks ideologikommissarier degraderar konsten.
Kroki har man lite i förskolorna, teorin har tagit dess plats. Inget fel i det, problemet ligger i vad för slags teori man skall ha och till vad. Man skall dock inte tro att den politiska slagsidan är överväldigande stor. De flesta konstnärer väljer lite av varje vilket man lätt kan se om man gör en gallerirond i Stockholm.
Även om skolan har sin ledning och sin värdegrund är de flesta konstnärer inställda på att inte illustrera. Det har alltid ansetts som betänkligt och så även idag.
Vad inte idén med kroki att det var vägen in i hantverket att avbilda verklighetstroget, men samtidigt lära sig illustrera rörelse?
Det fine med kroki er at man ikke har tid til å tenke. Bevegelsen går rett fra øyet til hånden. Hjernen er plagsom, fordi den hele tiden forstyrrer oss med hva vi tror vi ser. Gjentatte halvtimer med en aktmodell som skifter positur hvert andre minutt er utrolig lærerikt. Jeg håper ikke kunstskoler har sluttet med slikt.
Jo, och att lära sig form, förenkling, abstraktion. Men det är klart att skall man t ex ägna sig åt video och videoredigering är det svårt att få med alla gamla grundkurser.