Åsikter har vi väldigt många, något intressantare är att se på strategier i debatter och på sociala medier. Lars Anders Johansson skriver om borgerlighetens oförmåga att göra sig gällande i de snabba rycken på sociala medier (GP).
Frågan är särdeles intressant sedan den tidigare politiska enheten har brutits upp. Att vänstersidan har varit framgångsrik är det ingen tvekan om. Från att ha varit krävande radikal och omstörtande blev det mesta av deras program den politiska korrekthetens regemente. Ett sådant regemente är för övrigt inte till för att bokstavligen tillämpas därför blir de mera avancerade idéerna inte särskilt oroande. Man förstår att revolutioner och kampen mot kommersialism och konsumtion är vackra tankar men som inte har någon större betydelse. På senare tid har fronten blivit mera uppbruten. De tidigare bannlysningarna fungerar inte längre eftersom de alltmer irriterande ”liberalerna” inte låter sig tillrättavisas. Och då är det alltså dags för borgerligheten att fundera på en strategi i ett nymornat landskap. Johansson har några intressanta tankar om det med utgångspunkt från strategi. Jag är själv fascinerad av detta fenomen och vet att en långsam med konsekvent hållning brukar ge goda resultat. Det mesta går att vända till sin fördel om man undviker att inlåta sig i taktiska småbråk. Sant nog kan det verka som om det går att göra goda vinster i sådana taktiska drabbningar men man skall på alla sätt undvika att ge retur på grova utspel. Att t ex göra uttalanden i affekt är ett av de värsta fel man kan begå. Man kan tillåta sig sådant som saklig ironi med vederbörlig distans.
Frågan är dock om borgerligheten kommer att visa tillräcklig kreativ strategi även om, som sagt, man har ett bra läge då motståndarna tycks fortsätta i samma stil som förut.
Som sl skriver låter Huntington religionen utgöra grund för sin sortering av Polen och Ukraina till två olika sfärer: den öst-kristna ortodoxin och den västliga kristna civilisationen omfattande katolicismen.
En kort samtida lägesbeskrivning för de två ger följande resultat:
Ukraina: ca 72% ortodoxa – ca 16% katolska
Polen: 0.7% ortodoxa – 87.5% katolska
sl redogörelse för Huntingtons uppdelning verkar ha stöd av empirin.
Mitt första av många besök i Polen var 1979 (vilket var spännande tider i Polen) samt i Ukraina 1985, och därmed fäster jag större tilltro till sl’s underbyggda redogörelse än Ulfs lätt förvirrade.
Ibland kan jag uppfatta att du Ulf drar iväg i tangentens riktning i någon liten detalj som inte spelar någon roll för huvuddragen. Jag tror vi skulle vara överens om skillnaderna mellan Finland och Sicilien, eftersom vi besökt bägge förstår vi också skillnaderna, de har helt olika klimat, vi är delaktiga i samma västeuropeiska historia.
Annat är det med Ukraina. Jag har elever av både rysk och ukrainsk härkomst, de berättar vitt skilda versioner om likhet/skillnad mellan de bägge länderna och deras språk, som förklaras som så gott som identiska av ryssen, och som två olika språk av ukrainskan. Själv kan jag inte avgöra, är nyfiken, men förstår varför jag inte kan själv kan bedöma; trots Ukrainas relativa geografiska närhet ligger en religiös/språklig dimma i form av biskop Kyrillos alfabet, en främmande kristendom, ikondyrkan och den slaviska språkfamiljens okända storheter mellan mig och studieobjektet. Jag kan bara konstatera att ukrainskan och ryssen berättar två olika historier. Polackens jungfrumariadyrkan är däremot bekant. Kanske liknar polacker och ukrainare varann i hårklippningshänseende? Vad de pratar om är mysterier. Bokstavligen.