På måndag är det bokrelease i Köpenhamn. Det handlar om boken ”Man förhandlar inte med ett maskingevär” skriven av Helle Merete Brix och Max Uwe Jensen, båda medlemmar i Lars Vilks-kommittén. Boken ger en bred skildring av konstnären och människan Lars Vilks. Jag skulle vilja säga att den bland annat har uppgiften att förmedla något mer än de ståndpunkter om mig som cirkulerar i medierna. Förordet är skrivet av den välkände konstnären Bjørn Nørgaard. Den intresserade kan vara med på releasen, detaljerna återfinns här. Man kan då få den signerad och möjligen även få en teckning på försättsbladet.
En kuriositet är att en av bilderna av konstnären i boken är tagen av Christer Strömholm i Paris 1979. Fotografens namn fick inte sättas ut eftersom upphovsrättshållarna drabbades av terroristskräck.
Det rasslar i Nimisaffären. Denna långbänk som startade 1980. Något måste ha aktiverat länsstyrelsen och markägaren Krapperupstiftelsen. Jag nämnde för en tid sedan att de gula vägmarkeringarna hade skurits bort av länsstyrelsens hejdukar. I en artikel i Skånska Dagbladet är man på hugget igen. Här aviseras att man tänker ta bort de gula markeringar som man missat vid första tillfället. Det torde bli en överraskning att samtliga markeringar (plus ett antal ytterligare) har återställts.
Länsstyrelsen fortsätter sitt gnäll om Nimis förfall med motiveringen att jag är tillfälligt avstängd i väntan på en ny typ av pansarbil. Men jag för hjälp och de senaste två dagarna har restaurationsbrigaden gjort avsevärda insatser.
Tack för stödet CeDe i den ljumma motvinden!
En tapper konstnär lever under dödshot och även om man vill glömma det sorgliga faktumet ibland så borde det ändå bli mer av tydlig sakpolitisk debatt om det större sammanhang som detta absurda är en del av. Själv tycker jag det är extra intressant med den västra halvan av det politiska spektrumet och dess relation till islam. Mycket beoende på att jag själv har fått min politiska skolning där på 70-talet, men också för att det kanske är en nyckelfråga för framtiden vad som pågår i huvudena på dagens vänsterpolitiker och vänsterprofilerade konstnärer.
Vänstern tycker sig se klasskamp i islam, tolkar in revolutionsromantik i islamistiskt våld och ser heller inga problem med ett auktoritärt kollektivt styre över individen.
Men denna beundran är inte ömsesidig. Vilket t.ex vänstern i Iran upptäckte försent. Marxisterna var de första som Ayatollorna rensade ut. Många flydde utomlands, vissa till Moskva.
Vänstern tycker sig se klasskamp i islam, tolkar in revolutionsromantik i islamistiskt våld och ser heller inga problem med ett auktoritärt kollektivt styre över individen.
CeDe: Samma brister Per själv påpekar.
Ja, motvinden är mer komisk än besvärande. Men också beklagansvärt att sikten för vänstern skyms av den egna enfalden och att dumhet är så svårbotat.