2237: Hammershøi på Ordrupgaard

Idag begav jag mig till pressvisningen av Hammershøiutställningen på Ordrupgaard i utkanten av Köpenhamn. Med visst övervägande eftersom jag vet att det blir ett ordentligt pådrag när jag kommer till Danmark. Men jag blev väl mottagen och mitt intresse för Hammershøi är genuint.

Det var väl värt resan, Utställningen på Ordrupgaard heter ”Hemma hos Hammershøi”. Så är också de mest kända målningarna gjorda i hemmet på Strandgade 30 i Köpenhamn.

Vilhelm Hammershøi föddes 1864 (och dog 1916, det är alltså ett 100-årsjubileum i år) och tillhörde konstnärerna som framträdde strax före sekelskiftet. I tiden fanns realismen och symbolismen och en gemensam epok för nordiska målare blev stämningsmåleriet i symbolistisk anda. Hammershøi gick sin egen väg och lyckades tämligen väl men ändå inte riktigt. Modernismen knackade på dörren och hans bekante (de var inte helt kontanta), den profilerade J F Willumsen kom att bli en av representanterna för den moderna konsten. Genom att inte vara modern (Hammershøi hade inte mycket till övers för sin samtidskonst) blev han efter hand marginaliserad. Den positionen bröts tämligen drastiskt i början av 1980-talet, bland annat genom utställningen Nordiskt Ljus som visades i New York (och Göteborg). Denna och andra utställningar förde med sig ett internationellt genombrott för Hammershøi. Han brukar beskrivas som konstnärernas konstnär men kretsen har väsentligt utvidgats. Priserna på hans bilder är mycket höga, 2012 såldes t ex Ida läser ett brev för 15 748 000 DK.

Ida är hans hustru och hon förekommer i otaliga målningar från hemmet i Bredgade som blev hans fasta objekt. Vanligen sedd bakifrån. Studerar man målningar inser man snart att konstnären inte är intresserad av någon berättarrealism, symbolik eller ”nordisk stämning”. Se exempelvis på en av hans mest kända målningar Interiör med kvinna sedd bakifrån.

Kvinnans uppgift är närmast som en pjäs i ett stilleben, att hålla ett fat. Situationen har ingen mening, vad skall hon göra med fatet? Men målaren vill tydligen ha ett ljus streck, en diagonal som skapar en liten rörelse som går vidare i gestalten. För övrigt är det en gråskala.

Emellanåt kan det förefalla som om Hammerhøis interiörer frammanar ytor som i sig är monokroma målningar. Lägg också märke till de subtilt tillkrånglade stolarna i mitten:

På tal om egendomlig ”realism” kan man fundera på Interiör med kvinna vid piano. Det är framdukat en besynnerlig måltid med smör som enda rätt och som tydligen skall förtäras utan bestick. Eller möjligen har hans hustru avbrutit dukningen för att istället sätta sig och spela piano. Men det går naturligtvis inte ihop på annat sätt än att Hammershøi får till sin komposition.

Den oundvikliga frågan är vad Hammershøi spelar för roll i samtidskonsten. Han ägnar sig åt det mest förbjudna, nämligen att låta estetiken vara det primära innehållet. Inga berättelser, ingen symbolik, ingen klar position i konsthistorien. Inte heller finns det särskilt mycket att få fram genom hans biografi. Vi vet väldigt lite om Hammershøi, han lät förstöra sina bevarade brev och papper. Inte heller är han något riktigt lämpligt objekt för postmodern dekonstruktion enligt ”white, male, heterosexual-modellen”. Ofrånkomligt är dock att hans målningar fortsätter att insistera på den subtila estetikens möjligheter.

Konstnären vid staffliet