Igår var det vernissage på Krapperups konsthall i nordvästra Skåne. Kullens Konstförenings julutställning. Liksom i fjor deltar jag med tre målningar. Ett av de ytterst sällsynta tillfällen när jag kan visa något offentligt. Välbevakat var det förstås men som väntat helt lugnt.
Niklas Orrenius artikel i DN ger en samlad bild. Framför allt kommer det lite fakta idagen. I de många diskussioner som ständigt har förts handlar det vanligen om snabba åsiktsbildningar utan särskilt mycket förankring. Det blev också ett intressant samtal om kränkningar och censur med Kulturhusets chef Benny Fredriksson. Han vill förbättra världen och då skall konsten hjälpa till. Men den får inte kränka någon, åtminstone inte när den visas på Kulturhuset. Antagligen är detta inte helt riktigt. Det brukar göras en del undantag för sådana som man anser bör kränkas. Och det blir en svår balansgång som oundvikligen kommer att sluta på ett mindre lyckats sätt:
”Är det konstens uppgift också, att göra världen bättre?
–?Det kan vara en av dem. Konst kan få oss att se världen med en ny blick, som i sin tur hjälper oss att göra världen bättre. Man kan läsa en dikt om svåra saker och man kan bli tyngd av saker. Men i slutändan är min grundhållning att vi ska göra saker för att röra världen framåt. Att visa på att människan är föränderlig och att världen är föränderlig och att människan inte är statisk.
Och att då rita en rondellhund som kränker muslimer passar inte in där?
–?Som det har uppfattats kan jag tycka att han borde tänka efter. Men jag ifrågasätter inte hans rätt att rita vilka teckningar han vill. Jag kan bara konstatera att man bör ha respekt för att om människor känner att de blir kränkta, så bör man?… Ja, jag vill i alla fall som ytterst ansvarig för detta kulturhus se till att inte människor ska känna sig kränkta. Varken besökare eller personal, säger Benny Fredriksson.”
Konstens traditionella roll som överskridande och ifrågasättande har onekligen drabbats av en drastisk nedmontering.
En kränkning är nog ett utmärkt sätt att vifta om i champagnen och få bubblorna att stiga och visa sig.
Den som inte tål en kränkning utan att svara med våld har verkligen förtjänat den.
Krister
Angående din kommentar om Marianne Lindberg De Geer:
gjorde hon inte stor sak av att inte vilja skriva på Vilks blogg något mer, för något år sedan?
Om vad vi kunde – var vad vi skulle –
Kriteria – blev försummad –
Det är det Yttersta Yttrandet –
Talet Förstummad –
Emily Dickinsons 1800-tals ande romantiserar vidare på sitt alltjämt moderna vis, genom min just fullbordade tolkning; en hälsning/ uppmuntran till Herr Vilks och kanske även till mig själv och andra.
(Ja, jag tror nog min själ i lådan jag nu banne mig skall hörsamma detta.)
Såsom Benny Fredriksson refereras har han nog ett ganska litet förstånd.
Men att konstens traditionella roll skulle kunna beskrivas i rationella termer med vidhängade begrepp förefaller vara en önskedröm för konstteoretiker. Ett nytt matematiskt teorem blir ingalunda konst och konstvärlden skulle sannolikt inte ens begripit det – även ifrågasättandet av t.ex. livsstil räknas endast i selektiva fall till de moderna traditionella konstarterna.
Konst måtte utgå från anden och vara en kommunikation mellan själar. Då uppstår en helt annan dynamik – i samvetet kan ingen ställa sig oense. Egot kan rya och moralisera bäst det vill – men inte samvetet. När krigslarmet tystnat, märks dess stilla stämma.
I dina citat från Benny Fredriksson skriver du: –?Det… och: –?Som det… där ? saknas i originalet. Är -? en smiley och/eller ett hemligt meddelande till oss?
Förslag: Här kommer ett yttrande från en varelse med mycket liten hjärna. Vederbörande håller ständigt upp ett vått finger i luften, därav den skrynkliga huden.
För några månader sedan skrev jag att DN tar små myrsteg i sin helomvändning men nu blev det ett jättekliv! Grattis Lars!
Gundrun – det var en fin hälsning!
Kriteria är… undervärderat.