Professorn i konstvetenskap Jeff Werner har skrivit om vithet i Göteborgs konstmuseums skriftserie Skiascope. Det rör sig om ca 175 sidor som enklast kan karakteriseras med en rad ur schlagertexten Titta det snöar: ”Allting är vitt vitt vitt! Ah, ah! Ah, ah! Ah, ah! Du milde vicke vitt!” Werner har nämligen kommit fram till att det svenska samhället domineras av vita kroppar – och det är inte bra. Han är t ex övertygad om att när Ivar Lo-Johansson funderar på den nya moderna människan i samband med Stockholmsutställningen 1930 tänkte han på vita moderna människor och inte på afrikaner. Tämligen omgående inser man att denna forskning är instrumentell och står närmast den politiska pamfletten maskerad till forskning. En central inspirationskälla är Sverigedemokraterna och inte minst Jimmie Åkesson som gör entré två gånger i skriften iklädd folkdräkt. Vid ett av dessa tillfällen drar Werner följande slutsats: ”När Sverigedemokraten Jimmie Åkesson anlände i folkdräkt till Riksmötets öppnande 2010 var det för att understryka en svenskhet som annars inte otvetydigt kan beläggas av hans bruna hår och bleka hy.” Hur han har kommit fram till det får vi inte veta, källhänvisning saknas.
Under sina skrivande utflykter som täcker stora områden i tid och rum hamnar han i Slottsskogsparken i Göteborg. Den vita svanen är naturligtvis en lockande metafor för vithetens dominans i parken. Ett vykort visar en man med vit krage och en svan och de blir då förbundna med varandra. Svanarna har sedermera byts ut mot flamingos vilket passar Werner ännu bättre eftersom han ser skärt som en bättre benämning på den hudfärg han har blivit besatt av. Han meddelar dock att det inte blir riktigt bra att tala om skärhet. Det kan man nog hålla med om. Maningsropet ”utrota alla skära män” fungerar inte helt och hållet som det är tänkt.
Efter att han klagat över att den nya detaljplanen för parken saknar mångfaldsperspektiv tar han sig an det man faktiskt gjort nämligen att resa ett invandrarmonument. Det blev Ralph Lundquists Drakslinga som vann den utlysta tävlingen. Dock ändrade man namnet till Gemenskap. Werner är emellertid inte nöjd, drakslingan i toppen av monumentet är inte entydig. Risken är uppenbar att den som nordisk symbol kan associera till vithet.
Exemplen på vithetsjakten myllrar och det gör onekligen skriften till en omedveten satir över sig själv. Den taktik som Werner använder för att få fram sitt entydiga budskap om fördelarna med relativistisk mångfald är att lägga fram åsikter som gärna avslutas med en insinuation. Så t ex när han skriver om Martin Bernals bok Black Athena (1987): ”…som argumenterar för att den grekiska kulturen har sina rötter i det svarta Afrika. Oavsett om Bernal har rätt eller ej visade den hätska debatten att han rörde vid en känslig punkt i den västerländska självförståelsen.” Citatet är starkt vinklat eftersom Bernal talar om inflytande från Egypten och västra Mindre Asien. Att egyptisk kultur influerat grekerna är allmänt accepterat men Bernal går alltså betydligt längre. Hans ståndpunkter är inte på något sätt självklara och det är en anledning till att han har blivit livligt diskuterad. Men en annan, som Werner förstås förtiger, är den afrocentriska relativism som politiserade debatten. Professorn Mary Lefkowitz har behandlat den delen av diskussionen i en bok. Hon berör bland annat hur vulgärrelativismen tog över den sakliga diskussionen. Om Werner är ute efter något annat än att skriva en pamflett för politiska ändamål kunde han ha haft hederligheten att fördjupa sina spridda skurar av påstående om vithetens ondska. Men uppenbarligen var det inte hans avsikt.
Ralph Lundquist: Gemenskap (Invandrarmonumentet, Drakslinga) 1995