1827: Fängslande konst

Hur man än vänder och vrider på det har Dan Park skrivit svensk konsthistoria som den förste konstnären som genom sin konst dömts till fängelse. Nåja, det görs försök att få honom ut ur konsten. Ulrika Stahre (Aftonbladet) har kommenterat saken och det gick nog lite för snabbt när hon talar om hans bilder:

”De är rasistiska, avskyvärda och hetsande och det finns inga sätt att se dem som konstnärliga kommentarer eller satirisk mediekritik eller vad hans försvarare nu tycker sig kunna ta till.”

Det finns naturligtvis många sätt att se dem som konstnärliga kommentarer. Varje konstkritiker vet att den saken fixar man hur enkelt som helst. I Parks fall kan man även göra det trovärdigt. Lätt som en plätt, t ex: Dan Park agerar mot den politiska korrektheten i sig och den dominerade maktstruktur som står bakom denna. Om det förhåller sig så vet jag inte, men så kan man formulera saken om man så önskar.

Stahres artikel gör också Park till en inte helt obetydlig konstnär. Han använder sig av 70-talets punkestetik, så placeras han konsthistoriskt. Han är visserligen en som har gått fel och hänger kvar i gamla former som inte längre fungerar, menar Stahre. Det dystra i den skrivningen är att det är standarformen för att avvisa en icke omtyckt provokation: Inget nytt här, bara gammalt elände.

 

Ett lärorikt radioprogram (P1) fördjupar frågan om Dan Park och provokationen. Föreställningen, med en avsevärd kulturelit som gnuggar sina geniknölar, är förstås spetsad med intresset för nazister och för våldsbenägna vita män. Som exempel på provokatörer nämner man dessutom Hillersberg, Hausswolff, Hollender och undertecknad. Se där, bara vita män! Anna Odell fick utgå för att hon tydligen störde idyllen. Inte heller de provocerande konstnärliga feministerna fick vara med. Men de kanske inte räknas. Makode Linde dyker upp i resonemanget, men inte heller hans närvaro förändrar påståendet om de vita männen.

 

Emellertid skulle hela denna sak må väl av en sakligare framställning. De målsökande robotarna om rasism och ondska får slå ner lite för fort och helt uppenbart underpresterar debattörerna p g a av detta. Störst blamage får tillräknas Rebecka Thor (konstvetare och forskare i estetik vid Södertörns högskola). Det är inte ovanligt att samtidens socialkritiska konstteoretiker har glömt bort det där med konstbegreppet. Thor menar att Park inte är konstnär eftersom han inte erkänns som konstnär av konstvärlden. Programledaren pekar då på en akademiker som har skrivit om Park som konstnär. Då blir det riktigt fel. Thor menar att det bara är en och den kan man bortse ifrån. Med den institutionella teorin skall man inte räkna röster. Park uppfattas och omtalas av konstkritiker som gatukonstnär och det råder ingen som helst tvekan om att han ses som konstnär av konstvärlden och även av dess elit. Thor försöker trassla till det ännu mer genom att åberopa att han använder sig av det offentliga rummet och inte konstinstitutionerna men den diskussionen avslutades för många år sedan. Det spelar ingen roll vilket rum det rör sig om. Återigen klarar man inte av att skilja mellan konst och dess kvalitet. Thor yppar sin personliga värdering och är så upptänd att hon inte klarar av att klassificera

 

Det mest fängslande inslaget kommer när jag och Dan Park blir ”försmak på det samhällshat som är under uppsegling”. Vi drivs, enligt vad det sägs, båda av kommersiell spekulation och galenskap.

 

När det dyker upp svåra frågor fabuleras det. Programledaren frågar varför Makode Lindes tårta inte var hets mot folkgrupp. Svaret blir att den riktades mot kulturministern. Men det gjorde den inte, Linde visste inte om att kulturministern skulle göra det inhoppet. Ja, det är lätt att förstå att det trasslar till sig.

 

Alla svenskar är svenskar. Det finns inget ”vi och de”. Självfallet kan det inte heller vara så att man kan tala om svaga grupper av svenskar eftersom ett sådant resonemang skulle innebära att några inte skulle vara likställda med de ”riktiga” svenskarna. Skulle man tycka.

 

 

 

Det här inlägget postades i debatt, konstteori. Bokmärk permalänken.

39 kommentarer till 1827: Fängslande konst

  1. BCCDR skriver:

    Håhåjaja! Alla som den institutionella PK-världen tycker är svenskar är svenskar. Endast det finns, som den institutionella PK-världen tycker finns. Svaga grupper är sådana grupper, som den institutionella PK-världen tycker är svaga. Och konst är sådant som den institutionella konstvärlden tycker är konst.

    Personligen tycker jag den institutionella PK-världen och den institutionella konstvärlden jobbar på bra för att kvalificera sig för boende på institution!

  2. Pingback: Vilks: Dan Park är konstnär - Fria Tider

  3. CeDe skriver:

    I stället för den här katt-och råtta leken Vilks, uppge de signaturer som de inte vill ska kommentera på din blogg så kommer det att respekteras.

  4. Från graven skriver:

    Det börjar bli spännande igen. Jag skall följa Dan Park med stort intresse efter den här domen.

  5. Henrik skriver:

    Man kan reflektera över hur konsten i landet hade sett ut idag om debattklimatet hade varit lika snävt som idag. Arosenius hade i alla fall fått livstid, och flera andra hade hamnat i finkan. Börjar ju annars likna lite Nazityskland. Hitler gillade ju inte en massa modernt dravel som Nolde etc vilkas alster ansågs degenererande och beslagtogs. Men jag tror inte ens Hitler satte konstnärer han ogillade i bur.

  6. Rurik skriver:

    Yttrandefriheten är inte , och har aldrig varit obegränsad. Knappast någon ifrågasätter heller att den enskilde behöver skyddas mot medias övermakt.
    Efter andra världskriget stod det dock klart att detta inte var tillräckligt. När FN skapade sitt regelverk i senare delen av 40-talet var medvetenheten om detta mycket stor – begrepp som rasism och diskriminering blev centrala under denna tid.
    Därefter har utvecklingen gått i riktning mot att ständigt nya grupper med skyddsbehov identifierats. Tolkningen av vad som är straffbart i detta sammanhang har också successivt skärpts. Det är uppenbart att
    denna utveckling inte kan pågå i all oändlighet.
    Någonstans måste en gräns dras.
    I annat fall vill till slut alla grupper omfattas av lagstiftningens skydd , och alla yttranden kan därmed bli olagliga . .

  7. PJ skriver:

    Oj, Rurik, din senaste kommentar satte ord på mina tankar om utvecklingen, eller skall vi säga avvecklingen, av yttradefriheten.
    I vår iver att vara goda och toleranta, och ännu godare och tolerantare, kommer vi att lagstifta oss till tystnad. Det goda och toleranta kan vara ett hot mot yttrandefriheten?!
    Vilken paradox.

  8. Molly skriver:

    För att skydda sig själva skyller PK-eliten på att Dan Parks konst är “hets mot folkgrupp”. Alla jag känner uppfattar Dan Parks konst som “Hets mot PK-folket”. Men det kan man inte använda för att bestraffa konstnären. Dan Park borde vara stolt. Han är tillräckligt farlig för att Makten ska tillgripa sina gamla knep och utse “folket” till offer. Då kan man sätta dit honom. Gycklaren är farlig!

  9. Steen Raaschou skriver:

    @Rurik: Det er værd at huske, at FN’s hate speech lovgivning blev forslået af diktaturet Sovjet, og blev vedtaget af diktaturerne i FN mod demokratierne, herunder Storbritannien, USA og de nordiske lande stemte nej til forslaget i Generalforsamlingens tredje komité, mens Sovjetunionen og dets allierede stemte for.

    Er det cdet, Rurik hylder?

  10. Rurik skriver:

    Sten Raschou :
    Jag skriver mycket kortfattat om bakgrunden till vår nuvarande svenska yttrandefrihetslagstiftning och de ohållbara konsekvenser den pågående utvecklingen kommer att leda till.

  11. Ateisten skriver:

    Först trodde jag att åklagaren var undersysselsatt/hade en dålig dag på jobbet/fått stryk av frun/såg fan på väggen. Så får Parks ett straff som ungefär motsvarar grov misshandel! Vad är det för fel på skåningar?

  12. Pingback: In defense of a terrible artist | Grits and Iron

  13. Rune skriver:

    Ateisten,

    Är åklagaren skåning?

  14. mohammad skriver:

    Visst är det märkligt…

    När Afrosvenskar, Judar och Romer är de utsatta – då hurrar Lars Vilks.

    Men när Lars Vilks själv är den utsatte – då tar han offerkoftan på och springer till åklagaren.

  15. ceasar skriver:

    @Muhammad

    Menar du att Vilks springer till åklagaren för att ngn publicerat nidbilder av honom?

    Ps. Svagtänkta bör inte göra jämförelser Ds.

  16. Lars Vilks skriver:

    mohammad,

    Det vore intressant om du kunde tala om när jag har sprungit till någon åklagare.

  17. Pingback: Lars Vilks kommenterar Dan Parks dom

  18. Reza skriver:

    Henrik,

    Kanske borde man föreslå för åklagaren och nämndemännen att denna och liknande konst samlades på en vandringsutställning som fick heta “Urartad Konst” för att göra det tydligt för allmänheten vad som makten inte tillåter att konstnärer ägnar sig åt, och för att visa att de inte vill vara sämre än Goebbels.

  19. Pingback: Psykiater vil købe Firoozeh Bazrafkan’s bodystocking « Snaphanen

  20. A skriver:

    Principiellt tycker jag Park har rätt att göra det har gör. Hans konst för tankarna till omklädningsrum på badhus etc där någon ritat hakkors eller skrivit sieg heil. Park leker med förbjudna symboler och uttryck på ett sätt som får en att ifrågasätta huruvida dessa symboler och uttryck borde vara tabu. Symboler och uttryck är väl egentligen inte farliga?

  21. *.morr skriver:

    Laibach får leka med symboler, vara tvivelaktiga hela vägen in i Tate Modern: https://www.youtube.com/watch?v=RQEb3ZA2jJY

  22. Carl skriver:

    Hej.
    Jag har tydligt inte hängt med i svängarna här.
    Har alltså institutionella konstteorin godkänt gatukonst till konst? Genom en akademisk artikel?
    Just det Banksy. Han är rankad på Artfacts ser jag nu.
    Gäller det all gatukonst då? Grafitti tex? Och när hände detta?
    Vore intressant om du ville berätta mer om det.
    Jag vet många busfrön som kommer bli glada över konststämpeln.

  23. A skriver:

    Carl,

    Kan tänka mig man resonerade likadant på Duchamps tid:

    Betyder Duchamps konstverk att alla pissoarer är konst?

    Nej naturligtvis inte.

    En del av den konst som tillverkas ifrågasätter konstbegreppet. Det kan, som i Duchamps fall, vara ready- mades; eller performance, som denna:
    http://youtu.be/0QWH707xfAE

    För att konst ska kunna ifrågasätta konstbegreppet måste den hämta formmässig framställning ifrån saker som normalt inte ses som konst;Duchamps pissoar, Warhols soppburkar. I Parks fall kan man säga att han influeras i sin formmässsiga framställning av rasistisk klotter.

  24. Eirik Vanndahl skriver:

    “Hur man än vänder och vrider på det har Dan Park skrivit svensk konsthistoria som den förste konstnären som genom sin konst dömts till fängelse”

    Det finns en mängd olika Graffitikonstnärer som dömts för sin konst före Dan Park, så han är knappast den första..

    Men du kanske inte definierar graffiti som konst?

  25. BCCDR skriver:

    Eirik Vanndahl,

    Är det så att de dömda graffitikonstnärerna är dömda för sin konst, eller kan det möjligen vara så att de är dömda för var de placerat sin konst? I Dan Parks fall tycker jag det verkar ganska tydligt att man bestraffar honom för de åsikter domstolen anser att hans konst uttrycker.

    När det gäller graffitikonstnärer verkar det väl ofta vara så att en för konstnären viktig del av konstnärskapet är att placera konsten på egendom, som inte är deras egen och när de dömts har det väl varit detta som varit grunden för domen. Man kan väl säga att också Dan Park i detta avseende är en graffitikonstnär, om än i en mild form. Men det är väl åsikten han tillskrivs han blivit dömd för.

  26. Lars Vilks skriver:

    BCCDR,

    Placeringen av konsten är ytterst svår att skilja från konstverket. Det kan betraktas som en publicering: offentliggörandet av ett konstuttryck. Graffitikonsten i det avseendet blir inte så intressant eftersom det blir ungefär detsamma som alltid slutar med att de tämligen givna restriktioner som finns i det offentliga rummet. För Dan Parks del har man inte brytt sig om att han överträder förbudet att sätta upp affischer på elskåp. Förmodligen är det så att myndigheterna har gett upp det här utrymmet och i praktiken kan det användas som offentliggörande utan att väcka någon större uppmärksamhet. Det är klart att det är innehållet som är saken i Parks fall eftersom han pressar gränserna för yttrandefriheten. Just det brukar inte vara något problem i graffiti och street art, där rö det sig om att genom handlingen visa “motstånd” gentemot systemet.

  27. BCCDR skriver:

    Lars Vilks,

    Du säger att placeringen av konsten är ytterst svår att skilja från konstverket. Det är kanske så ur skaparens perspektiv. Om jag emellertid finner ett oombett verk på min husfasad, så skulle jag inte ha några som helst problem med att skilja det från placeringen. Gärna på skaparens bekostnad! Eller ännu hellre – tvinga skaparen av verket att göra en ”reset” med eget arbete och med för egna pengar inköpt materiel och material. Det skulle kanske lära skaparen att inte placera sina verk på egendom, över vilken skaparen inte har nödig dispositionsrätt.

    Du har emellertid nog rätt i att graffiti innehåller ett element av ”motstånd”. Detta “motstånd” är nog viktigast för skaparen. Jag såg härförleden ett tv-program, som innehöll inslag om graffiti i den koreanska hamnstaden Busan. För att styra skapandet hade stadens fäder legaliserat verksamheten genom att frisläppa olika ytor för skaparna. En av skaparna intervjuades av tv-teamet. Personen verkade något ”kastrerad” och skamsen över att inte skapa med det rätta ”motståndet”.

  28. Lars Vilks skriver:

    BCCDR,

    Så enkelt kan man inte skilja ut placering/innehåll. Det du skriver är en reaktion på verket, placeringen kan lika gärna ses som en del av innehållet. Med andra ord en värdering. Att placeringen ingår i verket betyder inte att placeringen nödvändigtvis skulle vara en kvalitet.

  29. BCCDR skriver:

    Lars Vilks,

    Bäste Lars Vilks! Så här i förtroende kan jag tala om för dig att det är precis så enkelt som jag beskriver för dig att skilja verket från placeringen. Det misstag du gör i ditt resonemang är att förutsätta att det du menar är konst jag också skulle anse vara är konst. För mig är det förmodligen bara konstvärk

  30. Lars Vilks skriver:

    BCCDR,

    Vi behöver inte förgrova saker. Det är ju så att konstvärlden reglerar konsten och vad du anser gäller inte. Du kan naturligtvis säga att Duchamps pissoar bara är en pissoar men likafullt står den på Moderna som ett av deras centrala verk. Och för övrigt ett av 1900-talets väsentligaste.

  31. BCCDR skriver:

    Lars Vilks,

    Och i min värld reglerar jag och vad konstvärlden anser gäller inte. Och det enda jag skulle kunna tänka mig att ha en pissoar till är pissoar. Vad moderna museet eller Lars Vilks tycker att Duchamps pissoar symboliserar vet jag inte. Egyptens pyramider hade i varje fall i sin kontext en mening ,som hela det samhälle som omgav och skapade dem var medvetna om och accepterade.

  32. Lars Vilks skriver:

    BCCDR,

    Det är en rätt intressant diskussion. Naturligtvis kan man alltid säga att “detta och detta gäller i min värld därför att här bestämmer jag”. Men vad har det för betydelse i praktiken? Ingen människa är avskild och när något sker handlar det om kommunikation med andra och då gäller inte längre den enskilda bestämmelsen. Du kan ju säga att “i min värld får man köra mott rött ljus” men uppenbarligen är det något som inte gäller och man kan inte heller bortse ifrån det.

  33. BCCDR skriver:

    Lars Vilks,

    Lars Vilks – man kan också säga att ”i min värld har vi yttrandefrihet” men uppenbarligen är det något som inte gäller och man kan inte bortse ifrån det. Om man använder yttrandefriheten kan man bli dömd till fängelse eller behöva livvaktsskydd, beroende på vad man tagit sig friheten att yttra. Nog är det en konstig värld vi lever i – mycket mer komplicerad än vad den institutionella konstvärlden verkar vara medveten om.

  34. Lars Vilks skriver:

    BCCDR,

    Det är väl knappast komplicerat. Yttrandefriheten följer vissa regler som gäller. Om man personligen vill ha en yttrandefrihet som följer andra regler inser man nog att det blir problem. Man kan tycka att reglerna borde ändras men det är en annan femma.

  35. BCCDR skriver:

    Lars Vilks,

    Då är jag nyfiken på vilka regler som gäller för yttrandefriheten. Vem eller vilka skapar reglerna och vem eller vilka upprätthåller dem. Och som vägledning kan jag tala om för dig att regler är något som är förutbestämt – du kan inte låta bli att följa en regel som inte finns.

  36. Lars Vilks skriver:

    BCCDR,

    Yttrandefriheten regleras i lagen och dessa lagar stiftas av riksdagen. Myndigheterna upprätthåller dem. Det kan knappast vara någon överraskning.

  37. BCCDR skriver:

    Lars Vilks,

    Lars Vilks – du överraskar mig verkligen. Att du av alla ännu inte mentalt anlänt till den globala värld, där varje åsiktsyttring blixtsnabbt når alla jordens hörn och där Sveriges riksdag och myndigheter inte har rätt mycket att säga till om.

  38. Lars Vilks skriver:

    BCCDR,

    Då så, kan ju alla vara nöjda. Åker man i fängelse kan man trösta sig med den globala yttrandefrihetens ostoppbara bocksprång.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.