Del 54: Inst: Utnämningen

Utnämningen

Hur fungerar då den INST (institutionella konstteorin) i praktiken? De två vanligaste sättet att skapa konst är att göra den eller välja den. Det allra enklaste exemplet är konstnären som målar en tavla. En ofta förekommande händelse som äger rum tusentals och åter tusentals gånger varje dag, det stryks ofantliga mängder duk, pannå, papper och annat underlag. Nu är det inte så att dessa konstnärer efter fullbordad måleriakt tar till orda och utnämner sitt objekt: ”Denna målning är från och med nu ett konstverk.” Ingen säger ett ord om den saken eftersom det är självklart att en målning av en konstnär är ett konstverk. Konstverk blir alltså till genom igenkänning.

Vi har ändå en komplikation enär måleriet tidigare mötte hårt publikmotstånd. Standardyttrandet ”Det där kallar jag inte för konst” har drabbat många målningar och man kan fortfarande höra det i konstvärldens utmarker. Här blir det nödvändigt att göra ett viktigt tillrättaläggande. Modernismens konstbegrepp är essentiellt; det handlar om att konst finns i sig, överallt och under alla tidsepoker. Men det är ett kvalitetsbegrepp, dålig konst finns inte därför att det då inte är fråga om konst. INST fungerar inte i modernismen, vilken kräver ett annat konstbegrepp. Att teorin börjar ta form under 1960-talet beror naturligtvis på att det fanns alltmer konst som inte kunde förstås med modernismens konstbegrepp.

Readymaden var modernismens nagel i ögat. Enligt modernismen kunde konst kännas igen genom kvaliteter i det visuella uttrycket. Duchamps readymadeaktiviteter kunde på sin höjd ses som protestaktioner som handlade om konst men som var inte konst i sig. Arthur Danto återberättar ständigt sitt möte med Warhols Brilloboxes 1964, då han plötsligt förstod att allting kan vara konst. Men för det krävs ett annat konstbegrepp något som vi också fick. Med ett utvidgat icke-modernistiskt konstbegrepp kan en konstnär omvandla vad som helst till konst under förutsättningen att konstvärlden går med på det. Och därmed är vi framme vid den springande punkten. Vad är det som gör att konstvärlden uppfattar något som konst? Att grunden finns i rutiner och likhet kan man utgå ifrån. Ny konst liknar och har samband med tidigare konst. Konsten har ett utvecklat arkivsystem i form av konsthistoria där ett antal prototyper på vad som kan vara konst är tillgängliga. Museer och böcker ger oss ständigt tillbakablickar. Därför blir det sällan några problem, nya kandidater liknar gamla. Ytterst sällan uppstår några svårigheter bortsett från att konstvärldens medlemmar genom sitt tyckande berömmer eller avvisar de konstverk som de möter. Den saken angår alltså kvalitetsbedömningen och inte huruvida något är konst eller inte. Ett fåtal fall är knepigare.

Och om man önskar kan man reducera antalet knepiga fall till ett enda och det är Duchamps readymades. Hur, frågan man sig, kunde konstvärlden gå med på att dessa var konst? Svaret är att den inte gjorde det. Readymaden fick växa till sig en tid innan det var dags, och det blev en rätt långsam inmarsch. Övergången handlar inte så mycket om konst utan snarare om hur något radikalt nytt kan bli accepterat. Konsten har det lättare än många andra områden eftersom konstvärlden förväntar sig innovationer och provokationer. Under den tid Duchamp sysslar med sina readymades, på 1910-talet, görs många experiment inom konsten, främst är det dadaisterna som gör saker som tidigare inte alls förknippat med konst. Genom att de upproriska konstnärerna går samman och vinner sympatisörer avgörs frågan om det är konst eller inte – även om det kan ta lite tid. Readymades passar inte in i modernismen men kom ändå att bli konstverk accepterade av liten men inflytelserik del av konstvärlden. De två konstriktningarna Dadaismen och Surrealismen passar inte heller in i modernismen, men fick på samma sätt plats, dessutom enklare eftersom de var omfattande, marknadsförde sig effektivt och hade många tillhängare. Den enkla lösningen blev att Duchamps arbeten skrevs in som dadaistiska och/eller surrealistiska. Först från 1950-talet kan man skymta konturerna av den enmansrevolution som konsthistorien senare skulle konstruera.

Det är alltså nog så väsentligt att förstå att när konstvärlden uppfattar något som konst är det ingen övervägd och teoretisk aktivitet. Det är en ganska slarvig praxis med myckenhet av ”låt-gå”.

Det här resonemanget tar bort en hel del av INST:s cirkularitet. Men det finns betydligt mer att åtgärda: Vad är konstvärlden? Vilka är medlemmar i den? Och vem är konstnär? Hur är det om konstvärldens medlemmar är oeniga om något är konst eller inte? Detta kommer i nästa avdelning.


Duchamps första steg i readymadetekniken
Cykelhjul, 1913 assisted readymade

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.