1431: Alltid fast i konstvärlden

Den politiska konsten har inte längre någon lätt resa. Att vilja mycket och åstadkomma just ingenting är i längden en betydande svårighet. Men än så länge går det tämligen jublande fram i samtidens konstvärld. Gruppen Superflex har en utställning på Charlottenborg i Köpenhamn. Kokett nog, är gruppens namn, som ett curatorgrepp, inte nämnt, det är förbjudet vid vite av konststraff om det blir nämnt. Det hjälper inte stort, varumärket Superflex kokar ändå över och gruppen har en imponerande ranking på artfacts, 305 – i stigande.

 

Cecilie Høgsbro Østergaard skriver en intressant artikel (Kunstkritikk) om utställningen. Superflex är ett utmärkt exempel på samtidskonsten politiska ambitioner där man inte drar sig för att skapa egna produkter för att hjälpa de fattiga, liksom att göra egna upphandlingar. Att få något funktionellt ur detta har visat sig svårt. Utöver att visa upp sina goda avsikter för konstpubliken. Artikelförfattaren citerar också Mikkel Bolt, en teoretiker med starkt uttalad vänsterorientering. Om den ständiga frågan om vad man skall göra för att förändra något svarar han, exemplariskt och i enlighet med läran: «Som hvid, heteroseksuel middelklassemand er det ikke op til mig at udkaste nogen visioner i den nuværende historiske situation. Det er snarere min opgave at være med til at afvikle alle de modeller, som Vestens oplysningsprojekt har skabt, der forhindrer andre i at være visionære.»

 

Även den positionen är svårhanterlig, särskilt med tanke på att programmet också innebär självavveckling efter det att man avvecklat den postkoloniala medvetenheten.

Det här inlägget postades i om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

3 svar på 1431: Alltid fast i konstvärlden

  1. Gurun Gudrun skriver:

    Jag från Mig själv – att avlägsna –
    Skulle blivit –
    Min egen ointagliga fästning
    – Helhjärtat

    Men då Jag – angriper Mig –
    Hur sluta fred
    Utan att underkuva
    Medvetenhet?

    Eftersom Vi är båda Kungar
    Hur går det – säg
    Utan genom avsägelse –
    Jag – från Mig?

    //

    Att kunna Konsten i Själen –
    Själens försörjning –
    Med tystnad som sällskap
    – i Festens underhållning

    Är en omöblerad Omständighet –
    Äganderätt tillhör En –
    Som en evig Egendom
    – Eller en obegränsad Min.

    Jag tröskar vidare; skiljer axarna från vetet i skörden av Emily Dickinsons (ängeln från Massachusetts) dryga 1800 1800-tals dikter och bakar svenska oblater; för er utgivna.

    (Fåfängt måhända, men sån är jag.)

  2. Inge skriver:

    Mikkel Bolt:
    “Som hvid, heteroseksuel middelklassemand er det ikke op til mig at udkaste nogen visioner i den nuværende historiske situation. Det er snarere min opgave at være med til at afvikle alle de modeller, som Vestens oplysningsprojekt har skabt, der forhindrer andre i at være visionære.”

    Hvilken standard er det kritikeren viser til her, og hvorfor skal den gjelde fremfor andre standarder?

    Lars Vilks:
    “Även den positionen är svårhanterlig, särskilt med tanke på att programmet också innebär självavveckling efter det att man avvecklat den postkoloniala medvetenheten.”

    Hvordan er det mulig å vise til standarder dersom slike ikke finnes?

    Og dersom standarder ikke finnes – hva er det i oss som søker mot standarder? Og hvorfor skal ikke det som finnes i oss og som søker mot standarder tas på alvor?

    Mitt hjertesukk til kunstnere: vis utenfor enhver tvil at det ikke finnes logiske, matematiske, estetiske, moralske standarder. For meg ser det ut som om kunst mest handler om penger, høy IQ blant kunsthandlerne, og kameraderi.

    Selv samler jeg på kunst og objekter som betyr noe for meg, og lar kunstverdenen seile sin egen sjø, i det jeg håper at dere viser meg noe ærlig iblant.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.