Bildkonstnären Marion von Osten skall hålla ett föredrag på Iaspis. Det skall behandla frågan Bör begreppet samtidskonst förstås som en historisk genre som nu lider mot sitt slut?
När den frågan ställs kan man vara säker på ett jakande svar. Von Osten menar att: ”Idag är motstånds- och produktionsnätverk i vitt skilda geografiska och politiska sammanhang både kopplade till och i samförstånd med, medelpunkter och aktörer på olika kontinenter. Detta är bland annat möjligt genom nya kommunikationsteknologier och en ökad mobilitet världen över.”
Detta uttalande ger utrymme för henne att lägga till en ytterligare retorisk fråga: ”Kan samtida konst fortfarande beskrivas som ett skarpt avgränsat fält?”
Om inte konsten kan ses som ett avgränsat fält så är den just ingenting., en upplösning i diverse aktiviteter, i det här fallet av politisk art och en politik vars inriktning sedan länge är välkänd.
Jag kan förstå att det är svårmodigt för den radikalism som konstens elittrupper vill upprätthålla. Von Osten själv är bekräftad av den samtida konstvärlden, hon har under åtskilliga år bland annat haft fingrarna djupt i Berlinbiennalens syltburkar. Men det är tydligen så utomordentligt svårt för konstvärldens företrädare att inse nödvändigheten av bekräftelse. Det blir som micronations som det idag finns gott om. Ladonia är en sådan och jag har den vägen fått en god inblick i hur de fungerar. De vill vara med på riktigt men får nöja sig med att erkänna varandra och sedan bråka inbördes, vilket är samma resultat som en ”alternativ konstvärld” drabbas av.
Sett i ett klarare perspektiv kan man urskilja några för dagens konstvärld centrala frågor som utgör den gemensamma agendan, den som alltid sammanbindande frontlinjen. En sådan fråga handlar om konstens institutionalisering. Man har upptäckt att all den radikala socialkritik, underbyggd med kvasiforskning och luntor av akademiska referenser inte når någonstans. När konsten tidigare var politiskt radikal befann den sig väl utom räckhåll för de etablerade institutionerna som betraktades som fienden. Nu vill man gärna och återigen komma utanför men de företrädare som dyker upp sitter fast i smeten, antingen det t ex handlar om ett forskningsprojekt på någon konsthögskola eller stipendium. För institutionerna är konstant med på leken. Det von Osten talar om är sådant som applåderas på institutionerna som mer än gärna inleder samarbete med ”utbrytarna” (vilka inte är några riktiga utbrytare). En annan återkommande fråga är alltså den om samtidskonstens slut något som har blivit ett välkänt ämne, alltså beroende på att dess främsta organ inte är radikala nog – sålunda att biennalerna gör allting rätt utan att det händer något. En ytterligare problematik är vad man skall göra med konstutställningen. Det går visserligen, vilket pågått under närmare ett sekel, att göra konst som är momentan, relationell, processuell och som inte behöver lämna några materiella spår. Men hur fångar man intresset för detta och hur får man en publik? En dyster utväg är att överlämna sig till en rent instrumentell verksamhet och låta konsten tjäna syftet att dra i tåten ”samhällets angelägna frågor”.
Som jag har nämnt tidigare tror jag att man får finna sig i formintresset återvändande men också en hårdare opposition mot konstens institutionalisering och akademisering (tänk tankeexperimentet att konstnärer som man var tvungen att ta på allvar, skulle ge sig på Iaspis som en försoffad salongsinstitution). Form i konsten handlar främst om distans och just det är besvärligt för en konstvärld som har förankrat sig i en ideologisk utopi (vi skall göra världen bättre genom att bekämpa all orättvisa).
Idag, strax efter tolv, hörde jag i P 1 ett program som handlade om årets Ekonomipristagare. En av pristagarna, Eugene Fama, skulle få det för en teori som jag tycker är ungefär likadan som den institutionella konstteorin.
Ja, konstvärlden lider väl lite nu, av det som tonåringar har… lidit av i några decennier – att det är närt sagt omöjligt att protestera.
Det ska bli intressant att se vad denna nya sköna värld av acceptans, blir av med sig själv.
SD. de nya kränkta av konst.
https://avpixlat.info/2013/11/27/nya-hot-fran-kartellen/
anon,
Tack för länken.
Nedan var uppfriskande! (glad)
Jag är mycket glad för att SVT finns – tycker inte alls att de pådyvlar mig åsikter, utan att de faktiskt bara visar program* som aldrig skulle nått reklamfinansierad media. Ovärderligt.
”Ovanstående får anses vara uppseendeväckande då i synnerhet SVT ofta vill pådyvla tittarna färdigpaketerade åsikter och inte låta dessa bilda sig en egen uppfattning då det exempelvis gäller invandrare och brottslighet, där man pixlar friskt och benämner jihadkrigare runtom i världen med svenska pass som “svenskar”.”
*Skribenten har uppenbarligen missat att det är 2013. Och vem som helst kan sända TV med egna pådyvlade paket. Bara att välja och vraka!
PS. Den som har svenskt pass är väl svensk? Eller ska man vara formell bara då och då?
Jag tror inte Avpixlat och SD är kränkta utan tacksamma för varje hot och tårtning m.m.
Offerrollen gynnar dem.
http://stockholm.etc.se/debatt/klassforakt-fel-vag-antirasism
Nya sångare har tagits upp i de kränktas kör.
Croats in France insist in a court case with Bob Dylan
Croatian Times
Rock star Bob Dylan will go to court in Paris over inciting racism, a group of Croat immigrants in France confirms after reporting the star to the court.
”The court in Paris has accepted the case and we still wait for the date of the trial to be confirmed. We still don’t know whether Bob Dylan will appear in person or will send a lawyer to represent him,” Vlatko Maric, the representative of Council of Croatian Community in France has revealed to daily newspaper Slobodna Dalmacija.
Bob Dylan has been reported for inciting racism after he gave an interview to Rolling Stone in which he put Croatians in the same category as the Nazis and the Klu Klux Klan.
Representatives from of the Council of Croats in France, the CRICCF, said that the comments had been an insult to Croats the world over and Bob Dylan had been reported to French officials with a view to him being charged with racism.
The publisher of the French edition of the Rolling Stone magazine that carried the interview from the English version has also been reported.
”He was without any doubt inciting hatred against Croatians”, Vlatko Maric revealed.
The American legend caused controversy after telling Rolling Stone magazine: ”Black people can sense Klan blood, Jews can sense Nazi blood and Serbs can sense Croat blood” in an interview about the roots of racism.
Soon after that Croatian Radio Split banned his songs from their play list.
http://www.croatiantimes.com/news/Panorama/2013-11-25/34821/_Croats_in_France_insist_in_a_court_case_with_Bob_Dylan