1735: Identitetspolitik i konsten

Identiteten och rasismen är sålunda den sköna konstellation som så djupt engagerar den politiska diskussionen. Även konsten dras med en besvärlig identitetskris. Dock är den i ringa utsträckning sammankopplad med rasism eftersom konstens generella agenda inkluderar det inkluderande. En del fall kan dyka upp men dessa spelar knappast någon roll för identiteten.

 

Jag kom att fundera på konstens identitetsmanövrer när jag läste Dan Jönssons recension (DN) av Louisianas utställning Arktis. Jönsson efterlyser det postkoloniala perspektivet och i det här sammanhanget är det varken tröttsamt eller obefogat. Konsten är inte beroende av att ha med ett postkolonialt perspektiv, men den här utställningen kan inte betraktas som en egentlig konstutställning. Det är en utställning om jordens vita och frusna vidder som bland annat innehåller traditionella konstnärliga bidrag. Utställningen präglas av en genomgående visualitet som flankeras av etnologiska inslag liksom berättelser om de vita områdenas erövringar. Möjligen tänker arrangörerna att visuella inslag och visuell gestaltning är tillräckligt för att motivera utställningen som en del av samtidskonsten. Det är för övrigt inte ovanligt med den något naiva uppfattningen att bild och form är detsamma som konst. Med detta grepp öppnas onekligen rika möjligheter till en expansion av konstbegreppet. Eftersom varje tänkbart ämne kan gestaltas visuellt och förses med kompletterande målningar och annat finns det inga gränser för vad man kan visa på ett modernt konstmuseum. Man kan med förväntan se fram emot en hel serie: Jordens öknar, Våra skogar, Bergens magi för att inte tala om den väldiga genomdykningen av Världshaven. Nå, förmodligen är det en återvändsgränd, men säkert med goda publiksiffror.

 

En annan väg visar Tensta konsthall som med rykande färsk aktualitet har producerat en utställning om romsk barnlitteratur för att den vägen ”aktualisera en diskussion om politisk aktivism kopplat till barnlitteratur i Ungern.” Konsten har en svår tid, att finna en väg genom ett landskap fyllt av krav på absolut samtid och politiskt ansvarstagande. Rörelserna in i alla möjliga andra fält skulle kunna ha slutat med inflatorisk upplösning men konsten äger två effektiva motmedel. Det ena är konstrummet och konstvärlden. Uti detta estetiseras programmet genom diskursiv behandling och den alltid lika självklara exkluderingen av dem och det som befinner sig utanför konstvärlden. Det andra är konsthistorien, som till skillnad från politikens historiska förebilder, varken är solkig eller inaktuell. Visserligen är det påfallande att man har gjort upp med modernismen, med det romantiska geniet samt att man tillagt en omfattande etnisk mångfald liksom understrykandet av kvinnornas position i den så totalt mansdominerade verksamheten. Men modernismen är trots allt det konstvärlden längtar efter, den tid då man kunde angripa borgerligheten och kapitalismen med estetiska medel och då överskridandet fortfarande var behagligt kännbart. Det romantiska geniet har tämligen smärtfritt kunnat ersättas med ”emerging artists” eller rätt och slätt intressanta konstnärer. Och de övriga faktorerna besvärar inte den konsthistoriska identiteten med några snedsprång, mångfalden vandrar väl assimilerad i den konsensuella agendan.

 

Konstens bumerang torde vara effektiv. Man skulle kunna tycka att frågan Vad har detta med konst att göra?, är antikverad, men den besvaras konstant fastän mestadels omedvetet.

 

 

 

Det här inlägget postades i konstteori, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.