2012 verkar vara ett avslutnings- och sammanfattningsår för samtidskonsten. Några nya uppslag lyser ännu med sin frånvaro. Inte ens konstvärlden barometer nr 1, e-flux journal, har, i sitt nyutkomna nummer, något att mäla om det omedelbart kommande. Möjligen antyder man en förhoppning om en apokalyps för den neoliberala kapitalismen men inte mycket mer än så.
Jag passade idag på att blicka i några andra riktningar genom att besöka två gallerier. Första stopp var Galleri Rönnquist & Rönnquist i sina nyöppnade lokaler i Malmö. Sålunda fördes jag ditstädes för att se min gode vän Ronny Hårds Turnerinspirerade arbeten. Det finns en smärre vetenskap i hans vattenbaserade oljemålningar med allehanda intressanta vätskor och lasurmedel.
Efter detta fortsattes min färd till Lund och Jäger & Jansson. Jag är en smula nyfiken på de yngre konstnärerna som har gått på akademien i Florens och som därför hyllar de gamla mästarnas tekniker. Utställningar av det slaget kan möta en viss arrogans från etablissemanget som om de var ett konservativt hot mot samtidskonsten. Något sådant hot finns naturligtvis inte, det är en svårbemästrad genre och brukar sällan leda till några överväldigande resultat. För hur skapar man, sedan man briljerat med tekniken, något innehåll? Temat brukar röra sig kring skönhet och andlighet, gärna med en lutning mot symbolismen. Men en bild väckte mitt intresse, Gustav Sundins Blindbock. Det är verkligen en pastisch med en blandning av 1600-tal och venetianskt 1700-tal. Men det är samtidigt en omöjlig bild med en besynnerlig handling. Vad har de maskerade egentligen för sig i något som verkar vara en lite skum källarlokal. Jo, jag tycker att den fungerar men den saknar en plats i någon fattbar diskurs. Sundin har något här som är mer än de blodlösa variationerna på 1800-talets salongskonst som är den vanliga dieten vilken kontinuerligt visas på Art Renewal. Titta ni in där kan ni kontemplera Brian MacNeils Justice vilken på ett övertygande sätt visar hur svårt det är att komma någonvart med virtuosa penslar.
Gustav Sundin, Blindbock, 2012
Hej Lars! Med anledning av debatten om Åsa Lindeborg – och nu senast Katarina Mazetti som yppat grova påhopp på svenska folket i en krönika i ICA-kuriren – rekommenderar jag dig att läsa skribenten och journalisten Julia Caesars senaste krönika som avslöjar hur Åsa Linderborg går till väga:
http://snaphanen.dk/2013/01/12/sondagskronika-nathatets-offer/
Märk väl att det är flagranta sanningar som avslöjas i kommentarsfältet om Katarina Mazetti, som också vill framstå som en förorättad ängel, fast det visat sig att hon anonymt uttryckt sig synnerligen hatiskt och rasistisk i kommentarsfältet till sin egen krönika.
Det är spännande tider vi lever i när vi ser åsiktsmonopolet vrida sig som maskar!
Ja, det finns en hel del smått och gott att läsa där. 🙂
Hallå,
Eftersom jag vet hur nogrann du är med begrepp vill jag hjälpa till. Den gemensamma nämnaren för utställningen på Jäger & Jansson är att de medverkande konstnärerna utbildats vid The Florence Academy of Art, en privatskola i klassiskt/realistiskt måleri som bedriver utbildning i Florens och Mölndal. Inte att förväxlas med l’accademia di belli arti di Firenze, som man vanligtvis brukar kalla ”Akademin i Florens”. Galleriets typfelsnisse hjälpte dig inte mycket i den här förvirringen…
För att vara än mer petnoga, så har de flesta medverkande konstnärer (alla utom två) starkare koppling till FAA i Sverige än FAA i Italien. (Jag företräder FAA i Sverige, därav petimeterheten.)
I allt övrigt håller jag med dig i dina beskrivningar i en fråga som naturligtvis föranleder många och långa interndiskussioner.
Hejhej,
A
Läs det här:
http://avpixlat.info/2013/01/12/svart-att-finna-en-riktig-italienare-katarina-mazetti-far-svar-pa-tal/
Intressant kristen kritik av Katarina Mazetti. Länk finns.
Det är en konst att fly från konsten. Det sätter sina spår. Då gäller det att man får ett litet bakverk emellanåt lite då och då. 🙂