Lars O Ericsson skriver i en krönika (SvD) om vad han tror skulle vara det mest radikala en konstnär kunde göra idag. Han kommer fram till att det skulle vara chockerande med traditionellt måleri: ”till exempel ett färglyriskt måleri à la Karl Isaksson, Åke Göransson eller Carl Kylberg. Inte av nostalgiska skäl, utan för att radikalt avvika från i dag gängse uttryck.”
Så enkelt är det inte. Sådant måleri förekommer i rikliga mängder. Merparten av det som görs i konsten är den traditionella modernismen och de ovannämnda portalgestalterna är ingalunda bortglömda. Vad som däremot skulle vara en chockerande omsvängning vore om den internationella samtidskonstens elittrupper förde fram ett sådant intresse. För det är i det ledet som konsten sorteras med avseende på vad som är kvalitet och vad som skall gälla. Att vi har gott om målare som odlar Isakson (hans namn stavas med enkelt s trots att hans far skrev med dubbelt) & Co är inget som intresserar eller chockerar dem som har definitionsmakten. Om man tänker sig en förändring skulle det vara nödvändigt att skapa ett motiv för varför det skulle vara intressant. Och just här ligger svårigheten. Hur skulle en sådan diskurs se ut? Konsten idag, cementerad i sin ambition att utöva socialkritik och genomföra undersökningar av kön, etnicitet, identitet etc., får oerhört svårt att få ihop tråden från måleriet som ett rent estetiskt uttryck. Visserligen kan man använda måleriet som socialkritik och ge sig på att undersöka måleriet med måleriet (som det också finns en hel del exempel på) men det finns inga uppenbara fördelar.
Lars O Ericsson har sina funderingar om varför måleriet skulle kunna bli intressant igen. Han menar att idag går allting så snabbt och måleriet skulle vara något som stod i motsats till detta, den långsamhet som betraktandet av den enskilda bilden kan erbjuda. Jag tror inte alls på det. Konsten idag har länge varit medveten om snabbhetens ytlighet och om Lars O Ericsson studerar t ex videokonsten är det inte svårt att hitta mängder av verk där det går långsamt, ibland synnerligen långsamt. Man behöver bara nämna Steve McQueen och Craigie Horsefield som båda ligger långt framme som rekordhållare i utdragna videoarbeten.
Måleriet är ingalunda dött och allt tal om dess död har ingenting för sig. Däremot får man nog anta att måleriet som konstens helt dominerande medium tillhör en svunnen tid. Visserligen kan man även idag säga att måleriet utgör det mesta av vad som produceras, säkert kan det röra sig om 90 %. Men alltså inte bland konstvärldens elittrupper, där procentsatsen ligger på högst 5. Och det är det som räknas.
Ericsson är något naiv när han drar till med en summering av konstens historia:
”Konsten gör inga framsteg – men heller inga baksteg – den bara förändras. Utan slut. Allt är numera samtida. Också färglyriken.”
Först som sist måste man inse att konsten gör framsteg. Konstbegreppet utvidgas och medvetenheten om vad som kan och bör göras ökar. Idag kan konstnärer använda sig av vad som helst vilket tidigare var helt otänkbart. Idag kan man också acceptera att konst kan skapas utanför den manliga genikretsen. Däremot är det intressant att fundera på varför äldre konst inte behöver förlora sin aktualitet utanständigt kan ses om och diskuteras. Jag tror att skälen är två. Det kan handla om verk som har varit banbrytande. Duchamps Fountain är exempel på en helt ny konstsyn och eftervärlden kan bara bekräfta detta och fortsätta att intressera sig för den. En annan sak är vad man kan kalla för ”estetisk kraft”. Det finns bilder som är bra och som fortfarande har full aktualitet som bilder. Samtidigt är det praktiskt taget omöjligt att ”återuppföra” gamla bilder, de har redan gjorts och var och en som försöker återgå till de gamla mästarna kommer att misslyckas. Däremot är det inget hinder att använda dem som utgångspunkt för att skapa nya verk.
Och som sagt, när Ericsson skriver att allt är samtida är det naturligtvis riktigt. Men vad hjälper det när samtidighet inte är ett tillräckligt kriterium för samtidskonstens kvalitet? Och givetvis inte heller färglyriken. Den kan beundras och beaktas även i avancerade kretsar men den är varken nödvändig eller tillräcklig för att prestera det som eliten anser vara bra konst.
Tyvärr är det nog så att det mest radikala en konstnär kan ta sig för idag är att göra en bild av en viss profet. Då drar en våg av indignation genom de övre leden i konstvärlden – och även utanför.
Karl Isakson: Kruthuset, Christiansö, 1920-21
”Tyvärr är det nog så att det mest radikala en konstnär kan ta sig för idag är att göra en bild av en viss profet. Då drar en våg av indignation genom de övre leden i konstvärlden – och även utanför.”
Man kan undra hur hög kränkningsfaktorn blir inom de kristna leden på denna bild.
http://instagram.com/p/TQkITLL8ds/
”Tyvärr är det nog så att det mest radikala en konstnär kan ta sig för idag är att göra en bild av en viss profet. Då drar en våg av indignation genom de övre leden i konstvärlden – och även utanför.”
Ger inte denna lätta revidering en mer riktig, mer allmängiltig världsbild relevant för flertalet med konstmedvetande; Som inkluderar och gäller för fler än Vilks:
Tyvärr är det nog så att NÅGOT av det mest radikala en konstnär kan ta sig för idag är att göra en bild av en viss profet. Då drar en våg av indignation genom världen – och SEDAN även genom de övre leden i konstvärlden.
Den sistnämnda turordningen är nog den rätta; Den nutida nödvändiga radikaliteten är avhängig av ett tillräckligt stort publikt intresse för att kunna skaka, riskera grumla, konstvärldens akvarium.
Att en radikal konstnär får utstå kritik, kanske refuseras av ett galleri eller en utställningsledning, är ju bara en av spelreglerna som sedan evig tid antagits inom sfären för all skapande verksamhet. Detta gäller väl fortfarande; Eller skall allt i yttrandefrihetens heliga namn visas?
I så fall drar konsten sin sista suck.
Betänk om Duchamp, med sin mer futuristiska målning, inte hade kritiserats och refuserats vid den kubistiska Vårsalongen i Paris 1912; Hade han då ändå medvetet lämnat kubismen och målarkarriären bakom sig och brutit ny intellektuell mark?
Bra sagt i tiden;
Politiker och media har bestämt sig för att lösa problem som egentligen inte existerar, genom att skapa just de problemen
Hej Lars! Jag antar att du inte är ovetande om följande:
http://larsvilks.com/2012/12/12/roy-brown-stotter-vilks-komiteen/
Om inte annat kan dina bloggläsare få vetskap om det. God jul på dig, annars, dina hedersknyffel!
Varför envisas Vilks med att benämna de som sitter på topposterna för eliten? Är inte det begreppets innebörd i första hand förknippat med högsta kompetens, topprestationer osv.? Dessa två entiteter, innehav av toppjobben och besittande av högsta kompetensen behöver ju inte sammanfalla, som t.ex. inom kultursektorn.
Liknande resonemang kan anföras gentemot begreppet PK. Politiskt korrekt borde ju innebära objektivt sett oantastlig politisk analys, i den mån politik och objektivitet går att förena, men enligt min mening är många som klassas som PK snarast politiskt omedvetna, t.ex. om islamfascismens hot mot det moderna, öppna, demokratiska, jämställda, sekulära samhället.
Och är man omedveten om islam-fascismens hot så är man ju inte bara politiskt omedveten/okunnig, utan man fungerar ju i mångt och mycket indirekt som fascismens stödtrupper eller nyttiga idioter, och därmed blir ju dessa kulturrelativister etc. knappast demokratiskt trovärdiga, dvs. de kan knappast klassas dom ”korrekta”.
.
Absolut CeDe. Så är det t ex inom äldrevården.
Du är glasklar som vanligt.
Apropå konst, så skulle provocerande estradkonst vara nåt.
Där man går ut och gör en grej, och allt är en upplevelse.
Det gäller att finna nya vinklar, och nya uttrycksätt tror jag. Jag tror inte alls konsten är död. Ej heller måleriet. Men som vi ser den i dag så.
Men tänk till lite Lars. Du om någon borde ju veta att du är banbrytande med din konst.
Din träskulptur som fick högtalare som du sa ok till sen, och som fick ingå i konsten.
Rondellhunden som väckte sån uppståndelse och reaktion inte bara bland muslimer. Det var konst i sig. Massmedia var en del i konstupplevelsen.
Reaktionerna på Muhammed-filmen i De muslimska länderna var ocså en del i konsten.
Allt detta är rätt väg att gå idag för konsten. Och där är du med Lars som en av föregångarna.
Det gäller bara att hitta nya spår att gå. Och nya vävar att väva, i vår verklighet av idag.
I det här fallet har eliten kompetensen. Inget att anmärka på i det avseendet.
Johan,
Glöm inte bort Ayaan Hirsi Ali och Theo van Gogh i det här sammanhanget: http://www.youtube.com/watch?v=c5ZCX0RgbdA
”Fis hjem till jeres taberlande”
http://www.avpixlat.info/2012/12/17/stick-hem-till-era-forlorarlander/#more-41810
Lars Vilks,
Tumme upp.
Äh, slarviga jag!
Tumme upp alltså!
Det gör nog ingen; inte just nu, i alla fall. Och inte ”tillsammans” kanske heller…?
Att Lars O kommer fram till att det mest chockerande/radikala en konstnär kunde göra idag skulle vara traditionellt måleri, är så löjligt tänkt, att en sjuttonårig konststuderande hade kommit fram till det i fyllan.
Amen CeDe…
Hjärtans Hjärna,
Vad skulle vara mera radikalt? De konstskandaler som vi har haft i Sverige har alla presenterats genom traditionella utställningar, profetens konterfej kan inte ens visas i rimliga lokaliteter. Men om en sådan sak skulle dyka upp i ett seriöst sammanhang skulle konstvärlden naturligtvis reagera utan att behöva invänta någon annan världs reaktioner.
Skulle tusen snögubbar vara konst om de liknade en profet?
Per,
Oj så många fina ord du kan Per, har du lärt dig dom på Avpixlat.
Säg nu inte att du begriper dom också (lol).
Allah Akbar…
Läser islamister på Avpixlat? Klarar deras små öron att höra en del sanningar?
Nu ska du inte vara ledsen mohammad för att du inte får några julklappar, men för det krävs nämligen att man är snäll.
Men CeDe är större, för hon finns!
Just det, för att kunna mottagas och klassificeras som ett ”radikalt” konstverk i ett seriöst sammanhang, måste det väl finnas tillräckligt i verket som kan tolkas som radikalt/ konst/ seriöst. Det kanske inte finns det nu ditt verk?
Som tröst:
Om konstkritikerna tystnat – minns Eva-Maries lekmannakommentar från DNs kultursida den 29 december 2009;
”Lars Wilks tog ifrån svenska folket rondellhunden. Han punkterade den fantastiska idéen med rondellhundar. Dvs uttryck för att vägar och betong, byråkrater och pk-piskan, sress tar över våra liv och vi orkar inte mer. Rondellhunden var i sin oskyldighet en protest mot det hårda, omänskliga samhället, som vi är för utbrända för att protstera mot, men i rondellhunden fanns ett frö av hopp och en tyst gemenskap mellan oss. Rondellrörelsen väckte faktiskt oro etablissemanget; vad göra om folk inte slutar med detta? Bland oss vanligt folk väckte den leenden.
Lars Wilks la beslag egoistiskt på våra rondellhundar för få stå i centrum. Varför kunde han inte rita Mohammed som en herrgåman istället?”
Sedan en tidig julklapp från en av dina efterföljare –
http://www.dodsmaskinen.se/provocerande-konst-endast-for-vita/
Även du CeDe, som är så snäll och större än Gud, får en julklapp (som du lämpligen öppnar på björnfällen framför brasan tillsammans med Vilks):
http://www.dodsmaskinen.se/avpixlat-ar-en-serios-kalla/
Till Mannen med de många signaturerna: Kvaliteten är inte problemet. Minnens Tällerud som utan vidare accepterade mitt projekt som intressant för att sedan i sista stund ta bort det på grund av fruktan & skräck. Emellertid är inte frukat & skräck något konstnärligt kvalitetskriterium. Att jag inte kan visa något av RH:s processföljder hänger alltså samman med fruktan & skräck, men också ett ideologiskt problem. I konstvärlden är RH ideologiskt felaktig och på sitt sätt kan man se ideologi som ett kvalitetskriterium. Men då är man långt ute på kanten.
Schizo.
Att vara snäll är inte svårt och större än ingenting är vi alla. Men att behöva dras med både paranoia och invidia det måste vara betungande.
Även att vara snäll, kan säkert vara betungande även det? (julblink)
Du menar…
Men CeDe är större, för Lars Vilks finns.
Nej, nu var jag dum…*ler*
Nja, jag tycker det är något av en bortförklaring – en senkommen offerkofta mentalitet.
Varför inte öppna ett eget Galleri.
Det finns ju tusentals fans världen över som skulle bidra till grundplåten, inberäknat undertecknad.
Ja just det…tänkte inte på det, det skulle säkert brinna ner under öppningscermonin.
Men någon bunker någonstans då…*ler*
/M
Vilks, om vi säger så här då:
Fruktan och skräck, som uppkommer i konstvärlden, visar väl klart på att ideologin, om den nu finns, följer och underordnar sig den världsliga opinionen.
Man kan ju bara hoppas på att ett verk av tillräcklig kvalitet fortfarande kan få konstvärlden att gå emot den och bryta ny mark;
Det är ju det den finns till för, som du själv ständigt säger.
Lycka till –
Kritikern kan inte både bedöma och skapa verket.
Fjärtans kärna.
Hot och våld beaktar inte kvalitet!
mohammad,
Mohammad. Knappast något senkommet. Det var ju tänkt att det skulle bli en utställning 2008 och då ordnades en lokal men ägaren annullerade. Så problemet är nog så faktiskt. Offer kan man säga men det behöver inte vara kofta. Det har sin poäng att saken ligger så cementerad som den ligger. Förr eller senare kommer ett tillfälle att yppa sig.
Hjärtans Hjärna,
Faktiskt får man ända mena att kritikern med sin bedömning mycket väl kan skapa verket. Men det måste förstås finnas något att kritiseras för att kuna genomföra denna skapelseakt.
Ja, inget kan skapas av ingen av ingenting; Dividera med noll/ bråka med tomhet är fåfängt.
I begynnelsen var Ordet; mellan A och Ö finns CeDe.
Slutet gott, allting gott.
Islam har inget annat att komma med än att skrika högt. Enda sättet att komma till rätta med det är att skrika högra.
Ja Edvard Munch visste vad han gjorde . Kanske var han visionär, och såg dagens tid och människor och plåga.
Tomheten är total i dagens väst, kanske därför det groteskaste kan komma fram. D v s islam.
Håller med sista stycket hos ”Hjärtats Hjärna”. Så är det. 😉
Högra och högra …. om marsch.
Usch, det här kommer inte att sluta bra.
Krister. Det skulle naturligtvis ha stått ”högre”. Men för att bli förstådd måste man tala samma språk.
Om en är auktoritär och den andra parten undfallande, då finns det risk för den undfallande att inte nå fram.
Vet inte vilken marsch du talar om, Carolus Rex kanske?
Krister, här är några som skriker högt men på ett annorlunda vis.
http://avpixlat.info/2012/12/20/oortodox-protest-mot-egyptiska-regimen/
Vi får hoppas att solen som ju vänder åter imorgon har förmågan att upplysa allt fler.
Det är naturligtvis inte solen som vänder men såna detaljer ägnar jag mig inte åt.
Ja, det där med att tala samma språk (språk utan citationstecken) och sen dessutom bli förstådd. Det är inte helt lätt.
CeDe,
PS. Högre och högre om marsch, funkar ju rätt bra det med?
Det är Kristers kommentar så du får väl vända dig till honom.
”Tomtarnas vaktparad.” Ho ho
Goood Juuul alla små webbarn Ho Ho
Det är bara att ha tålamod och bida sin tid som så klokt Lars Vilks uttrycker det.
Med det vill jag sända till alla hälsningsberättigade en önskan om en FRÖJDEFULL JUL!
Julkram CeDe 🙂
Och God Jul allihopa från mig.
Och tack för din fina blogg Vilks.
Kör en kortis:
CeDe sa’:
Det är bara att ha tålamod och bida sin tid som så klokt Lars Vilks uttrycker det.
Åsså sa ja’:
Blir glad för att även du vill se saker mer långsiktigt. På allvar då, eller skojar du bara…?!?
Bifogar en kortsiktig länk, som kanske känns tidsmässigt hemmastadd för dig? Fast tvärt-om-då i åsikt. Bara i intention förenade…. inte fy skam det faktiskt!
http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/hatet-hotar-pressfriheten/
Sen får man väl ändå säga att Åsa L börjat kapa dig lite.
PS. Kapat – Lars då förstås.
Man aldrig vara nog försiktig – missförståndena firar ju triumfer som aldrig förr :-)……………. och ännu fler …prickar.
Det var nog lättnaden. Av att vi inte gick under.
Vänta bara, tids nog går ni alla under.