1579: Debattupptakt och rasistekonomi

Det för närvarande stora intresset för rasism hänger ofelbart samman med den globala ekonomin. I vår tid definieras den postkoloniala världen som global och dess västliga sektion borde utgöra en jämlik del av denna. I denna totalitet är dock bristerna på balans uppenbart oöverstiglig och världens elände är svårt att göra något åt. Även svenskarna får ta ansvar för den globala ekonomin och för världens tillstånd. Några särskilda idéer om hur detta väldiga landskap skulle kunna förändras har inte våra politiker. Emellertid kan man istället ägna de resurser man förfogar över åt symbolfrågor. Antirasismprojektet visar sig äga många fördelar. Rasism är svårt att definiera eftersom dess huvudsakliga villebråd återfinns inom den strukturella antropologin där ingen undgår att ha en slev i soppan. Inget objekt är för obetydligt för att dras fram och ge upphov till braskande rubriker och moraliserande artiklar under ledare, debatt och kultur.

 

Denna ordning gäller givetvis också för konsten. I debatten på måndag i Malmö skall det alltså resoneras om konsten som mediefenomen. Som mediefenomen får konsten haka på medievärldens värderingar: aktuella och kontroversiella ämnen eller åtminstone en indirekt koppling till detta i skandalens form. Härigenom öppnas vägen till den huvudsakliga medieproduktionens struktur: Att skapa en snackis, så stor som möjlig. Dan Jönssons bok Estetisk rensning visar upp ett antal skandaler i konsten som har fått stor medial uppmärksamhet under 00-talet. Totalt sett är de inte så många, ungefär en per år. Jönsson är emellertid övertygad om att dessa medieljudande skandaler kommer att vara vad man minns i konsthistorien om hundra år. Riktigt så enkelt är det nog inte. Hittills har konstvärlden förbehållit sig rätten att bedöma konstens kvalitet. Medieskandaler faller sällan i god jord men några av dem kan säkert och efter hand ta sig fram till Hall of Fame. Konsten har emellertid sin historia som i stor utsträckning är en intern uppgörelse. Den situation som konsten för närvarande befinner sig i är något ansträngd. Man kan visserligen genom sin samhälleliga inriktning (alltså att ta ansvar för den globala ekonomin) producera sådant som medierna kan rubricera under ”angeläget” men det är inte tillräckligt för att vara av allmänt intresse långt mindre föremål för omfattande diskussion. Här har vi en uppförsbacke. Samtidskonsten följer sitt schema om att den vill starta diskussioner men den önskar att det skall ske på ett sakligt sätt eller, om det skall förekomma en medial skjuts, att en eventuell provokation skall slå mot makthavare och kapitalism. Och det fungerar naturligtvis inte. Medierna kan tillfälligt hoppa in som konstbedömare men den blir en tunn fernissa, medierna har varken intresse eller kompetens att röra sig med en konstteoretisk analys eller det ambitiösa projektet att skriva konsthistoria.

 

Man skall inte glömma bort att konsten är ett specialområde och att den kräver en omfattande kompetens för seriös medverkan. Inga medieexplosioner kan ändra på den saken. Igår besökte jag vernissagen på Karl Larssons (9.613) utställning R.A.I.N (Consensus) på Signal i Malmö. Larsson, som är lika mycket poet som bildkonstnär, är inte precis lättillgänglig, inget titta och tyck här inte. Därmed inte sagt att man inte kan sammanfatta Larssons arbete på ett både enkelt och begripligt sätt. Man kan t ex säga att hans konst handlar om förberedelser till att skapa verk eller att den handlar om sådant som finns kring konsten. Samtiden speglar sig också i materialet men hans inriktning faller främst inom ramen för institutionell kritik. Men för att säga något väsentligt om Larssons konst krävs det betydligt mer.

Karl Larsson läser ur sin alldeles färska bok Consensus (The Room)

 

Dan Jönsson oroar sig över konstens identitet och autonomi. Den konsensus som nu präglar konsten genom det globala nätverket av genuint strömlinjeformad produktion och som totalt domineras av det eurocentriska konstbegreppet, är han, förståeligt nog, inte nöjd med. Hans bok avslutas med några av hans visioner men jag måste erkänna att Jönsson inte ger intryck av att vara någon större visionär. Han drar fram David Goldenbergs (31.464) något bedagade ”postautonoma konst” och den skall ha fördelarna att ”ta konsekvenserna av det moderna, eurocentriska konstbegreppets sammanbrott och bidra till nedbrytningen av dess institutioner med en konst som bygger på delaktighet, demokrati och mångkulturell agenda. Konkret handlar det om en radikal, aktivistisk praktik; ett samhällskritiskt, samhällsförändrande arbete där de estetiska perspektiven konsekvent underordnas demokratins ideal.”

 

Bevare oss för den harangens förverkligande. Ja, man kan säga att man redan har prövat lite i den här vägen med sämsta tänkbara resultat. Jönsson fixerar också det han menar är nödvändigt: ”…för att bjuda motstånd är det nödvändigt med en idé om konstens autonomi som står för ett alternativ till denna reaktionära slutenhet (alltså samtidskonstens tillbakadragande till estetiken efter dess misslyckande som social kritik).”

 

Jag vill mena att man har allt man behöver. Konstens autonomi vilar orubbligt i det eurocentriska konstbegreppet (som väl att märka är det enda vi har, några andra egentliga konstbegrepp finns inte). Jag har listat en del av de tillsammans identitetsgivande aspekterna vid många tillfällen: Obegriplighet, mångtydighet, överskridande, uppförstorandet av detaljer istället för det som verkar vara saken, fasthängandet vid formen i en konstant kritisk suspension: Vilken form skall just detta ges? Kort och gott fortlever konsten i högönsklig välmåga genom den gamla futuristiska formeln ”Konst kan inte vara annat än våld, grymhet och orättvisa”.

 

Några omfattande nyordningar är inte nödvändiga för att få fart på konsten. Ansvaret för den globala ekonomin och allt annat socialt och politiskt elände kommer man inte undan. Men formen kan alltså viktläggas, liksom obegripligheten och det till synes ovidkommande. Det är naturligtvis inte medialt gångbart men det är något som man är van vid. Konsten kan alltid försvara sin betydelse, den saken blir teorin och teoretikernas sak liksom pedagogernas. För man får komma ihåg att konsten i sig inte äger någon substans vilket är en fördom som konstvärlden vägrar överge. Även Jönsson bär på denna smitta: ”Att göra konst har i alla kulturer, under alla epoker varit förknippat med magi”, skriver han. Det han och de flesta andra i konstvärlden inte vill veta är när man fick för sig det.

 

Så Karl Larsson är nödvändig. Vill man lägga till en mera medievänlig och provocerande attityd kan man ganska lätt kombinera ett lämpligt ämne med de lager av gåtfullhet och referenser som han demonstrerar.

 

 

 

Det här inlägget postades i debatt, konstteori, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

11 svar på 1579: Debattupptakt och rasistekonomi

  1. Man får titta på vad som Antifa menar skall hända på måndag – sedan kan man väl diskutera “obwohl” detta är demokrati eller blodtryckssänkande! Jag vet ju gott vad jag tänker!

    https://www.youtube.com/watch?v=2qnD_bmb3O0&feature=plcp

  2. CeDe skriver:

    Är av resliga skäl inte riktigt uppdaterad till aktuellt dagsläge. Fastnade dock vid protester på facebook mot Mor(d)iska paviljongen och en uppmaning till alla att tycka den rasism som Lars Vilks står för är felaktig.
    Är det då någon som vet vilken rasism Lars Vilks står för och som också kan upplysa mig om vilken rasism som är den rätta.

  3. CeDe,

    Nej det är inte lätt att få ordning på den “karen” CeDe!

    Jag har nu tänkt mig att möte i klubben i morgon och försöka hitta svaren på vad “rätt” rasism är – så jag kan sluta med att göra fel, tänkte jag! 🙂

  4. Buskis skriver:

    Hej Lars!

    Det finns en sak jag saknar i dina utläggningar. De känns lite fyrkantiga ibland. Finns det kanske en pytteliten blind fläck? Se exempelvis vad den här artikeln behandlar:

    “Sinnligheten banade väg för en ny estetik

    Efter att ha betraktats som suspekt – och underställd utforskandet av det sanna och det goda – kom konstens sinnlighet att uppvärderas mot slutet av 1700-talet. En ny antologi samlar centrala texter i den sinnliga estetikens moderna historia.”

    http://www.svd.se/kultur/understrecket/sinnligheten-banade-vag-for-en-ny-estetik_7593274.svd
    😉

  5. Lars Vilks skriver:

    Buskis. Den pyttelilla fläcken sitter nog i estetiken och konsten. Sinnlighet, visst, men vilken sinnlighet då? Konsten håller sig med en särskild sinnlighet (av nödvändighet eftersom det annars blir banalt) och den lutar sig ohejdat mot en upphöjd andlighet som stöd. Och vad är det? Antagligen en förhoppning att kunna axla manteln som en lite-i-fogarna-lösare religion. Den vilar alltjämt tungt över konsten.

  6. CeDe skriver:

    Sinnlig upplevelse i Bussana Vecchia, en tusenårig by,
    strax snett ovan Sanremo, som drabbades svårt av en jordbävning 1887 och som sedan låg öde tills 60-talet då konstnärer och hippies gjorde ruinerna till sin stad. Klart värt ett besök.

    http://www.youtube.com/watch?v=LxCNPXwsuYc&feature=rellist&playnext=1&list=PL4EA31BRU5L6QXNEKBGQRTIGKDIRSESV8

  7. Petter Helje skriver:

    Det där var väl en bra artikel av Lars O Ericsson. Han verkar ha fått en nytändning. Hälsningar till den gamle brumbjörnen!

  8. CeDe skriver:

    En välbalanserad måltid tycks förekommit inför den kritiserade måndagsdebatten. Konstnären var söt och glad och syntes också nöjd med att tillåtas tala till punkt. En iakttagare med skarp blick kunde dock konstatera en något avmagrad Vilks och vill därför göra ett allmänt upprop till mecenater att vara lite mer generösa med matkupongerna.

  9. Cecilia skriver:

    CeDe,

    Jo, Moriskan har hyfsat god mat. Matkuponger? Har du en brevlåda för dylika?

  10. CeDe skriver:

    Cecilia. Bon jour tristesse!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.