1569: Contemporary

Kort och gott kan man kalla det för Contemporary, den konst som äger den framskjutna giltigheten. Det är emellertid inte lätt att komma överens om vad det mera precist innebär. Alltjämt kan man dock med fördel landa i biennalutbudet där Contemporary är en form av politiskt inflytande och motstånd (mot tämligen lättdefinierad ondska). I Gwangjubiennalen avslutas idag en debatt om biennalfenomenet och konsten. Den problemintroducerande texten avser Asien men gäller i lika hög grad för alla andra platser:

 

”How can we undo the teleologies of Euro-centric modernity? Do art biennials inspire and strengthen art communities and help to lay foundations for sustainable infrastructures? Facing increasingly homogenic and universal models of traditional art institutions, are biennials still alternative and sites for experimentation capable of resistance?”

 

Något överraskande resultat från konferensen lär inte dyka upp. Förklaringen är enkel, Contemporary fångas i diskursiva framställningar. Sådana är idealiska för att skapa ett ramverk för en biennal. Vill man åstadkomma något utanför de traditionella konstinstitutionerna kommer man likafullt att vara precis lika beroende av att förklara sin målsättning med en diskursiv text. Innehållet i en sådan text, varhelst den uppstår, kommer att handla om variationer på samma teman: Kampen mot neoliberalism, kapitalism och konsumtion, beaktandet av mångkultur, sociala och politiska rättvisor, ifrågasättandet av Eurocentrismen, modernismen och dess historieskrivning. Här råder en fast kurs och även om man kan avvika i detaljer är de tongivande aktörerna i Contemporary eniga om huvudlinjerna. Och det är ytterst svårt att skapa någon förändring eller något alternativ av det enkla skälet att varje motyttring måste bekräftas av åtminstone delar av dessa elittrupper.

 

På hemmaplan skriver Leif Mattsson (Omkonst): ”Nej, det är inte så att vi bara kan tillåta oss en konstriktning åt gången. Den typen av monoteism kan möjligen prästerskapet på våra kulturredaktioner förfäkta, men det är historielöst och inskränkt. Fixeringen vid det absolut samtida skymmer den kritiska blicken; ett famlande i blindo, en vindflöjeltillvaro, blir resultatet.”

 

Så lätt kommer man dock inte undan. Man kan säker intressera sig för flera konstriktningar samtidigt. Men vi vet att det är en som gäller, Contemporary, som inte kan kännas igen utan som är i stånd att dra till sig vad som helst och omforma (med en enkel diskursskrivning) den till Contemporary. Den traditionella estetiken, som Omkonst har ett särskilt intresse för, får problem att kunna hävda sig som intressant på rätt sätt. Man kan bara läsa textingressen ovan (och låta ”biennials” ersättas av ”art”) för att se problemet. Vad skulle Olle Bauman (som Mattsson recenserar) säga om sin konst kontra Contemporary? Jag vill också säga att detta inte är någon kritik mot Bauman. Jag såg hans utställning på Konstnärshuset och talade dessutom en stund med konstnären. Jag har själv mycket att hämta hos Bauman. Men det är en annan historia.

 

Omkonsts tioårsjubileum tillhandahåller en pågående serie av konstkritiska artiklar. I de första utgåvorna kan man möta kritik av Contemporary genom Olle Granath och Thomas Anderberg. Den gemensamma nämnaren för båda är att de angriper samtidskonstens kommersialism. Ett tämligen uselt angreppssätt. Inom ramen för den avancerade Contemporary (alltså på biennalnivå) är man uttalat marknadsmotståndare och de konstnärer och curatorer som är aktiva kan inte i någon betydande utsträckning beskyllas för att vara marknadens banerförare. Ingen av skribenterna nämner några namn (förutom att Anderberg talar om Warhol, men i dessa sammanhang är denne givetvis en historisk gestalt). Om man slumpmässigt nämner några av dagens intressanta (läs: bekräftat giltiga) konstnärer som Hito Steyerl, Liam Gillick, Artur Zimijevski, Rosa Barba, Tania Bruguera eller Tris Vonna-Michell ser man lätt att den kommersiella faktorn inte spelar någon betydande roll. Dessa och liknande konstnärer kasserar naturligtvis hem stipendier och prispengar i löpande följd men det är trots allt något annat än marknadens kommersialism.

 

Skall man utmana Contemporary krävs en långt mera distinkt kritik. Kritiken är dessutom svår att föra eftersom kritikern måste ta sig genom det politiskt rättänkande: Är inte kapitalismen något som måste bekämpas? Och vad skall man göra åt Eurocentrismen? Och vilka är konsekvenserna av den globala postkolonialismen? Osv.

 

Ett möjligt svar är att konsten sällan eller aldrig kan göra något åt dessa frågor på annat sätt än att bygga sina interna konstteorier där dessa frågeställningar ingår som kompositionella enheter. Konsten är bra på obegriplig fiktion och subtila förpackningar. I den bemärkelsen kan man säga att mångfalden av konstriktningar äger en gemensam förutsättning.

 

 

Det här inlägget postades i Konstkritik, konstteori, Samtidskonst. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.