1489: O gåves det en trolldom

O gåves det en trolldom,

Som dränkte all vår nakna verklighet

Så djupt i drömbildvärdens ocean,

Att ingen brygga nåddes från vår jord

Till diktens evigt sommargröna ö

Inledningen till Lycksalighetens ö av Atterbom kan vara en tänkbar ingång i den internationella samtidskonstens febrilt pulserande maskineri. I den är frågan om ”bryggan från vår jord” en het önskan. En direkt förbindelse mellan konsten och världens ve har samtidigt skapat en viss oro för att konstens egenart kan äventyras. Och var står vi 2012 i konstsommaren? Documenta 13 har gått av stapeln och Roberta Smith (NYT) noterar “It is not clear how many more times we need to be reminded that anything can be considered art, but there you are. The larger point seems to be that Ms. Christov-Bakargiev is more interested in creativity in general than in art in particular.” Jo, det är vanligt att försöka komma undan konsten i den ljuva tron att det inte spelar någon roll vad man kallar det. Smith summerar: “But its incomprehensible, viewer-defying vastness perpetuates an old model, the curator as all-seeing-god, on a disheartening scale. In this way, it seems as much a dying breed as a new start.” Tänkvärt, men det är inte heller lätt att finna något alternativ. Stora biennaler är samlingsplatser och signaltorn. Konstvärlden längtar dit. Även Manifesta 9 i Belgien följer det socialkritiska biennalmönstret. Med utgångspunkt från det belgiska kolet samlar man sig till en kritik av Europa. Manifesta har fått en del vänligt bemötande men frågan är om dess politiska ansvarstagande har något större värde. Magdalena Kröner (Artnet) är inte tagen. Nils Forsberg skriver uppskattande (Expressen) men så hoppar han också över de politiska ambitionerna. Kanske skall man börja göra det.

Åter till konstens egenart och romantiken. Om konstens egenart kan man nog känna sig säker på att den inte befinner sig i någon riskzon för upplösning. Jag skulle vilja gå ännu längre och påstå att Atterboms dröm ständigt och automatiskt blir uppfylld. Till trots för alla politiska och korrekta ambitioner håller konstens värld sig effektivt utanför världens stoj. Den lever sitt eget liv. Påtagligt när det är dags för konstmässan: Carol Vogel inflikar (NYT): “The economic crisis may have left the average American family with a shrinking bank account — and most Europeans in an even more precarious financial position — but in the tiny Never-Never Land that is the international art world, there is a conspicuous display of disposable income.” En annan värld befriad från ekonomiska kriser och annat otyg. Men ännu starkare är konsten oåtkomliga egenart nämligen att sväva i ett filosofiskt moln buret av obegriplighetens lätta vindar och den absoluta ambitionens upphöjdhet. Man kan vara säker på att den mekanismen, omöjlig som den är, kommer att fortsätta att garantera konstens egen värld. Självklart skulle något sådant på det bestämdaste förnekas av konstvärldens många agenter men i samma andetag kommer de att bekänna sig till en tro på konstens förmåga att göra något för världen det inget annat kan. Dessutom är detta konstens mest avancerade läge oåtkomligt för världen utanför konsten. Visserligen är den även oåtkomlig för konstvärlden men i motsats till världen tror konstvärlden på detta komplexa mirakel som avger alla dessa imponerande och svårgenomträngliga diskurser.