Idag öppnade utställningen Social Fabric i Lunds konsthall, ”en utställning som ser närmare på vår tids orättvisor och dess historiska bakgrund”, som det presenteras i katalogen. En utställning om kolonialismen med tonvikt på den indiska textilproduktionen. Utställningen är dokumenterande, informationsrik och faller in i en tioårig trend inom ramen för den sociala kritiken. Det finns flera problem med denna form av konstprojekt. Ett av dem är relationen mellan den givna kontexten och det som visas. En stor del av utställningen består av traditionellt arkivmaterial som skulle ha kunnat visas i andra sammanhang utanför konsten. En sådan förflyttning av det dokumentära till konstvärlden är inget märkligt utan något som har blivit vanligt. Det dokumentära blir konst och estetiseras genom att den placeras i ett konstrum och genom sitt möte med konstvärlden. Som i det här fallet, och vanligtvis, brukar presentationsformen markeras, genom hängning, uppställning och design. Men dessa estetiseringseffekter är hovsamma och i det stora hela är det fråga om ett rakt övertagande, en readymade. Det dokumentära med sin tyngdpunkt i ämne och information tar plats i konsten. Som sagt är detta inget sensationellt men frågan är vilket ändamål det skall tjäna.
Alice Creischer deltar med sin installation Apparat för att genom osmos motverka trycket från rikedomen under betraktandet av fattigdomen. Creischer är en i samtidssammanhang relativt välkänd konstnär som bland annat har visats på Documenta 2007 med ett liknande projekt. Apparat… står närmare den traditionella konstestetiken än de dokumentära inslagen. Uppställningen tar sin utgångspunkt i en medelklasskvinna som ser en tiggare. Dess olika delar för sedan betraktaren runt i tid och rum i den koloniala historien. Emellertid är det helt omöjligt att uppfatta något väsentligt utifrån den visuella delen. Det som krävs av betraktaren är att läsa sig genom en text på 24 sidor. I och för sig är detta inte något ovanligt. Alltsedan konceptkonstens inträde har omfångsrika texter ofta drabbat besökaren. Problemet är – återigen – vad syfte man tänker sig. Konstnären vill visa sin publik de koloniala orättvisorna antagligen i upplysningssyfte och förmodligen med förhoppningar om politiska konsekvenser. Tillvägagångssättet har sin historiska startpunkt i Okwui Enwezors Documentautställning 2002. Den blev inledningen till en konst med nya globala perspektiv och är onekligen en del av konstens historiska utveckling. Idag är ett sådant tillvägagångssätt både konventionellt och trögt. Det saknar dessutom visuell slagkraft. Man kan därför förstå att dagens strategi istället vill sikta på politisk aktivism eftersom den passiva upplysningsmodellen inte åstadkommer stort mycket mer än att visas upp för en kvalificerad del av konstvärlden.
Den moraliska barlasten är på gott och ont. Samtidigt som det inte går att komma ifrån ämnets angelägenhet och politiska imperativ är det samtidigt låst för friare tolkningar och blir entydigt. Kontexten ger inte upphov till något annat än sin egen bekräftelse även om Creischer lyckas med att göra sin installation omöjlig att hantera utan instruktionstext.
Jag vill inte säga att Social Fabric på något sätt är en dålig utställning. Tvärtom är det en utställning som fortfarande är representativ för den internationella samtidskonstens kvalitetstänkande. Men frågan är alltså vad den skall användas till och vem som är mottagaren.
Alice Creischer visar i sin installation bilden av medelklasskvinnan vars negativa egenskaper är angivna i text.
Och här tiggaren som hon möter
Beklämmande att med konsten som täckmantel ägna sig åt
det som närmast kan betraktas som rasism. För vad kan det annars vara när man visar en bild förställande en
”medelklasskvinna” och sedan i text presenterar hennes
negativa egenskaper. Ett tankeexperiment – byt ut bilden
till en muslim, vad händer då?
Om jag inte helt har missuppfattat den här föreställningen, så tycker jag att den ska läggas ner.