1439: Konstdebatt i Örebro

Det blir konstdebatt i Örebro konsthall den 26 april, Ekström versus Vilks. Vem som intar det röda respektive det blå hörnet låter jag vara oskrivet. Generella konstdebatter är idag ovanliga. Det som debatteras är nästan alltid specificerade problem som konstkritik eller någon aspekt av konstens sociala eller politiska inriktning. Men här går det alltså lös i det generella, den till synes omöjliga frågan ”Vad är konst?”

 

Peter Ekström fortsätter vår långa skriftliga diskussion i Kulturdelen och dagens text blir en trailer för vad som skall avhandlas i Örebro. Ekström har en god förmåga att ställa de rätta frågorna. Även om jag tycker att jag har rett ut en del av det han anmärker på tar jag det gärna en gång till. Låt oss börja med konstvärlden. Han skriver

 

”’Konstvärlden’ är i Vilks texter en mycket skiftande företeelse. Inte ens i boken Art där han diskuterar detta ingående blir det riktigt klart. I ena stunden finns det parallella konstvärldar, i den andra är ’konstvärlden’ enhetlig.”

 

Här är det väl bara att säga att det självklart finns många konstvärldar, den internationella, modernismen, klassisk figuration, marinmålare etc. Samtidigt är det dock en som är generellt giltig. Och den är överraskande enhetlig. Om denna noterar Ekström:

 

”…växlar Vilks mellan att kalla denna del av ’konstvärlden’ för den ’kvalificerat mest inflytelserika’ och ’konstens symboliska maktcentrum’. Och i ett tidigare inlägg kunde det till exempel heta ’en avancerad minoritet med definitionsrätt’. Vilks har alltför lite berört hur denna gruppering definieras och på vilket sätt dess maktutövning går till. Hur den får sin makt från den övriga ”konstvärlden” är fortfarande ett mysterium.

 

De olika namnen är synonymer. Den avancerade minoriteten med definitionsrätt, om jag väljer det namnet, har sin historia. Under 1800-talet styrdes konstvärlden av akademierna och salongen i Paris. Den utmanades av Manet och impressionisterna och man kan fråga sig hur det gick till att denna ubrytargrupp (och dess efterföljare) lyckades överta definitionsmakten. Ett bärande element är konstens behov av förnyelse och med tiden radikal förnyelse. Salongsmåleriet och dess publik ville också ha förnyelse men de kompromisser som den lyckades åstadkomma hade inte tillräcklig framgång. Istället skapades avantgardet och därmed en minoritet med definitionsrätt. Denna struktur har varit rådande under mer hundra år. Konsten förutsätter förnyelse men för att kunna existera kan den inte förnya sig överallt och på alla sätt samtidigt. Vad som går segrande ut ur striden om vad som gäller hänger samman med dels en påbyggnadsmodell (efter Cézanne kommer Picasso) och dels (fast mera sällsynt) paradigmatiska förändringar. Det är möjligt att argumentera för några paradigmatiska skiften: Modernismens uppror mot den akademiska konsten och Duchamps konceptuella ready-mades. Men den senare existerade länge enbart som en anomali i konstsystemet, förstärktes emellertid på ett avgörande sätt under konceptkonstens era på 1960-talet för att med postmodernismen och den internationella samtidskonsten bli minoriteten med definitionsrätt. Varför det lyckades kan motiveras med att modernismen i längden inte lyckades förnya sig med sina fortlöpande stilförändringar men även den teoretiskt orienterade kritik som riktades mot det traditionella konstbegreppet. Eliten är sålunda styrande och väl en nödvändig avgränsning för att göra det möjligt att på ett synligt sätt förnya konsten. Om majoriteten av konstvärlden skulle utmana eliten får man dels ha något intressant att komma med och dels skaffa sig inflytelserika anhängare inom den styrande gruppen. Men det är synnerligen osannolikt att hela den övriga konstvärlden eller ens modernismen skulle producera en sådan utmaning. Vill man något måste man organisera och renodla vilket innebär att en utmaning mot den styrande eliten alltid kommer från en annan elit.

 

Så har vi det här med marknaden:

 

”Vilks tycks jämställa ’konstvärldens’ inflytande över konsten med ’marknaden’. Den institutionella konstteorin har denna betänkliga slagsida åt det marknadsliberala. ’Det marknaden säger är rätt’. Glöm alla andra möjliga kvaliteter, det enda som gäller är om konsten hävdar sig på marknaden. Den viktiga outtalade undertexten i den institutionella konstteorin är ju att konsten är en handelsvara och ingenting annat.”

 

Så är det inte. De bästa säljarna är inte de bästa konstnärerna även om det ibland kan sammanfalla. Undantag är naturligtvis äldre konstnärer med sedan länge fasta konsthistoriska positioner. Om man tar sådana exempel som Jeremy Deller, Paul Chan, Ulla von Brandenburg, Liam Gillick, Keren Cytter, Rosa Barba, Falke Pisano, för att nämna några på måfå, ses de som framträdande kvalitetskonstnärer i den internationella samtidskonsten men säljer inte särskilt bra. Marknaden har andra favoriter vilket man lätt kan förvissa sig om genom att gå genom samtidsauktioner. Ekström måste ha lagt märke till hur intensivt engagerad den internationella samtidskonsten är i bekämpandet av marknaden och nyliberalismen. Den institutionella teorin är inte en marknadsteori, marknaden är ett påverkande element som självklart har betydelse, men den är inte avgörande.

 

Ekström gillar inte min tanke om ”objektiv kvalitet”:

 

”…det här med objektiv kvalitet’. Att förklara ett sådant begrepp med att ’om konstvärlden tycker att något är bra så är det objektivt så’ håller inte.”

 

Om han läst min bok Art lite noggrannare skulle han ha sett hur omsorgsfullt jag har bearbetat den här frågan. Objektiv kvalitet betyder inte att den är för tid och evighet. Men det finns stadiga poster. Manet, Picasso, Duchamp, Warhol, Cindy Sherman representerar ”objektiv kvalitet”. Konstvärlden är långtgående överens om dessa konstnärers betydelse och förtjänster. Aktuella konstnärer kan också bestämmas på samma sätt. T ex Tacita Dean, Fiona Tan, Simon Starling, Rineke Dijkstra, om dessa kan man inte säga annat än att det råder långtgående konsensus om vilken kvalitet de representerar. Den är dock giltig inom ramen för den internationella samtidskonsten och hur de kommer att stå sig i längden är svårt att sia. Det är inte bara fråga om att konstvärlden ”tycker”. Den motiverar (vilket jag ingående behandlat i min bok) och lägger fram sina argument intrikat och i myckenhet.

 

Slutligen vill Ekström veta mer om estetik:

 

”Vad menar Lars Vilks med ’estetik’? I Art använder han flitigt detta begrepp men väljer avsiktligt att inte förklara det. ’Sinnlig skönhet’ eller ’läran om det vackra’ är vanliga definitioner av estetik.”’

 

Att jag valde att inte gå in på estetik beror på att ämnet är alltför omfattande. Inte minst blir det besvärligt att diskutera användningen av estetikbegreppet i samtidskonsten. Att något ”estetiseras” innebär att något blir distanserat och fiktionaliserat. I samtidskonsten estetiseras sociala och politiska problem vilket ger upphov till en rad komplikationer, både gynnsamma och ogynnsamma. Och i dessa sammanhang kan en konstnärs ”estetik” vara identisk med dennes konstuppfattning men också dennes ideologiska ståndpunkt. Att reda ut estetikens uppkomst och dess förvandlingar kräver en egen skrift.

 

 

 

Här är Peter Ekströms text:

Jovisst kommer konsten att förändras

När jag för en tid sedan skrev artikeln Konstens framtid – den nya versionen, reagerade Lars Vilks med inte mindre än två inlägg; nr 1431 och 1432 på sin blogg https://www.vilks.net.

Som vanligt är det blandad konfekt. Han raljerar över att jag tror att konsten kommer att förändras och försvarar ”den internationella samtidskonsten” som han säger har en ”avsevärd hållbarhet”. Samtidigt så öppnar också han för viss förändring, ja han anger till och med ytterligare en metod för att upptäcka kommande förändringar.

I slutet av inlägg 1431 beskriver han några av samtidskonstens problem: ”Den experimenterande eliten kan inte vara trovärdig och samtidigt på stor fot vara publikt underhållande. (…) det har blivit för stort vilket gör att det radikala i praktiken blir mainstream och konvention (…) konsten och dess agenter har förvandlats till samhällsansvariga.”

Det är en rimlig iakttagelse och Lars Vilks menar att den kan vara grunden för en viss förändring. Fast fortfarande inom ramen för ”den internationella samtidskonsten” som aldrig, aldrig kommer att brytas. Vilks avfärdar inte möjligheten att konsten blir mer hantverksinriktad och underhållande. Men i den närmaste framtiden har vi mer politisk aktivism att vänta samt möjligen ett återupptagande av den avbrutna trenden med indirekt estetik.

Metoden för att upptäcka förändring beskriver Vilks så här: ”Ett paradigms svagheter är dess anomalier…” Jag tolkar detta: En epok är mogen för förändring när den börjar på att försvagas. Tecken på svaghet är en ökande mängd av avvikelser (anomalier). Dessa kan också vara föraningar om vad som ska komma härnäst.

Det är nog en ganska bra metod att lägga till raden av andra metoder som jag skissade i min artikel om konstens framtid.

I övrigt kvarstår en del stora problem i Lars Vilks resonemang. Han blandar ihop konst i allmänhet med ”den internationella samtidskonsten” och vacklar mellan att ”den internationella samtidskonsten” är ett namn på en historisk epok eller att den är ett teoriskifte där ”den internationella samtidskonsten” blir synonymt med den institutionella konstteorin.

”Konstvärlden” är i Vilks texter en mycket skiftande företeelse. Inte ens i boken Art där han diskuterar detta ingående blir det riktigt klart. I ena stunden finns det parallella konstvärldar, i den andra är ”konstvärlden” enhetlig. Emellanåt är ”konstvärlden” ett vänligt och öppet ”vi”, men ibland är den uteslutande på ett diktatoriskt sätt. Den elit som är den avgörande och styrande delen av konstvärlden har Lars Vilks inte beskrivit särskilt väl. Det borde ändå vara en hörnsten som skulle konkretisera den institutionella konstteorin på ett väsentligt sätt. Bara i de två senaste inläggen växlar Vilks mellan att kalla denna del av ”konstvärlden” för den ”kvalificerat mest inflytelserika”och ”konstens symboliska maktcentrum”. Och i ett tidigare inlägg kunde det till exempel heta ”en avancerad minoritet med definitionsrätt”. Vilks har alltför lite berört hur denna gruppering definieras och på vilket sätt dess maktutövning går till. Hur den får sin makt från den övriga ”konstvärlden” är fortfarande ett mysterium.

Att en maktutövande del av ”konstvärlden” finns är ett faktum. Men den är dåligt beskriven och varför auktoriteten på området, Lars Vilks, svävar så på målet är svårt att förstå.

Sedan är det en annan sak om ”konstvärlden” har rätt eller inte. Vilks tycks jämställa ”konstvärldens” inflytande över konsten med ”marknaden”. Den institutionella konstteorin har denna betänkliga slagsida åt det marknadsliberala. ”Det marknaden säger är rätt”. Glöm alla andra möjliga kvaliteter, det enda som gäller är om konsten hävdar sig på marknaden. Den viktiga outtalade undertexten i den institutionella konstteorin är ju att konsten är en handelsvara och ingenting annat.

Om den institutionella konstteorin är en beskrivning av konstmarknadens mekanismer eller dess redskap är inte alldeles lätt att svara på. Kanske båda dessa, på samma sätt som Lars Vilks böcker pendlar mellan kritik, beskrivning och bejakande.

Att det inte går att nagla fast Lars Vilks som en konstens nyliberal bekymrar mig inte så mycket. Han får gärna vara lite undflyende. Men det är mer problematiskt att hans resonemang är oklara. Som till exempel det här med ”objektiv kvalitet”. Att förklara ett sådant begrepp med att ”om konstvärlden tycker att något är bra så är det objektivt så” håller inte. Det är att ge ”konstvärlden” metafysiska egenskaper. Det tror jag inte att Vilks menar. Jag tror inte heller att han menar att bara för att ”konstvärlden” är stor så har den därför rätt. Åtminstone skriver han själv: ”Kvalitetsfrågan är inte kvantitativ.”

Eller det här med ”estetik”. Vad menar Lars Vilks med ”estetik”? I Art använder han flitigt detta begrepp men väljer avsiktligt att inte förklara det. ”Sinnlig skönhet” eller ”läran om det vackra” är vanliga definitioner av estetik. När någonting är ”en rent estetisk upplevelse”, vad är det då? Det där är inte så lite luddigt och flummigt. Står Lars Vilks för den typen av beskrivningar av konst?

 

Det här inlägget postades i debatt, konstteori. Bokmärk permalänken.

2 svar på 1439: Konstdebatt i Örebro

  1. nej skriver:

    verkligen ar talmodig.
    citattecknen borjar bli korrekta ocksa, om an lite misstag av slarv, men stravar i ratt riktning, hurra.
    lagg garna ut debatten pa youku.com sa att jag kan se den!

  2. CeDe skriver:

    Man får väl hoppas att gaphalsarna, som flytt hit från sina diktaturer men vill skapa samma helvete här, att de
    håller sig borta från den debatten.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.