Del 1398: Återigen konstdebatt

Den långa diskussionen i det berusande ämnet konstteori fortsätter. Peter Ekström har skrivit ett svar (Kulturdelen) på mitt tidigare inlägg och här är min replik.

Jag menar fortfarande att ”den språkliga konstteorin” saknar substans. Vad Ekström har gjort är att han bytt ut ”konst” mot ”tillstånd”. Det enda man vinner på det är att man då får fråga vad det är för ”tillstånd” som avses. Ekström har nu svarat på detta. Vad han då svarar på är inget mindre än frågan ”Vad-är-konst?” Att definiera konst genom att bestämma dess egenskaper har prövats många gånger och det har hittills aldrig lyckats. Ekström har därför en mäktig uppgift som han naturligtvis inte kan ro iland. Han skriver:

”Konsttillståndet bekräftas av den enskilda betraktaren som känner igen det på dess möjlighet till upplevelse, subjektiv tolkning och att funktionen ligger utöver människans elementära överlevnadsbehov.”

Det han nämner är alltför generellt. Det gäller t ex för alla former av underhållning. Det ständiga misslyckandet med att bestämma konsten genom beskrivningar av diverse egenskaper och tillstånd ledde till att konstteoretikerna på 1960-talet började inse att det kanske inte existerar några sådana gemensamma nämnare. Detta ledde fram till den institutionella teorin.

Ekström menar, precis som jag, att konsten är en social konstruktion. Men för att göra detta till något intressant får man bestämma vad denna sociala konstruktion innebär och när den konstruerades. Det är fullt möjligt att ange sådant som är typiskt för det vi kallar för konst. Jag har t ex flera gånger nämnt överskridandet, förnyelsen och den avancerade diskursen som sanktionerar verksamheten. Det är tongivande kvaliteter för det västerländska konstbegreppet. Något annat konstbegrepp är inte känt, bortsett från det breda ”konst” som teknik eller den slarviga förenklingen Konst = Bild & Form.

Om kvalitet skriver Ekström: ”I den mån vissa konstverk anses bättre eller mer värdefulla är det resultatet av att många människor tycker ungefär samma sak.”

Kvalitetsfrågan är inte kvantitativ. Det som gäller i konstvärlden kommer, totalt sett, från en avancerad minoritet med definitionsrätt. Detta är inte särskilt märkligt, samtidskonstens komplexitet, överskridande och diskursformulering lämpar sig inte för den generella konstvärld som innefattar allmänheten. I denna trendsättande del av konstvärlden bestäms vad som är relevant. Viss sorts konst och vissa konstnärer förs fram som relevanta och blir då att räkna med. Som jag många gånger har påpekat anses det relevant att intressera sig för det sociala och politiska, att uppfatta konst som politiskt motstånd osv. Dominerande medier är fortsatt installationer, video och performativa inslag. Det behöver alltså inte vara så många människor för att vissa konstverk skall anses särskilt värdefulla. Även om konstvärlden som helhet hyser en annan uppfattning hjälper inte det. Den internationella samtidskonsten är det som gäller.

Vidare skriver Ekström om konsthistorien:

”Det traditionella sättet att skriva konsthistoria håller på att bryta samman. I dagsläget lappar och lagar man genom att tillföra kvinnliga konstnärer och utomeuropeiska exempel. Men också själva grundberättelsen blir allt svårare att upprätthålla. Problemet är att det kanske inte finns någon tydlig gemensam nämnare. Eller också måste vi tänka större tankar. Vi ser då ut över ett fält som är ett enormt område av mänsklig verksamhet omfattande massor av aktiviteter och artefakter som till exempel riter, lekar (fotboll), kroppsprydnader, tapeter, klädmode, arkitektoniska utsmyckningar och geoglyfer.”

Han har alldeles rätt att konsthistorien brottas med betydande svårigheter. I den politiska korrekthetens namn vill man åstadkomma en konsthistoria där alla skall vara med. Och Ekström tycks vara pigg på att också Allt skall vara med. Enklast torde dock vara att börja med den mest närliggande entiteten: Konstbegreppets historia och vilka konsekvenser detta har fört med sig. Det är som sagt en västerländsk historia som dock med förödande energi lyckats med att inkorporera diverse artefakter och tillstånd som readymadetillskott. Konstbegreppets historia är inte särskilt lång, den landar hos Kant. Om det skulle finnas några andra konstbegrepp av intresse skulle jag vara den förste att lyssna. Medan konsthistorien har sina politiska bekymmer att brottas med har den internationella samtidskonsten inga större svårigheter att hålla samman sin verksamhet. Med ingångsordningen ”relevant konst” är det ingen match att få biennaler och ambitiösa utställningar att bilda norm och standard. Att förena konsten med t ex design och mode, eller som Ekström funderar på ”lek”, kommer aldrig att bli intressant. Sådana inslag kan förekomma men den internationella konstvärlden skulle samtidigt bli omöjlig. Hur skulle biennalerna se ut om de kombinerades med design- och modemässor? I konsten är man praktisk och man har sett till att gästspel från ”cross-overs” aldrig är annat än uppiggande gästspel.

Avslutningsvis präntar Ekström: ”Den samtida västerländska konsten är inriktad på ”överskridande och ifrågasättande, flankerat av en komplex diskurs”, anser Lars Vilks. Han beskriver detta som resultat av framsteg. Det är inte alla som håller med honom.”

Jag är medveten om detta. Exempelvis tycker de kulturkonservativa att den internationella samtidskonsten är ett tecken på förfall. Det var liksom bättre förr när det gjordes riktig konst. Men det tycker jag inte ändrar på sakfrågan. Ekström kan kanske tycka att det inte är ett framsteg att konsten idag kan tänka sig kvinnliga konstnärliga genier och inte som tidigare enbart manliga. Ni vet det där med att mannen skapar Verket medan kvinnan skapar Barnet. Andra betingelser som bör beaktas som framsteg är att konstteorin som huvudsakligen en filosofisk-estetisk diskurs har kompletterats med t ex postkolonial och feministisk teori – vilket har haft omfattande konsekvenser för konstproduktionen.