Del 1395: Till elitens lov

Tämligen utbredd är föreställningen om att konsten är före sin tid. Denna tanke tillhör konstens religiösa rekvisita och har naturligtvis inte någon förankring i verkligheten. Ett stort undantag föreligger dock. Konsten är föregångare i konsten. När det begav sig under modernismen producerades med nödvändig medvetenhet nya formmöjligheter och formuttryck. Som formproducent var konsten den mest experimentella och kunde på så sätt leverera form även till områden som t ex design och film. När konsten gav sig in i det socialkritiska är läget ett helt annat. Konsten får nu nöja sig med att vara aktuell och haka på vad som rör sig i medier och debatter. Apropå en kommentar från signaturen Krister.

 

Igår var jag på Signal i Malmö för att lyssna på Jennie Fahlström, verksamhetsledare i Sveriges Allmänna Konstförening, som presenterade ett antal samtida konstnärer med utgångspunkt från Sophie Allgårdhs och Hasse Perssons bok Passioner och bestyr: Svensk konst under 2000-talet. Jag var nyfiken på hur urvalet hade gjorts. Nils Forsberg har recenserat boken och var inte särskilt förtjust. Men det visar sig att det inte är mycket till urval. Den utgår från en tidigare bok som gjorde i samband med att större delen av de presenterade konstnärerna ställdes ut på Borås konstmuseum. Bland de nytillkomna återfinner man Nathalie Djurberg och Klara Lidén. I övrigt är det måleriet som dominerar. Antagligen var det nödvändigt för att någon för av representation skulle kunna åberopas (samtliga konstnärer kan man se på bokomslaget HÄR). Jennie Fahlström berättade om några av konstnärerna. Både intressant och väl genomfört, hon uppehöll sig särskilt vid Andreas Eriksson då hon var medcurator vid hans deltagande i Venedigbiennalen. Men frågan är förstås hur sådana diskurser skall värderas. Bortsett från Djurberg och Lidén, som Fahlström inte berörde, är det inga konstnärer som verkligen gäller. Intet om den sociala kritikens motstånd mot senkapitalismen, dess aktivism eller neomarxism. Det är givetvis inte nödvändigt att vara med i den svängen men då spelas det på den något nedre planhalvan. Så är det bara.

 

Maria Linds ”abstraktion” var inte heller aktuell i detta sammanhang. Men Sinziana Ravini har recenserat Tensta konsthall i DN. Ravini, som är en av surfarna i spetsfunktionen gör denna sammanfattning:

 

”Under de senaste 15 åren har vi i takt med en allt mer populistiskt underhållande konst, som tar tre sekunder att se på och lika många sekunder att förstå, fått en nykonceptuell abstrakt konst som reflekterar över både tillståndet i världen och sin egen tillblivelse. Men denna abstrakta, lågmälda och i många fall hermetiska konst brukar snabbt stämplas som elitistisk.”

 

Här är en hel del att fundera på. Plötsligt har trenden ”abstraktion” fått en historia på 15 år. Man kan ju alltid dra upp enskilda spår (Doug Ashford/Group Material) men vid den tiden hade t ex den relationella estetiken knappt kommit upp ur startgroparna, de engelska Sensations artist höll på med sina sensationer och först med 2002 rullade det stora postkoloniala äventyret igång. Dessutom är det en egendomlig det-var-bättre-förr-tanke: Konsten skall å det senaste ha blivit ytlig. Man erinrar sig Documenta 1992 som har liknats vid ett tivolifält och som just fick kritik för sin alltför konsumentvänliga framtoning. Förklaringen kan vara att Ravini företer första tecknet på att hon smått börjar bli gammal. Då brukar man börja orera om samtidens förfall. ”Elitistisk” är också en fascinerande affär för avancerad samtidskonst. En sådan konst får inte vara elitistisk eftersom den skall vara inkluderande och antihierarkisk. Ravini reagerar med den avancerade konstvärldsmedlemmens instinkt och omedelbara emotion varvid logiken inte riktigt hänger med:

 

”Jag vill hävda att de som avfärdar denna konst är de verkliga elitisterna.”

 

Hon övergår sedan till att tala om hur hon själv upplever utställningen, först blir hon ödmjuk för att efter en stund ”skynda till förklaringen”. Så löser man alltså problemet med elitistiska utställningar. Men sådan dumdryghet kan åtminstone jag klara mig utan. Maria Linds utställning i Tensta är elitistisk. Det är fullkomligt idiotiskt (Ravini drar också den valsen) att tro att de därstädes boende med hjälp av den arabiska kulturens intresse för abstrakta mönster skulle fylkas i konsthallen. Avancerad samtidskonst med dess omutliga diskurskrav är inget den ovane kan klara i en handvändning. Någon gång kan det fungera men inte oproblematiskt. Hur går det nu för Carsten Höller sedan han igen har dragit entusiastisk storpublik genom sina rutschkanor (NYT) på New Museum i New York? I samma generation och lag har vi också Liam Gillick som verkligen kan fresta publikens tålamod. På Tensta konsthall deltar också Falke Pisano som är etter värre. Hon kan vara så svår att t o m recenserande kritiker får nog. Detta skall inte ses som en belastning som skall bortförklaras utan som en självklar tillgång. Samtidskonstens spetsfunktioner är svårtillgängliga och elitistiska.

 

Föredragshållare Jennie Fahlström på Signal i Malmö

 

Det här inlägget postades i aktuellt i konstvärlden, Konstkritik, om utställningar m m, Tillståndet i konsten 2012. Bokmärk permalänken.

7 svar på Del 1395: Till elitens lov

  1. Lisa Ekenberg skriver:

    Att Maria Lind nu säljer ut genom att curera en kommersiell utställning på Bukowskis är rätt extremt. Att säga att hon analyserar kommersen är som att tro att man analyserar urin genom att pissa eller att man analyserar mord genom att mörda. Helt absurt att hon inte får sparken från Tensta. Men det tyder kanske på att ingen annan vill ha det jobbet.

  2. Lars Vilks skriver:

    Lisa. Det är att ta i. Någon måste alltid betala samtidskonsten. Och det är vanligtvis den neoliberala kapitalismen. Att hon gör en dygd av nödvändigheten, vad annars? Och hur har du annars tänkt dig att Tensta skall finansieras?

  3. Anden Anders skriver:

    Gloria! Ett så smått spirituellt inlägg nära sanningen; välsigne dig, Vilks.

    I andanom tror jag väl också att Konst som intellektuell elitföreteelse inte kan eller bör avregleras; Bättre då att frigöra sitt eget intellekt.

  4. Cecilia skriver:

    Helt personligt – ledsen för att jag använder Lars Vilks blogg på detta sätt.
    Men AA gjorde mig glad – så glad av att se dig igen.
    Undrar lite – du vet inte hur det gick med GG i datjan?

  5. Anden Anders skriver:

    Till Cecilia:
    Det gläder mig så att du blev glad; Ett leende om dagen håller doktorn och demonerna borta, som Gudrun brukar säga.
    Hon är för övrigt just nu på sekretessbelagt uppdrag (välbetalt) i Bryssel med att spå Europas framtid.
    Jag själv är för evigt fri och obunden; Som en flyttfågel migrerar, ett moln svävar, far jag ännu oförklarat runt och förbi.
    Ingen har sett anden, vinden – vart den blåser – bara dess verkningar.
    Jaga inte efter den; Vänta.

    (Tecknen syns i skogens viskande fingrars spel, om inte Lars Vilks har fällt alla träd innan dess.)

  6. Cecilia skriver:

    Anden Anders,

    Åh, det var skönt att höra lite nyheter!
    Tack, tack käre du!

    PS. Jaga? Det måste man väl? Åtminstone lite då och då?

  7. Lisa Ekenberg skriver:

    Lars, ett problem med hela dina besatthet av konstvärlden är att du inte ser en skillnad mellan Bukowskis – en del av ett finansimperium som är anklagat för folkmord – och vilken annan kommersiell aktör som helst (typ en vanlig mässa). Det finns många sätt att finansiera avancerad kulturell verksamhet. Man MÅSTE inte samarbeta just med företagare som är indragna i barbariska saker i Afrika. Konstvärlden finns faktiskt inne i en annan, ännu mer komplex, värld. Lundin Petroleum hittar du inte på Artfacts, men jag lovar: de finns ändå.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.