Del 1331: Paletten annonserar den nära förestående revolutionen

Med det senaste numret av Paletten samlar sig redaktionen och dess medarbetare till en ny uppgörelse med den neoliberala kapitalismen. Mest utpräglat inom denna ram för konsten som politisk aktivism är konstnären Michele Masuccis (44.311) bidrag vars titel inte kan lämna något öga torrt: ”Finanskapitalets kreativa kris & konstpraktikens potential som kollektiv politisk handling”. Men första tanke när jag läste genom detta magnifika stycke var att man här hade ett sofistikerat institutionskritiskt textverk, en parodi på det kontemporäras revolutionsromantik. Emellertid förefaller det vara skrivet utan minsta distans eller ironi. Ja, säkert är det tänkt som en realistisk utopi. Konstnären som individ skall underordna sig kollektivet för att där arbeta med kreativ spridning av konstnärens välsignelse. Vilka som är dessa konstnärer är något svårare att utröna. Inte kan det vara konstnären i allmänhet som deltar i konstrundor och ägnar sig åt modernistiska variationer. Men det är inte heller den kontemporära eliten som visar upp sig på biennaler och i vissa gallerier. När Masucci skriver om konstnären får man nog förstå att det är en begränsad grupp, en eller annan form av radikal avantgardism som inte ägnar sig åt sådana småsaker som att storma konstens barrikader utan siktar på att omstörta samhället. Den socialkritiska samtidskonsten duger t ex inte: ”denna politiska konst framkallar ett slags tomhet, en känsla av maktlöshet och banalitet efter den ytterst mest tycks bestå av gester som bekräftar systemet.” Han har ju inte fel i den analysen även om merparten av konstnärerna knappast upplever någon tomhet av att syssla med politiska spörsmål i biennalkarusellerna eller genom nya anslagsbeviljade projekt och workshops.

 

I Masuccis värld kan man se att den marxistiska naturlagen ännu inte skall vara vederlagd: ”Den borgerliga kapitalismen är död och finansiell diktatur håller på att ta dess plats, med ökad social misär som följd.” Möjligen tänker han sig att misären skall skapa ett nytt proletariat som till skillnad från det äldre är ”konstnärligt” vilket han definierar som liktydigt med att vara kreativ. Dagens arbetare är flexibla, tillägnar sig nämligen ständigt nya kunskaper och måste finna lösningar på sina arbetssituationer. För att komma vidare för detta stackars kommande proletariat kan Masucci erbjuda dem följande: ”Samtidigt är en konstnärlig undersökning av alternativa organisationsformer produktionssätt nödvändiga för att förstå kapitalismens verkan, både kulturellt och socialpsykologiskt.” Den för Masucci positivt hotfulle beskrivs så här: ”Om ditt skapande är gratis och allmänt för alla, eller alltför kraftigt ifrågasätter den representativa demokratin, så utgör du ett hot.” Radikala extremister på både höger- och vänsterflygeln förefaller kunna uppfylla detta krav.

Masucci sysselsätter sig redan med vad som skall komma när den nära förestående revolutionen har ägt rum: ”fantiserar över när de cafétäta gatorna kommer att stå i lågor och gatorna fyllas med glassplitter. Det är inget spännande med det, den historien, den estetiken och politiska antagonismen har vi redan beskådat. Vad är nästa steg, vad gör vi sen, hur ser ockupationen av de samhällsbärande institutionerna ut? Ordning är inte längre något som kan framkallas av batonger utan genom ett ömsesidigt förtroende för en fördelning av det gemensamma för alla.”

 

Jag frågar mig om han verkligen tror att folket vill vara med i detta företag eller om Masucci är pigg på att inleda med proletariatets diktatur.

 

Jag skulle alltså ha satsat på att den här texten var en parodi om inte Palettens generella atmosfär andas samma anda, ehuru något mera måttfullt. Redaktionen diskuterar vidare om konstens autonomi och den diskussionen är värd att läsa som röster och erfarenheter från samtidsscenen. Men man är inte ute efter det konstteoretiska ”konstens autonomi” utan hur man bäst skall få konsten aktiv som en egen och därmed särdeles värdefull politisk arena.

Masuccis artikel illustreras av Superflex Burning Car från 2008. Antagligen är det svårt att finna något som kan fungera som illustration varför 576 rankade konstvärldsälsklingarna Superflex får duga.

 

Det här inlägget postades i aktuellt i konstvärlden, om utställningar m m, Tillståndet i konsten 2011. Bokmärk permalänken.

2 svar på Del 1331: Paletten annonserar den nära förestående revolutionen

  1. TJ skriver:

    KRO-konstnärernas barn återanvänder mammas och pappas utopi.

  2. Gunnar Strandberg skriver:

    Citaten skulle nästan kunna vara hämtade ur Revolutionärens katekes författad av nihilisten och terroristen Netjajev. (Och kanske, härom tvistar de lärde, delvis av Bakunin.)

    Samma andas barn om inte annat, denne Massuci och Netjajev.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.