Del 1312: Konstkritiken och de fyra sinnestillstånden

Den 14 september debatteras konstkritiken i Malmö konsthall. Inledare är curator Elena Trotzi från Signal samt kritikerna Linda Fagerström och Dan Jönsson. Förmodligen är konstkritikern den mest debatterade aktören i konstvärlden. Det har blivit så att det alltid är dags att meditera kring konstkritiken. Förr fick de bättre betalt, större utrymme i spalterna och tillmättes större inflytande. Men bortsett från detta, vad är kritikernas uppgift idag?

Konsten är per definition kritisk. I dess ständiga jakt på nyhet och originalet måste det rådande ifrågasättas på ett eller annat sätt. Kritkernas uppgift har varit att granska huruvida nyheter är intressanta och försvarbara, jämte att bedöma huruvida rådande kvalitetsnormer uppfylls. Men idag har konsten fått ett större kritiskt uppdrag, att kritiskt granska maktstrukturer. I det uppdraget deltar alla även om det i de flesta fall är mjukt symboliska granskningar som genomförs.

Kritikern Nils Forsberg har varit på gallerirunda i Stockholm (Expressen) och är beklämd över att konsten har mer intresse för pengar än filosofi. Han slås av att konstens uppgift i Stockholms gallerivärld främst verkar vara som trivsam träffpunkt. Han påminner som vanligt läsaren om hur livlig konstscenen var vid mitten av 1990-talet. Nu är det sämre och det är svårt att inte hålla med honom. De som inte i första hand engagerar sig i karriären eller att konsten snart skall åstadkomma en världsomspännande revolution, väntar med stigande oro på att något nytt skall visa sig i konstvärlden. Forsbergs vision om förändring för till Berlin: ”Så var händer det i konstvärlden 2011? I ett ockuperat underjordiskt garage i Kreuzberg? Möjligt.”

Svårt att tro det. Han underskattar grovt flyhäntheten i den yngre curatorgenerationen som säkert har genomsökt varje underjordiskt garage i Kreuzberg och redan visat det på någon ungdomsbiennal. Problemet är naturligtvis att det är svårt att utmana socialkritiken. På samma sätt som det tog tid för konceptkonst och postmodernism att komma till tals med den heliga modernismen.

Och just att se tillbaka är vad Mårten Arndtzén gör när han ägnar sig åt (SR) Lars O Ericssons essä och utställning på Moderna ”Magritte-Foucault Om orden och tingen”. Finns det något liv i den postmoderna teckenstriden och dess hävdande av verklighetens otillgänglighet? Det tycker inte Arndtzén och jag är beredd att hålla med honom. Den internationella samtidskonsten löste problemet med verklighetens åtkomst genom att låta sig uppslukas av det politiska. På Gulfkrigets tid (1990-91) kunde Baudrillard med acklamation hävda att det inte ägde rum utan blott var en uppsättning medietecken. Tio år senare var det nytt ljud i skällan och Baudrillard menade då, med en plötslig vändning, att 9/11 faktiskt var på riktigt. Arndtzén jämför Ericsson med Ulf Lindes nyutkomna bok Sammelsurium. Faktiskt har vi två svenskar i chefspositioner inom respektive maktkontor: Postmodernismen och Modernismen. Den förra får inte fram mer autenticitet och verklighet än vad allegorin kan tänkas mana fantasin till. Den senare tror på beröringen och identifieringen, den autentiska konstupplevelsen. Arndtzén slår fast att Linde är den största stilisten av de två och att hans texter lättare kan fängsla läsaren än vad Ericsson förmår. Arndtzén distanserar sig naturligtvis från båda, han är själv framträdande tjänsteman på dagens maktkontor ”Socialkritiken – vi som utmanar maktstrukturer”.

Vill tidningarna ytterligare och i neoliberalkapitalistisk anda skära ner på konstkritiken kan man använda den geniala kommentatorfunktion som Sydsvenskan håller sig med. Läsaren får fyra alternativ att bedöma en artikel: Glad, nyfiken, likgiltig, arg. Skulle detta system överföras på de redovisade kritikernas artiklar får man nog säga att Forsberg får kryssa för ”arg” (det närmaste man kan komma ”missbelåten”) medan Arndtzén är likgiltig för Ericsson men nyfiken på Linde.

Dock skall sägas att kommentatorinskränkningar även har drabbat Sydsvenskans system. Numera är det endast ett fåtal artiklar som får kryssas med läsarens sinnestillstånd. En artikel om möjlig befolkningstillväxt i Höllviken går bra, däremot inte artikeln ”Miljonsatsning mot antisemitismen”.