Claes Jurander (vars Magnum Opus torde vara Nilsson, bildroman från 1974) publicerade i fjor en bok om att rita hästar, När man ritar hästar. Boken är ett försvar på ett seende som författaren anser har gått förlorat i dagens samtidskarusell. Jo, han är kritisk mot det kontemporära. Den innehåller ”tendensen till frånvaron av alla försök till ett eget seende” och han tror att det kan bero på att modernisterna blev lärda och forcerade fram nyheter. Mot det gör det kontemporära ett fadersuppror. Nej, Juranders styrka finns inte i hans analys av samtidskonsten. Jag undrar vilka konstnärer som han tänker på när han säger att det inte har något eget seende. Nathalie Djurberg eller Cecilia Edefalk? Eller Santiago Sierra?
Jurander nämner det han ser som de två ledande kvalitetsgrupperingarna. Antingen det kontemporära (och här drar han valsen om hur den inre cirkeln bestämmer vad som är kvalitet) eller den klassiska figurationen. Det finns så många fler skriver han. I och för sig är det kanske riktigt men utöver de två han nämner (och där får man säga att den klassiska figurationen är en marginell rörelse) är modernismen dock en av de få levande kvalitetsnormerna. För Jurander får räknas dit och jag kan inte se annat än att han, liksom den stora mängden av modernister, har många möjligheter att ställa ut och nå en stor publik även om det inte räknas som det som gäller i samtiden.
Men det är en intressant bok som säger en del om modernismen och seendet genom teckning. Och idén att han vill rita en häst är så omöjlig att det, med justeringar och tillägg, kunde bli ett intressant samtidsprojekt. En del aspekter är särskilt viktiga för modernister och dessa möter man här. Den särskilda upplevelsen av att gå in i tecknandet. Vikten av ett dynamiskt seende som gör teckningen till en kunskapsform utan någon direkt mottagare. Autenticitet och äkta originalitet. Tecknandet för Jurander tycks vara att göra observationer och upptäckter genom iaktta en utvald verklighet. Fotografier har sin begränsning genom att det ger för mycket information. Teckningen kan begränsa genom strängt urval. Ja, han konstaterar dock att han inte lyckas men någon definition av vad teckning är för något. Inte heller tycks han ha presterat något synligt resultat av sina hästteckningar förutom några uppslag som ingår i bokens illustrationer.
Men ett bestämt fall intresserar honom och det är min rondellhund som han irriteras över. Han skriver att den är ett exempel på seendet förfall. Hafsigt gjord, inte mer än ett piktogram. Orsaken är att jag inte har någon erfarenhet av något som man inte kan läsa sig till, nämligen teckningen. Modernisterna gör gärna en stor affär av den oförklarliga mystiken i tecknandet och målandet. Den praktik som detta representerar går också igen i det kontemporära som hävdas som en ”särskild” kunskapsform, svår att definiera men den skall vara ytterst viktig för mänskligheten.
Hur som helst så gör Jurander en skojig teckning av Vilks med strut på huvudet. Jag får anta att det är en äkta teckning som bygger på eget seende och att han har lyckats att destillera fram någon essens av sin förebild, som kan vara ett foto eller något. För att gå Jurander till mötes har jag med stor intensitet studerat Juranders teckningsstil och med denna innerligt förbättrat profetanletet. Till exempel har jag arbetat in Juranders ögonstil och skäggstil och det borde ju lösa problemet med ”alltför slafsig”. Jag har även tagit mig för att utföra ett Juranderporträtt i det han kallar för ”slafsig” stil. Men jag har lite svårt att följa honom. Teckning handlar i mycket stor utsträckning om stil och hur Jurander än påstår att han skapar ett eget seende blir detta synligt i lätt igenkännlig Juranderstil. Det är möjligt att det i hans smak ingår att alltid minimera antalet streck men det kan ju inte vara någon universell sanning.
Ursprunglig profet, Juranders Vilksporträtt samt profet med känsliga Jurandergrepp
Jurander porträtterad i ”slafsig” stil
Ursprunglig profet betydligt känsligare, nästan timid och sympatisk.
Juranderprofet blir för mycket bin Laden.
Jurandervilks en platt serietidningsfigur.
Vilksjurander däremot återigen känsligare, tunnare och färre linjer. Framstår som osäker och nyfiken över ögonen men arrogant över munnen. En mer komplicerad personlighet framträder.
Skulle precis fatta pennan då din kommentar kom Krister,
den satt mitt i prick.
Kan inte annat än också hålla med Kristers analys. Lars, jag minns att jag lånade en bok du skrivit för några år sedan som var rikligt utsmyckad med illustrationer av dig. Vet du vilken jag tänker på?
Erb. Antagligen TOA.
Jag vill också säga att jag inte gjort teckningarna för att deklassera Jurander. Han kan sin sak, men även den kunnige kan bli osaklig.
Tack, den var det! Ska se om jag kan få tag på den igen.
Claes Jurander – 9 600 träffar på Google.
Lars Vilks – 1 500 000 träffar på Google.
Erb,
http://www.tradera.com/LARS-VILKS–T-O-A-Teori-Om-Allting-auktion_341327_127844639
mohammad,
Tackar!
You´re Welcome Erb…
Teckningarna i den här konstellationen ger nästan ett magna-stuk åt original-Muhammad…
Lars ser ut som en personalchef på personalfest i något på SVT på sent 60-tal. Kul!
Och den andra Muhammed, som ritad av en ambitiös tonåring. Tänk vad saker ser annorlunda ut ihop, en var för sig… 😉
än, förstås. 🙂
… och låter annorlunda … på Ipod och Spotify … med blandatfunktionen påslagen.
Gammalt blir nytt eller helt annorlunda.
Det är underbart – men hur kan det komma sig?
Antagligen för att man ”ser/hör” helt andra saker, när ”välkända” saker plötsligt möts?
För som Dalai Lama säger; livet är en ständigt pågående utbildning. Ungefär?
Glömde ju 🙂 efter utbildning!
När välkända eller ej så välkanda saker, tavlor eller musikstycken möts och kombineras i nya utställningar, blandlistor eller andra konstellationer så kan man få helt nya eller annorlunda upplevelser.
Jag tycker det är magiskt hur konstalster kan påverka varandra.
Hänger allt ihop på nått sätt eller – allt skapat?
Möjligvis så har du inte huvudet helt klart, i mohammads ”kapning” av mig?
För övrigt så tror jag att det mesta hänger ihop. Historia hette det visst? 🙂
PS. Lite intressant i sammanhanget ändå?
http://www.newsmill.se/artikel/2011/03/13/d-rf-r-r-konservatismen-stark-hos-de-unga
Nu förlorade jag dig Cecilia.
Är ditt otydliga uttryck ett sätt att erbjuda tuggmotstånd eller dölja något som inte finns?
Varken eller, tror jag. Hemskt ledsen för otydligheten!
Ok, då är det bra. Ibland är det nyttigt att tappa fokus och se sig om åt andra håll.
Sorry, tankar hoppar runt lite här hos mig… mest kring Japan just nu. :-\
Krister,
Cecilia är alltid otydlig. Har inte läst ett enda tydligt inlägg från henne.
Kenneth Karlsson,
Jag instämmer gärna i att Cecilia representerar en snillism som jag inte delar. Det är ett ställningstagande som, enligt min mening, kan kritiseras. Men att uttrycka sig otydligt är inte nödvändigtvis ett ställningstagande utan en egenskap där kritiken blir meningslös och inte fyller en konstruktiv roll.
Humanist,
Varför denna intellektuella snobbism gentemot en omtyckt meddebattör…?
Att Kenneth ”Stalkern” Karlsson inte förstår att bemöta de Cecilianska argumenten faller givetvis tillbaka på hans sexuella rigiditet.
”- Ibland är det nyttigt att tappa fokus och se sig om åt andra håll.”
Bra sagt av Krister…!
mohammad,
Det är möjligt att jag uttryckte mig otydligt själv men andemeningen var att det kanske inte är speciellt meningsfullt och konstruktivt att kritisera otydligheten hos Cecilia eftersom det snarare tycks vara en egenskap än ett ställningstagande.
Humanist,
Vem är du att döma i saken och på vilken grund, känslomässig eller rationell…?
mohammad,
Den som kan svara på det är väl endast Cecilia själv? Däremot tror jag inte att din egen fula ovana att misstolka meningsmotståndare i negativ riktning är en egenskap hos dig utan snarare ett medvetet och cyniskt ställningstagande.
Det är intressant att läsa Lars Vilks blogginlägg och det är väldigt intressant att läsa kommentarerna.
Vilka vändningar det kan ta – från det stora till det lilla, från det allmäna till det personliga.
Just nu kom plötsligt Cecilia i fokus (inte otydligt) och du är en babe Cecilia, det tycker nog alla, även icke-snillister.
Jag tycks fylla en funktion – av något slag… 🙂
Otydlighet behöver varken vara ett ställningstagande eller en egenskap. Utan kan bero på nyfikenhet.
För övrigt, så har jag faktiskt en hel del oerhört starka ställningstagande i mitt huvud, men ingen anledning att förfäkta dem – varken för att vinna egna lagrar, eller för att måla in mig själv i ett tankemässigt hörn.
Citerar mig själv (delvis..): ”För som Dalai Lama säger; livet är en ständigt pågående utbildning.”
Att var definitiv i sina slutsatser, är väl att inte vilja förkovra sig mer? Ungefär detsamma som att slå sig till ro framför TV:n med en god middag, och önska att livet ska fortlöpa så för evigt… fast i andra kläder.
<3
Tack, tack!
Så här lite efteråt – arbetsveckan var stressig. 🙂
Möjligtvis har du Kenneth, inte läst något för dig tydligt här. Men du kan väl på allvar inte påstå, att du inte läst tydliga inlägg av mig på Lars FB-sida?
Minns du tiden med Susz där…? Det var kul att skriva och bli raderad i hennes inlägg, eller hur? Visst var det, eller var du möjligtvis mest ilsk då också? 😀
Nåväl, Susz är ju numera borta/avstängd. Rest in peace…
Länge sedan jag såg dig på Axess förresten? För trist?
Cecilia: ”..utan kan bero på nyfikenhet.” Men du väljer också att vara nyfiken vilket är ett ställningstagande. Förövrigt ger du en bild av en tvivlare och agnostiker. Men så länge det existerar förespråkare för totalitära ideologier som inte själva tvekar om sin förträfflighet faller din strategi till föga där vi löper stor risk att hamna i en situation där andra tvingar in oss i ett tankemässigt hörn som står i klar motsättning till dina ambitioner om tankemässig frihet. En ide kan endast bekämpas med en annan ide vilket uttrycks bäst i följande metafor: ”Alla länder har en arme, sin egen eller någon annans.”
PS. Läste igen. ”…kritiken blir meningslös och inte fyller en konstruktiv roll.”
Jag kritiserar inte, tycks mig lite meningslöst.
Men hurra för dialogen! En sån’ lyx vi åtnjuter, inte alla förrunnat överallt i världen. Ännu.
Humanist:
Har två kommentarer med citat som sitter ”fast”. När de så småningom går igenom, så kommer det att bli ännu lite mer otydligt igen. 😀
Huruvida nyfikenhet är ett ställningstagande eller ett förhållningssätt är kanske inte så viktigt. Även förhållningssätt, representerar idéer.
Förhållningssätt är nog allra minst lika motståndskraftiga mot tankemässiga hörn, som idéer. Tja, kanske det enda som riktigt är det, i långa loppet? Arméer till trots.
Cecilia,
Eftersom du själv har klargjort att din ”otydliga” framställningsförmåga snarare är ett ställningstagande än uttryck för en inneboende egenskap hos dig själv blir min kritik legitim. Du glömmer också att ett förhållningssätt som tar avstamp i tvivel på alla sanningar också är en ideologi som kallas för skepticism.
PS till Humanist:
Jag gillar slutklämmen i filmen Charlies war, att självupptagenheten över idén man haft, överskuggar själva idén… 😉
Humanist:
Jag är inte alls en tvivlare – tvärtom!
PPS. Vilka sanningar? 😉
Humanist,
Påståendet från din sida, att nyfikenhet skulle vara ett självvalt ställningstagande, tycks utgå mer från möjligheten av själva valet än den specifika nyfikenheten.
Tankefel!
mohammad,
Varför väljer vi då föremålet för vår nyfikenhet utifrån egna intressen?
Humanist,
Föremålet för vår nyfikenhet väljer vi inte utan ställs inför. Vad vi väljer är hurvida vi skall göra ett ställningstagande eller inte.
Instämmer i detta!
Det man fångas av, drabbar oss. Det är inget val man gör, valet handlar möjligen om man vill distansera sig eller låta sig dras med. Men i den stund man distanserar sig från sin spontanitet, så är det inte längre spontanitet.
mohammad,
Intressant. Du menar alltså att din egen nyfikenhet på islam inte var ett medvetet val utifrån dina egna intressen?
Den här tråden löper ner i den antiintellektuella löpgraven per automatik när Cecilia och Mo HAM är i farten, trots Humanists försök att lyfta saken. Så går det när man sätter spotlight på Cecilia, (jag är själv medskyldig till detta, medges), då tror hon plötsligt att hon är filosof och börjar till och med citera sig själv.
Alltid kul med ett expertutlåtande från den intellektuella eliten. 🙂
Humanist:
Förresten – nyfikenhet – det är väl en av de starkast drivande krafterna i utvecklingen?
Fast så klart, nyfiken är inget imponerande ord. Ska fundera på vad det egentligen heter i nutidens imponerande omskrivningar… 🙂
Maggie,
”Det man fångas av, drabbar oss. Det är inget val man gör.” Det faktum att vi inte alltid kan förklara kriterierna för urvalet när man fångas av något är inte detsamma som att man ändå inte omedvetet har valt det själv. I mötet med andra människor fångas vi exempelvis av vissa människor mer än andra och även om det beror på en mystisk personkemi så har vi valt ut människorna själva.
Humanist,
Människans förbindelse med världen är förmodligen mycket starkare än medvetandet anar. Så det där valet du skriver om, utgår från kanske ett omedvetet jag. Vårt intellekt tror sig göra valen även fastän modern forskning visar att åtmintone snabba beslut sker innan medvetandet gör valet..Det betyder alltså att existentialismens val, att välja sitt liv (d v s det liv som faktist redan är) förekommer hela tiden..
Humanist,
Jag sparade en liten lapp, där det stod så här:
”Ditt liv är starkare än du själv.” (Källa okänd)..Jag förstod inte alls vad den här meningen sa mig då, den var förvirrande för mig men fann den ändå så intressant…Många år därefter har jag funnit dess innebörd alltmera.
Viljan till liv är grunden till allt, the unified field, gravitationskraften stark coh svag växelverkan electromagnetismen – förenat, det absoluta, Gud, Brahma, Darwins evolutionslära – är vilja till liv.
Frågan är var viljan kommer ifrån som gör livet starkare än du själv.