Del 1178: När krokusen bliver svår och lite postkolonialt luktegott

Arbetet med min kommande bok om den institutionella teorin skrider vidare. Jag har mitt dagliga pensum på en sida text. Att det inte blir mer beror på alla stopp som inträffar när något skall undersökas närmare. Det är långt ifrån en renodlad bok om den institutionella teorin. Eftersom jag inriktar mig på att lansera den starkare versionen av teorin, alltså om vad som är bra konst och hur det bestäms, handlar den också om samtidskonst. Och vad det kan vara för något. Samtidskonstens spelregler i förhållande till det som inte hänger med.

Eva Löfdahls utställning på Moderna intresserar mig också på grund av hur den kvalitetssäkras. Kritikerna är eniga med stående ovationer. Så här långt är det en svensk affär och jag funderar om den har någon internationell framtid. Frågan är vad den representerar. Samtidskonst är det men hur relevant? En hel del har det talats om att Löfdahl är svår att förstå. Den infallsvinkeln är inte så allvarlig: ”Krokusen är svår i år”, som skalden diktar. Men det är klart att när man går in för att låta estetiseringarna bli helt dominerande och hoppa över det i samtidskonstens så vanliga komplementet ”aboutness” så hamnar man i mystifikationen. Referenser klarar hon sig dock inte utan och den varan är tacksam för kritikerna som har funnit en hel del. Liksom en del smånyp mot modernismen. Sådant förekommer ännu flitigt på samtidsscenen eftersom modernismen allt mer framstår som den förlorade nåden. Så har ju Löfdahl sina rötter i den uppgörelsen. Sophie Allgårdh skriver också i SvD att hennes plats i konsthistorien avhänger hennes ögonblick av absolut svensk samtid i början av 1980-talet.

Löfdahl kan glädja sig åt kritikernas taktfasta bravokör och samtidigt inse att de är de vindflöjar de är satta att vara. Antagligen tror sig kritikerna överraskade men med en så konform uppställning må de ha fått vad de förväntade sig.

Allgårdh passar på att ge ett feministiskt nyp som jag menar är lite för snabbt:

”Men inte skulle Lars Englund som ställde ut i samma rum för några år sedan beskrivas på samma mystifierande sätt.”

Nej, det skulle han inte eftersom hans ”aboutness” är välkänd. Hör man hemma i den konstruktivistiska traditionen, som tillhör en annan generation, är det inget problem. Att bli mystifierande i socialkritikens tidevarv är däremot anmärkningsvärt. Vill hon framåt eller bakåt? Och om hon vill framåt, med ett par armbågstacklingar på modernismen, vart bär det då? I den samtida diskursen är det svårkopplat samtidigt som det inte är kontroversiellt. Men varför begära mer? En konstnär kan möjligen göra en sak av vikt, ytterst sällan två och aldrig tre.

En rätt rolig sak är Erik Helmersons utfall (Expressen) mot Mårten Arndtzén (SR) angående dennes recension av filmen Gudar och människor, som utspelas i Nordafrika. Arndtzén har dragit den postkoloniala storfiskarvalsen och kommit fram till att filmen tyvärr förstärker ett vi-och-dom. En korrekt postkolonialism innebär att man skall låtsas att någon sådan skillnad inte finns. De har samma värderingar som vi har och även om de inte skulle ha det så är deras värderingar under inga omständigheter sämre än våra. Hur skulle förtryckarnas värderingar kunna vara bättre än de förtrycktas? Nå, den postkoloniala recensionskritiken är att slå en serve där det inte finns någon mottagare. Lite tröttsamt är det, kritikerkreativiteten verkar det inte mycket bevänt med.