Idag var vi ute vid Nimis. Tämligen halt att vandra i backarna. Igår var vi ute och handlade. Mestadels är jag hemma och det passar mig alltså bra eftersom skrivandet kräver sin dagliga tribut.
Jag har äntligen fått tillfälle att läsa Thomas Anderbergs bok Den stora konstsvindeln. Den handlar om, som säkert de flesta känner till, Pontus Hulténs försäljningar av icke-auktoriserade Brillo Boxes, ursprungligen av Warhol. Den teori som Anderberg lägger fram som förklaring till Hulténs oegentligheter är att han agerade som konstnär och att han reagerade mot konstmarknadens penningraseri. I sina resonemang använder sig författaren flitigt av Dickies institutionella konstteori. Jag är tveksam till hur han uppfattar teorin. Först som sist finns det fyra versioner av den. De två första från 1971 och 1974 är i stort sett lika. Versionen från 1984 skiljer sig avsevärt från de förra medan den senaste (med assistans) från 2010 i stort sett är densamma som 1984-versionen. Anderberg, som filosof han är, utnyttjar teorin som om den är värderande. Onekligen finns det formuleringar som drar åt det hållet i den gamla upplagan men Dickies ambition är klassificerande. Den senare framställningen är mer helgjuten i det avseendet.
I alla fall funderar han över om Hultén skulle kunna vara konstnär vid det tillfälle han genomförde sina bedrägerier. Enligt Dickies teori skulle detta vara möjligt, skriver han. För den saken behöver vi emellertid inte Dickie. Den som vill bli konstnär kan utan vidare kalla sig för det om man önskar. Svårigheten ligger i att få någon form av bekräftelse, en bekräftelse från konstvärlden. Låt oss tänka oss att Anderbergs teori är riktig. Hultén har alltså låtit tillverka ett stort antal Brillo Boxes i Malmö 1990. De användes till en utställning i Sankt Petersburg. Lådorna var alltså tillverkade efter Warhols död och gjordes på Hulténs eget initiativ. Enkla kopior som utställningsmaterial. Man kan säga att de illustrerar de ursprungliga. Senare börjar Hultén prångla ut och sälja dem med falska intyg. Detta skulle alltså vara hans gärning som konstnär. I och för sig är det inget omöjligt koncept, luras för att avslöja marknadskrafterna i konsten och vad det är för skillnad på äkta och kopia.
Nu är det endast Anderberg som har spekulerat om Hultén skulle kunna vara konstnär. Att själva iscensättningen bygger på Hulténs position i konstvärdet är självklart. Konstvärlden tror till en början på lådorna och de falska intygen. Däremot är hans ställning som museiman inget som gör honom till konstnär eller ens gör det lättare för honom att bli accepterad som sådan. Visserligen har Hultén en tidig konstnärsbana som han inte är känd för. Hur som helst har han varit konstnär. Inte pop- eller konceptkonstnär utan målare. Om konstvärlden skulle acceptera honom som intressant konstnär med verket Brillo Boxes 1990 After Warhol eller vad titeln skulle vara så krävs det att Anderbergs historia får genomslag i konstvärlden. I det här fallet är det allt eller intet, man kommer inte att kunna se honom som konstnär-eftersom-vem-som-helst-kan-kalla-sig-för-det utan just intressant konstnär med ett överraskande projekt och ett lika överraskande identitetsbyte. Emedan han inte själv skulle kunna bekräfta något måste han dessutom utnämnas i efterhand, en utnämning som dessutom helt och hållet är en teori. Det förefaller inte troligt.
Anderberg behandlar också status på flera uppföljare eller anknutna. Först har vi konstnären James Harvey som designade lådorna. Men han gjorde det inte som konstnär utan skilde konsekvent på sin gärning som målare och designer. Är han ändå konstnär som designer? Arthur Danto menar det. Och det kan man säga i Dickies anda, design ligger så pass nära konsten att det inte brukar väcka några protester. Men det stöter ändå på patrull eftersom designvärlden inte är densamma som konstvärlden, Harveys konstnärliga karriär som abstrakt målare har inga förbindelser att tala om gentemot Brilloboxarna. Hans koncept som designer av lådorna är helt annorlunda än Warhols. Dantos utnämning borde också gälla för den designer som designade Duchamps urinoar.
Det finns fler, mest känd är Mike Bidlo som 2005 visade nygjorda lådor med titeln Not Warhol. Bidlo är välkänd i konstvärlden och hans profil är att kopiera andra konstnärers arbeten. En mindre känd konstnär Charles Lutz har också gjort kopior vilka visade sig vara lättsålda. Jag känner inte till hans koncept. Anderberg drar fram dessa för att visa att Hultén skulle kunna ha ett bra konstkoncept. Han skriver dock svårförståeligt:
”Så utifrån den institutionella konstteorins principer har Hulténs Brillolådor definitivt verkshöjd”
Men den institutionella teorin ger bara klassificerande konststatus genom att någon presenterar något som konst och förstår vad det innebär. Det gjorde aldrig Hultén, handlingen finns bara som Anderbergs spekulationer. Och för att få verkshöjd krävs att erkända konstvärldsmedlemmar bekräftar.
Mike Bidlo: Not Warhol 2005
För den som vill begränsa yttrandefrihet och religionsfrihet och införa förbud mot karikatyrer av profeten så är Iran perfekt. Att då inte vilja flytta dit tyder på hyckleri.
Möjligen en övertygelse om värdet av demokrati och mänskliga rättigheter, inkl Vilks rätt att slippa bli misshandlad för sin konst. Vad är det för speciellt med det?
Nej då, inget ”speciellt” alls med det i sig. 😉
Näsan Lars…hehe!
Konstitutionen villkorar inte yttrandefrihetens användning, alltså inget specialfall alls!
Vilken då?
Jag har faktiskt gått igenom kommentarerna men kan inte finna den skrivning som du hänvisar.
Tror inte Lars menade ”konstitutionen”…
Inte ens den svenska dito.
Nej!
mohammad – fin teknik. 😀
Visst, i Undergångsreligionen ingår ju den mänskliga rättigheten att pissa på Jesus…
Likväl skriver du så.
Yttrandefrihetsgrundlagen är en del av den svenska konstitutionen.
Läs om….
Dito. 😉
Säger sig självt att det är en rättighet. Men vari ”Undergången” skulle bestå ä rmer oklart.
Mohammad,
Det var ditt yttrande 17å37 som triggade lite och
fick mig att ta upp dom handgripliga protester som protestanterna (heter det så) ser som sin rättighet.
Nog om detta.
Lång dags färd mot natt är snart över.
Love You all!
Tack…!
Check my guitar…cessi!
http://www.youtube.com/watch?v=H7vaYOIKWYY&feature=related
Varför frågar du då?
Oraklet har talat…((blink))
Catch You Later…
Du är väl för rar… 😉
My blue eyed girl…
Därför att du hycklar.
Lars Vilks tar själv upp Rondellhunden i den rapporterande skriftställningen gång efter annan, ännu ett penseldrag i sitt procesuella ”on going” verk om du vill.
Jag kan dock inte se att det nämns i denna artikel!? för vad jag kan se så handlar denna artikel om Brillo Boxes och Thomas Anderbergs försöker att vinkla Hulténs bedrägeri till en konstnärlig handling, men det kanske är fel på min webbläsare 😉