Del 1137: Soliditet; Tennslottet

Utställningen Nordic Delight ägde rum på Svenska Institutet i Paris i höstas. Curatorn Sinziana Ravini har haft vänligheten att sända mig ett exemplar av katalogen jämte en roman Tennslottet. Romanen är ett kollektivt arbeta av curatorn och konstnärerna. Ravini hade kanske inte tänkt sig att hon själv skulle bli huvudfiguren i merparten av bidragen. Emellertid spelar det inte så stor roll. Jag får hålla med Dan Jönsson i GP att romanen inte har något större läsvärde. För den invigde kan det vara en sport att identifiera texterna med respektive konstnär vilket inte är så svårt eftersom boken är ett slags collage med blandat innehåll.

En orsak till att jag fick boken är nog att jag är omnämnd i ett avsnitt vilket sannolikt är skrivet av den i Iran födde Goran Hassanpour. Han skriver om en fiktiv blivande konstnär ”Muhammed”:

”Han kommer att söka till konsthögskolan. Han kommer att studera konst och bli en framgångsrik konstnär. Parallellt med detta så kommer han smida planer på att göra Lars Vilks till sitt sista Mästerverk. Inget kan stoppa Muhammed som ser detta som sitt livs stora chans att vara med och skriva historia.”

Curatorn får, som ansvarig för allt som konstnärerna ställer till, gå in i texten och förklara med adekvat terminologi:

”Men tänk om någon läser det här och säger att vår roman reproducerar bilden av den barbariske andre eller uppviglar till mord? Vi får hoppas att våra läsare är mer upplysta än så. Muhammeds aktion mot Vilks är lika fiktionalistisk som Vilks aktion mot Muhammed.”

Idén med att skriva en kollektiv roman utifrån bildkonsten får den automatiska appellen ”kan en sådan roman vara ett bildkonstverk?” Något som den kan. Däremot blir den inte litteratur eftersom det är ett annat kompetensfält. Blir den bra bildkonst? Det verkar inte så, mer en idé som inte fått sammanhållning och genomarbetning. Jag kan inte låta bli att reta mig på att ingen manusläsare har korrigerat påståendet att Jesse Owens skulle ha sprungit 400 m på 20,7, vilket lär vara ett bidrag av Carl Boutard om olympiaden 1936.

Ravinis svaghet är hennes ystra sinne. I inledningen till Tennslottet berättar hon om sin kritikergärning:

”Jag har gett mig på allt och alla. Allt från konservativa krafter som vill att konstnärer skall fortsätta att måla som de gjorde på 1800-talet till nyliberala krafter som tycker att konst skall vara en form av nöjesindustri, en konsumtionsvara som skall tala till alla och envar.”

Det var inte särskilt mycket hon faktiskt har gett sig på. Påhoppet på de stackars svensk-norska figurativa var en onödig maktdemonstration från samtidskonstagenternas sida. De nyliberala krafterna har avvisats från alla seriösa håll. Vad som kan finnas däremellan är väl just ingenting.

Ett annat påstående fick mig att haja till:

”Synen på kritiken här lider av Kants idé kring ’det intresselösa skådandet’. Men Kant applicerade detta på naturens skådespel, en ros eller en solnedgångs skönhet, och inte konsten som sådan, som han för övrigt inte har skrivit ett enda ord om.”

Någon ytterligare förklaring till detta kommer det inte. Ravini är beläst och jag undrade ett ögonblick om jag under decennier har fattat Kant fel. Men så var det naturligtvis inte. Kants tredje kritik lägger en tyngdpunkt på det som Ravini skriver men han justerar detta efter hand och skriver åtskilliga paragrafer om geniets konstutövande och skapandet av ”intresselöst skådande”.

Med stram redigering och bättre manusläsning kunde det här experimentet ha blivit betydligt bättre. Sinziana Ravini kan bättre när hon inte blir alltför ivrig och fyller sina texter med den gängse konstvärldsvokabuleringen

En aktuell uppgift för Ravini, enligt de två anfallspunkter hon uppgivit som centrala för sin konstkritik, är Kulturrådets sammansättning som alltmer har blivit en nöjeskommitté. DN

Det här inlägget postades i om utställningar m m, Samtidskonst. Bokmärk permalänken.

1 svar på Del 1137: Soliditet; Tennslottet

  1. Anonymous skriver:

    När det kommer till litteratur väljer Ravini att recensera böcker av redan erkända författare och kollegor. Ett axplock av recesioner under 2010:

    Bengt Ohlsson tar Dostojevskij in i samtiden med sin nya bok, skriver Sinziana Ravini. En bitterljuv roman om ondskans, såväl som godhetens negativa verkningar.

    I sin nya bok skriver Haruki Murakami om löpning – det frirum som tillåter oss att vara både ensamma och sysslolösa. I skildringen finns en svärta och ett djup som bara snabbläsarna kan missa, anser Sinziana
    Ravini.

    Per Hagmans nya roman är en välbehövlig skräckhistoria i en tid när människor är rädda för kärlek och allvar, skriver Sinziana Ravini som
    imponeras av Hagmans dialog, men har svårare för kärleksskildringarna.

    Suzanne Brøgger leker med den österländska sagan i sin senaste roman, Slöjan. En erotisk berättelse som utspelar sig i ett harem. Det märks att Brøgger har haft roligt, ­ skriver Sinziana Ravini, som hellre
    hade följt sin gamla idol ut ur haremsrummet.

    156 täta sidor med finstämd poesi, sylvassa analyser och sanningssökande drama. Sinziana Ravini har läst Mäktig tussilago och längtar redan efter Maja Lundgrens nästa bok.

    Jan Arnalds Intimus är en komplex roman, skriven med stor ömhet och precision även om den återkommande kärleksscenen lider av klyschor, anser Sinziana Ravini.

    Lilla himlafågel är en roman som får kaffekoppen att vibrera av spänning, samtidigt är Joyce Carol Oates för god för att bli riktigt ond, skriver Sinziana Ravini.

    Ulrika Kärnborgs roman är en finurlig omläsning av Oidipus, men den lyfter aldrig, konstaterar Sinziana Ravini.

    Claudio Magris har gjort en nytolkning av historien om Orpheus och Eurydike. Sinziana Ravini räknar den till en av de mest drabbande kärleksförklaringarna hon läst.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.