Del 939: Mer institutionell teori samt vinter

Den uppgift som George Dickie har tagit på sig är att finna en egenskap för alla konstobjekt oavsett kvalitet. Ett stort problem blir att då hans konstuppfattning är synnerligen liberal är det i praktiken omöjligt att få stopp på var konsten skall avgränsas nedåt. Design är t ex en del av konsten i detta sammanhang. Men även design som dussinvara eller de enklast former av dekorationer kommer att kvala som konstobjekt. Som jag nämnde när jag skrev om den institutionella teorin för några dagar sedan menar Dickie att en modeshow inte tillhör konstvärlden eftersom den inte kan härledas ifrån denna. Liksom andra teoretiskt inriktade estetiker är Dickie inte medveten om att konstvärlden sedan länge släppt in modeskaparna i sin värld vilket för med sig att de i sin tur genererar konstförbindelserna vidare i modevärlden.

Dessutom tillkommer självklart allt som uppenbart är dåligt, amatörmåleri på lägsta nivå, massproducerade tavlor etc. Motsvarande resonemang får också föras för allt som kan kallas för konstarter: Litteratur, musik, sång, teater, dans, arkitektur med mera.

Med denna formidabla kvantitet kan man lätt förstå att det inte kan finnas mycket kvar av kvalificerade konstegenskaper. Konstaterandet man kan göra inför den överväldigande mängd företeelser man skall ta ställning till blir banalt: Konstvärlden som helhet och med högre eller definitivt lägre intentionsnivå benämner vanligtvis dessa objekt för konst. För det är långt ifrån säkert att man är överens vilket dock inte ändrar någonting.

Denna ganska ointressanta slutledning kommer Dickie fram till genom att han beskriver den konstvärld som vi har idag – för att sedan tillämpa sin institutionella teori som innebär ett mera formellt ställningstagande. Genom att han inte nämner ett knäpp om historien slipper han det väldiga problem som infinner sig när man undrar hur det såg ut för några hundra år sedan.

Ändå är det en utmärkt inledning att slå fast vad som gäller just nu och hur konsten ter sig med ett kvantitativt och klassificerande tillvägagångssätt. Men man förstår också att det intressanta finns i konstens kvalitativa aspekter. I konstens spetsfunktioner finns naturligtvis en helt annan känslighet och medvetenhet. För att tillhöra grupperingarna som finns högst upp (och jag avser då den internationella samtidskonsten [DIS] och den avancerade delen av modernismen) kan helt andra egenskaper specificeras.

När jag skall samla in egenskaper för konsten (alltså i kvalitativ bemärkelse) är det väsentligt att finna sådana som inte påverkas av konstens förändring. Det visade sig i och med konceptkonsten löjligt lätt att slå sönder de filosofiska estetikernas definitionsansträngningar. Det var bara att utföra ett konstverk som inte passade in i definitionen så var den sagan all. Men det finns sådant som är resistent.

Först har vi förnyelsen. Den kan man inte ta bort eftersom konsten i vår mening då försvinner. Förnyelse kan översiktligt delas in i tre:

Förnyelse 1: Paradigmatisk
Förnyelse 2: Etablera ett område inom paradigmet
Förnyelse 3: Variation inom ett givet område

Kontemplationsobjektet. Konst (alltså i kvalitativ bemärkelse) skall begrundas och har därför alltid ett lågt tempo. Konstnärerna brukar vara medvetna om detta vilket för med sig att t ex en konstnärsvideo vanligtvis avancerar med synnerlig långsamhet. Det finns förstås sådant som går fort och som konsumeras relativt enkelt men då det är samtidigt hög risk för kvalitetsfall. Kritiken i konstvärlden är hård mot ”one liners”. Endast den fåkunnige tror på de konstnärer och kritiker som annonserar ytlighet och snabbhet. Om ytlighet och snabbhet ingår i ett projekt måste dessa faktorer i sin tur kontempleras och fördjupas.

Det kritiska. Kritik är en ofrånkomlig kvalitet som hänger samman med förnyelsen. Modernismen ägnade sig främst åt intern estetisk kritik men byggde samtidigt och med stark självtillit ett samhällsalternativ. I DIS rör det sig som bekant om social kritik. Självtilliten saknas uppenbarligen inte.

Den för konsten specifika kvalitetsegenskapen är ”särskildheten”. Jag har nämnt detta vid många tillfällen, alltså att konsten när den fann sin identitet i det estetiska avsåg en särskild estetik. Idag har vi en särskild socialkritik, alltså inte direkt jämförbar med andra former av social kritik. Var och en som tar del av socialkritiska projekt vet att kritiken är inbakad i många komplexa lager och i regel endast kan dras ut med hjälp av en starkt förenklande text. Om budskapet är rakt, och det förekommer, är risken överhängande att kvaliteten blir lidande.

Jag skall återkomma till att utveckla ”särskildheten”, nog med teori för idag.

Vintern börjar bli påfrestande och det verkar inte som om konsten kan hjälpa oss. Däremot är det fullt möjligt med motsatsen som den fyndige engelske konstnären Peter Liversidge visar oss. Alltid en början. Klicka HÄR.

vintermind.JPG
Vinter på prärien

Det här inlägget postades i institutionell teori, Kommentarer nästan varje dag. Bokmärk permalänken.

1 svar på Del 939: Mer institutionell teori samt vinter

  1. Daniel skriver:

    Hej Lars.
    Började läsa din bok om 34 spartips igår och jag måste säga att den är genial, på många sätt. Har just nu beställt bok om myndigheter som konstmaterial – en titel som jag verkligen fastnade för. Det är första gången jag besöker din blogg men återkommer förmodligen ofta! Här finns ju oerhört intressanta och kreativa tankebanor. Jag tror också på en fördjupad ytlig- och snabbhet om dessa aspekter nödvändigtvis måste ingå i projektet.
    Den skånska vintern kan väl beskådas som en utmaning för konstnären som har valspråket att allting är en fördel? Jag tycker fotografen till “Vinter på prärien” lyckas i alla fall.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.