Den retrogardistiska/figurativa debatten blev en tämligen stor sak i det svenska konstlivet. Summerar man den är det bara att konstatera att retrogardisterna tog hem en klar poängseger. I första hand berodde detta på att det svenska konst- och kulturetablissemanget inte förmådde att prestera ett ordentligt försvar för sina vackra tankar. Några av de inblandade har varit stora tillgångar för retrogardisterna och en som envetet fortsätter att utmärka sig är DN:s konstkritiker Jessica Kempe. I ännu en av raden av artiklar i DN fortsätter hon med en imponerande istadighet att prestera något som nog får benämnas som personlig utgjutelse. Ej blott pådyvlar hon sina motståndare åsikter som de inte har och yttrande som de inte har yttrat. Dessutom drar hon till med att det skulle finnas ”ett avhierarkiserat svenskt konstliv som sjuder av alla sorter ”. Det spirar uppenbarligen en del fantasifoster i Kempes överhettade engagemang. Johan Lundberg har svarat på kritiken (Axess)
Medan övriga kritiker har dragit sig tillbaka och insett att det varken finns något hot eller något att frukta från den helt marginella retrogardismen, får Kempe för sig att den är ett led i en högerpopulistisk och naziinfluerad kulturkamp. Den intressanta frågan är varför hon inte stänger skrivbutiken, hennes emotionella konvulsioner gör ju bara saken ännu värre.
Den politiska profilen inom samtidskonsten har blivit lika sträng som en partibok. Det grånar över leden, hierarkin är styv som betong.
Dock skall vi inte vara nedstämda av det. Här finns muntrationer att hämta. Här finns en alldeles liten hyllning till vår framhärdande kritiker.
hahaha, ännu en komisk liten pärla, eftertexterna en höjdpunkt! Absurd konst?
Vidare läsning i ämnet:
http://retrogardism.blogspot.com/2009/09/jessica-kempe-vid-vaderkvarnens-fot.html
Det är inte första gången Jessica Kempe utdömer skuld för sina egna associationer. Det verkar vara hennes kritiska metod. Ett tidigare exempel:
https://www.vilks.net/?p=220
Pingback: Pinsamt, Kempe « Nya Babylon
Lars,
Det här skulle jag närmast kalla lyteskomik. Menar du att det är ”en installation”? 🙂
Karin. Om du i det här fallet vill se en installation: Gå till närmaste spegel. Titta. Lyssna. Se och hör en installation.
Tja, det kan ju vara fel på min webläsare också.
Men om inte så vidhåller jag.
Okej, hon gör bort sig, du vill få det till att även jag gör så? Det är din sak.
Men jag har aldrig gillat när man driver med folk, inte ens med dem vars åsikter jag inte delar.
Och DN tillåter i sedvanlig ordning inga rättelser av Kempes många sakfel:
http://www.axess.se/blog/post/2009/09/23/DN-vagrar-ratta-sakfel.aspx
Kära Karin! Jag förstår att du lever ett svårt liv när du inte gillar att man driver med folk. Att driva med folk är synnerligen vanligt. Ibland kan jag t o m tycka att de förtjänar det. Du tycker tydligen aldrig det.
Det har t o m förekommit före Duchamp. På det ljuva 1350-talet diktade mitt-Wale´s
främste bard vid tiden (i norra Wales ska hellre Iolo Goch framhållas) om kollegan Gruffudd Gryg.
Det fanns inget pressråd den gången, och här följer ett smakprov från råare tider;
”..Gruffud Gryg med din värdelösa tomma musa,
där du darrar, allt du får är huvudvärk,
en ettårig flickunges alstring av sång,
i ditt fjantiga versmått ur halsen av en gås..
/..du stack dig själv på ditt förgiftade spjut,
och till och med ditt leende är lögn,
dimmig i huvudet, din hand på kons juver..”
(eller för att sprita upp rytmen en aning;)
”..Varje gårdshund jagar dig väck,
du har vare sig gunst eller respekt.
En malörtssång som du gapar,
med käft av en sjuk apa.
Slugt, tölpigt, kräk, försökte kappas
med de snabba, men tappade det.
Du klarar inte konstformens lag,
smiter hem från strid och slag.
Harpsträngen av en mus på dass!
Slottsavträdets högsäte, det är din plats..”
Pingback: Jessica Kempe är en musa « Gotiska Klubben
Nä, jag tycker fortfarande att det är att gå in på samma låga nivå som motståndaren intagit. Ser ingen anledning till det. Den svenska ribban ligger ju liksom i dyn här.
Men okej, du har gissningsvis rätt i att Kempe förtjänar att man driver med henne, och jag kan inte göra mycket åt att du gör samma sak med mig. Eller åtminstone försöker.
En principiell diskussion om skydd av individen, kontra yttrandefrihet skulle inte skada. Namn och bild är där jag bor (Frankrike) skyddade.
Fast även jag begriper att det här är helt fel ställe för DEN diskussionen.
Hur som helst, ett poäng till dig, för det är åtminstone inte anonymt sk ”näthat”. Du står för vad du gör.
Hej på dig, lilla gubben!
Karin. Man får ju ändå säga att i det här fallet är Kempe den som representerar makten genom att utdela sina synpunkter via DN-kultur. Jag kan dock inte se att jag lägger mig på någon låg nivå. Den sortens parodier försöker jag undvika. Här finns ingen lyteskomik som du vill antyda. Bara att göra kritikerns begränsningar synliga.
Typiskt svenskt, brukar j förklara för intresserade norska vänner, är att moralisera men inte äga moral.
I biståndskön i det afrikanska flyktinglägret, Svensken, till det magra barnet:
-Var god lämna kön, du har redan fått din brödbit!
Detta är helt riktigt, var och en ska ha en bit, och bitarna kanske inte räcker. Men det är också…omänskligt.
J har lärt mig frukta våra landsmän. Som generellt resonemang.
För kulturlivets del är min instinkt mer specifik, den att alltid försöka vidga rummet maximalt möjligt,
att göra bruk av sin yttandefrihet, sin inre frihet.
Den skadeglada behållningen av Lars Vilks film är väldigt liten. Man gillar inte Kempe nåt vidare, och ser så
filmens komik, det är lustigt ett ögonblick, snabbt passerat.
Men kortfilmen har andra värden. Ljudet/musiken får mig att tänka på valsång. Det är en syn av att ha framför sig
de sista dinosaurierna där dessa stämmer upp sina slutrepliker innan de så lägger sig ner för att dö.
68:orna, några steg innan åldringsvården, återkallande sin ungdom, i en samtid de inte längre förmår att
navigera i.
I detta: inte skadeglädje, men ngt tragiskt, storslaget. Det är en intressant film. Sant retrogardistisk.
Bakgrunden är, j påminner om det i guldfiskskålen, att konstkritiker Jessica Kempe i DN överdagen förvandlades till undersökande reporter, och ringde hem till konstmålare Christopher Rådlund för ett timmeslångt och kattmjukt
trevligt samtal. Dagen efter plockar hon ut två lösryckta meningar ( i tillägg omstuvade säger Christopher),
vilka hon behöver för den märkvärdiga indiciekedja hon ska lägga fram i Dagens Nyheter. Några ord om att konst
inte i första hand bör vara ideologisk. Det är allt, men i svensk PK-värld är det mesta misstänkligt. Det går knappt
längre att ens hålla reda på gällande PK-regler, man är dömd att göra fel. Farmor Anka Ser Dig!
Och j i min tur ser framför mig Jessica Kempe, i Ankeborg, spionmaskerad, lyfta den leopardmönstrade mobiltelefonen
och ringa upp en yrvaken norsk-svensk konstnär.
Mvh Håkan S
osmakligt.
osmakligt journalistiskt tillvägagångssätt. Men osmakligt är mycket, dagarna igenom, och dag efter dag, och ändå måste man livnäras. Här är en mer generell fråga att begrunda för de som inte skall på den osmakliga bokmässan och ta del av de oätliga smakbitarna.
När man innanför den läraktiga allmänheten, efter sommarens Figurations-debatt, börjar fundera över debattinlägg av Jessica Kempes art, och inser att det inte rör sig om att bekymrat vända sig till läsekretsen angående farliga influenser i svenskt kulturliv, inte om det slagets oro från gamla dagar, då ger frågor följdfrågor.
För min egen ringa del tänkte j mig att Jessica Kempe avsåg att försöka oskadliggöra meningsmotståndare. Men detta verkar vid närmare eftertanke osannolikt som tvingande nödvandighet då man betraktar den varande kulturpolitiska hegemonin.
Andra, förmodligen mer insiktsfulla debattörer, har föreslagit att avsikten snarare gäller ett internt meritskapande, genom att visa sig kunna avslöja dolda dåliga ideologier (alltså andra ideologier än den egna) – och finns de inte kan det hjälpa att uppfinna dem, om inte chimären avslöjas (eller kanske t o m om den avslöjas?) Att man således – på enkel svenska – genom att sparka åt ett håll hoppas på en belöning från ett annat.
J tycker frågan är intressant, om någon ljuger kan man våga antaga att det verkar löna sig att ljuga.
Eftersom denna site inte minst brukar visa visst intresse för konstlivets hierarkiska mekanismer ställer j frågan vidare.
Mvh H. S.
Håkan. ”Osmakligt” sade Einar, men det var nog för att det var bildmediet som framträdde. Han förordar text som kommunikationsmedel. Bilden är inte pålitilig. För övrigt kan man undra över Kempes ambitioner. Varför är hon så tagen av att få till stånd ett dödshugg? Kanske för att hon inte riktigt har lyckats med att klättra upp i den översta divisionen av samtidskritiker. Hon är en gammal modernist som ömsat skinn men som inte helt övertygar. Nu har hon in absurdum påtagit sig att leva ut samtidskonstens moraliska agenda.
med osmakligt avsågs den låga – tarvliga – nivån på ”debattinlägget”. vad tillför en sådan ”bildinstallation”? vad spelar det för roll om man har rätt i sak, om man inte stannar vid någonting för att hävda att man har rätt?
Einar, du frågar vad en sådan bildinstallation tillför. Det kan vara svårt om det förhåller sig så att ”sina ögon hava de tillslutit, så att de icke se med sina ögon”.
Din konstförståelse är ytterst ytlig, Einar, så som man kanske kunde vänta utifrån din synnerligen ytliga (o c h ibland osmakliga) Islam-kritik i andra sammanhang; ett konstverks värde ligger inte i att ha rätt el. fel, men i de semantiska övertoner det kan avlocka den kulturella över- o undertexten. J påstår inte att Vilks verk, han lilla film, är gripande el. vackert el. ngt sådant, men j hävdar att det fungerar, utöver ett banalt polemiskt sammanhang. Tror du att ens de som förorättats av J. Kempe är så förfärligt intresserade av det el. ens av sin egen känslomässiga reaktion? Det intressanta kring debatturerna är graden av o tidsbestämningen av det paradigmskifte som vi påminns om att vi är uppe i, och där ligger knutpunkten, d ä r.
F ö tycks det mig att du har förfärligt lite att bidraga m utöver lite skollärarmoralism av ack så svenskt Gösta Knutsson-slag.
Mvh H. S.
Pingback: Kempegate | Jenny Maria
oj oj… ja i min värld är det tarvliga alltid tarvligt. sedan kan man kalla det vad man vill, konst eller inte. dock: det är fascinerande… var klämmer skon egentligen? och vad vet du – håkan sandell – om min konstsyn? nej, jag har nogöverskattat herrarna; godnatt!
Tarvligt skulle då betyda att.,.det är fel att låta sak gå före person, som här i filmen. Det argumentet kan j förstå, Einar A, men för att du skall ha ngt att säga så måste j ju hjälpa till och lägga ord i din mun. Medan du själv uttrycker dig med små språkliga haikus.
Har du en konstsyn? Ordet är fritt här! Och skon klämmer ingenstans, vad j vet om. Inte mer än otålighet möjligen, då den moraliska problemställningen är – vad trodde du – övervägd redan på förhand, o så din förnumstighet då, så långt.
Mvh Håkan S
Jag tycker, och det har jag sagt också på min egen blogg – att Lars Vilks svar på Kempes artikel är det enda rimliga. Något löjligt bemöter man med något löjligt. Och det är snyggt därför att han inte förvränger något Kempe sagt men gör en detaljstudie. Det här borde man inte behöva förklara. Det är roligt, helt enkelt.
på inrådan av en kär vän, som misstror människors förmåga att förstå vad man säger, lägger jag här till den kommentar jag skickade till den Karin som ovan hånades:
*
karin, råkade genom bloggen på axess länka till vilks blogg och se en behandlad filmsnutt om dn kritikern kempe. fann den liksom du osmaklig, tarvlig, under all värdighet.
jag finner det obegripligt och mycket olustigt med denna reflexartade, ohämmade aggressivitet… och särskilt trist när sådana fula angrepp kommer från personer som man i princip sympatiserar med (dvs: i mångt och mycket sympatiserar med vad de i ord säger sig stå för). inte heller är det möjligt att intala sig att det rör sig om ett enkelt olycksfall i arbetet – för reaktionerna på mitt (och ditt) enkla påpekande om det osmakliga i sådana personangrepp (som egentligen är ”o-personliga”, för de drabbar människovärdet) leder bara till nya personangrepp. jag har tagit upp dessa frågor i min essä om simone weil, som jag skickat till axess för några dagar sedan – det vore roligt och intressant att höra vad du får för tankar kring den. uppenbart är att estetiken allt för ofta används som en ursäkt att skaffa sig själv en fristad gentemot de mänskliga förpliktelserna – att vara rättfärdig, sann, god. allt gott, einar
*
Einar A, vi deltog båda i Lyrikvännens enkät i nr 5/2004 om poesins estetik och etik. Mitt svar på tre sidor, du skickade in en liten dikt, som j både då och nu har svårigheter med att få till att avge ngt som helst. Men så är den gnomiska moralismen kanske inte min favoritgenre.
Du har ingen argumentering, men kräver ändå underkastelse, under din smak, ditt goda samvete och din ”värdighet” vilken du särskilt understryker.
J tror inte Lars Vilks har varit hånfull mot Frankrike-Karin (för att skilja henne från andra blogg-Karin), han var lite retsam. Är det hela din sak, verkar den tunn. Det är annars ett helt orimligt påstående att Vilks skulle kunna ha fabricerat en film under ”reflexartad, ohämmad aggressivitet”.
I din värld tror j (nej, j vet det) att du tar väldigt fel på graden av aggressivitet här. Lite fränt ibland, men ingen är arg eller så, vi tar det rätt lugnt, polemik är bra. Menar du att Vilks handlat dåligt m sin kortfilm, i affekt, och att j handlat dåligt genom att försvara hans film, i affekt. Så har vi alltså inte heller den ursäkten, här finns ingen upprörd affekt.
Själv är j bara inte så säker på att det är värdigare att bemöta J. Kempe med den moraliska överlägsenhet du förespråkar, det tycks mig som att den väntar sin belöning, om inte annat så av det egna goda samvete vilket du är gla´i.
För min del, kanske för Vilks, rör det sig om att vi vill ha vår rörelsefrihet i behåll. J.Kempe utövar i DN en form av moraliserande terror, och när du kommer in i bilden med din egen form av moralism så är det lätt att känna att även denna vill, oombedd, krita upp arealen for andra för att så leda i önskvärd riktning innanför de rättesnören du själv behagar spänna upp.
Att ge sig in i en diskussion som har lite grand mer komplexitet än så, med din banala tillrättavisande moralism ser j som ett utslag av din dåliga moral. Alltid moralism, sällan moral.
J hoppas att detta fungerat klargörande vad gäller min syn på ditt inlägg.
Mvh Håkan S
Jag tycker inte att videon var särskilt rolig, men det kanske är en smaktsak. I alla fall så drar jag mig nu till minnes att Vilks, som svar på en tidigare lite raljant kommentar som jag skrev om ”Den symboliska makten”, undrade om inte min ton var lite för hård, och menade att gjorde det för enkelt för mig när jag utgick från att innehavarna av denna makt var idioter. Jag gav gärna Vilks rätt den gången; det är ofta onödigt att förlöjliga andra. Men nu vet jag inte vad jag ska tro längre.
Jacob C. Nu är det trots allt så att Kempe sticker ut hakan i bästa besserwisserstil i landets förnämsta organ. Man bör då få tåla det man kan råka ut för. Och inte är det mycket, i videon preciseras några få ord som ”salongsmåleri” och ”chock”, resten estetiseras eftersom det inte finns någon orsak att ta upp några fler enskildheter. Det har gjorts vid många tillfällen och tycks inte nå fram till sin adressat.
Min syn på Lars Vilks kortfilm gav j under replik XII, Jacob C, och j betecknade den inte som rolig.
Det är oerhört svårt att väga människors moral. Svenskar är också ett så oprövat folk, efter elva år i Norge och fem i Danmark ser j oss med glasögonen av att Sverige inte var ockuperat, kort sagt; en människas moraliska halt synliggörs i svåra tider, f ö glider vi fram i samma konsumtionsköer, j själv, Einar Askestad, Jessica Kempe osv, utan att sanna identiteter någonsin behöver avslöjas.
Med moral, för att vara tydlig här, avser j den röst som, med en Guds kraft, drabbar Raskolnikov inifrån. I frågan om moral börjar man alltid med sig själv.
Med J.Kempes moralismer och – i en annan kategori – E.Askestads moralismer förhåller det sig annorlunda. J avvisar dem, avvisar dem bestämt, inte därfor att j avvisar moral. Men det svenska samhället är ett disciplineringsprojekt. Detta yttrar sig inte minst genom kulturlivet, kulturlivet är tvärtom en medaktör.
Vänligen Håkan S
Håkan. En sak som du har uppfattat är att videon inte är någon lustifikation. Snarare skrämmande, eller vad man nu vill låta sitt sinne uppleva. För uppenbart är det så att reaktionerna som strömmat in handlar mer om betraktarnas fantasier och deras vilja till moral än om det som visats.
bäste håkan sandell,
jag vet inte var du har fått din bild av mig, jag känner dig inte, och kan ju inte påstå att jag får någon lust att lära känna dig efter dina påhopp på mig
men jag vet att bildsnutten ovan var obehaglig för mig, och detta alltså trots att jag i högsta grad delar vad jag förstår även är din uppfattning om kempe, dn, stockholm, sverige och moderniteten. varifrån ditt raseri kommer ifrån kan jag med andra ord förstå, däremot har jag svårare att ursäkta att den skall riktas mot mig
jag upprepar: filmsnutten ovan är osmaklig. tror du att din ”argumentering” skall ändra på den upplevelsen (som kom från magen; man kränker inte människor helt enkelt)
jag önskar att vi sätter punkt för denna ”dialog” – jag lovar att jag skall göra allt jag kan för att inte korsa dina spår igen
mvh
einar askestad
jag
Håkan Sandell: Den där utlandssvenskfinheten med pudrade näsan i vädret klär dig dåligt. Att prata om ”svenskar” som om det vore tal om något enhetligt framstår bara som dumdrygt. Idén om nationalkaraktärer lades på hyllan för ett ganska bra tag sedan, även om den förvisso tycks leva vidare i din boning i Oslo.
Tack Lars för stilstudien! Såg den först nu.
Kul att se så snygg ut och tala så eftertänksamt!
Riktig poetiskt.
Annat i verkligheten.
Hälsar Jessica Kempe
Moraliska frågor, Einar A., är # att 17 procent av Oslos invånare lever under fattigdomsstrecket, # att se vilkoren f underklassens ensamstående mödrar, # att möta ett barns blick, osv osv.
Din, är en Moralistisk fråga, att du far runt och vill agera ordningsvakt i kulturdebatt.
Skillnaden på moral o moralism är glasklar f mig.
Raseri låter otäckt, Einar, raseri mot moderniteten – som skänker oss så många av våra små nöjen – verkar direkt dumt.
J tror att du söker dig ut efter en bekräftelse på andra människors bristande moraliskhet (och din egen otadlighet) och finner vad du söker.
Mvh H. S.
(Sign. OM, tack. Bakgrunden är hur j i slutet av 90-talet från äldre norrmän mötte otaliga pikar ang. sveriges uppförande under kriget. )
Hej Jessica. Ja, du har varit med förr och vet att konstnärlig uppmärksamhet är en sällsynt ära. Och dessutom är det som visas den existentiella Jessica Kempe. Ecce Homo. Därmed blir betraktaren fri att överföra sina omedelbara känslor till denna fiktion. Vilket i riklig mån har visat sig.
Håkan. Einar kunde inte värja sig. Han hade intet förnuftigt att säga utan förvandlade sig till Den Rasande Einar.
Filmen är en svanesång över en generation.
Äktkänt medlidande, fasa och fascination blandas.
(Valars sång i det tunga trycket av djupt vatten.)
hälsar H. S.
Skulle du inte kunna pröva att speeda upp rösterna istället så att de låter som smurfar? Jag tycker du har kört de där långsamma rösterna ganska länge nu.
Det är omöjligt just här, Jacob, de långsamma rösterna är från dödsriket-
scenerna i Cocteaus sena Orphee-filmer.
Jacob C. Att öka hastigheten ger genast en komisk effekt, man hamnar i tecknade serien konceptet. Det blir bara en effekt medan långsamheten har en glidande skala av möjligheter.
Ja, det ska fan vara rastvakt på den här skolgården. Igår sa jag till min kollega Einar: Einar, sa jag, jag kan sätta hundra spänn på att imorgon dyker lilla Jessica upp och säger läspande att hon bara tycker att det är KUL att Lasse driver med henne.
Och se på fasen.
Einar, vi högg oss i låret!? DE VILL ALLIHOP HA DET SÅ HÄR!
Man kan tycka vad man vill om hela saken. Sandells generationsanalys delar jag. Liksom, tro det eller ej, irritationen över den här generationens predikningar som hållit på länge nog. Låt dem gå med avtalspension med omedelbar verkan. Eller utan.
Mig är det egalt.
Det enda vi inte kommer komma till någon samsyn om är själva greppet.
Hur som. Lars verkar i en kontext där detta tycks vara legio. Och Jessica som dök upp…
http://www.youtube.com/watch?v=Q-BZHH2MqXo
för dem som intresserar sig för Ecce Homo-tolkningar
Hej Lars. Skulle man kunna tänka sig att du skapade ett, likaledes stort, konstverk bestående av en film, i vilken du själv långsamt upprepade: ”Konst är det som konstvärlden utser till konst” samt ”Den symboliska makten bestämmer vad som är bra konst”?
Bladen från den stora asken
blåser nerför gatan som en påminnelse
Jag hänger där frivilligt nu, i väntan
de har fått mig till det
Studerar min hand
Par i ess med åttor på topp
Jag sätter allt på spel
Sekunderna jagar timmarna
och blickarna där nerifrån är svåra att tolka
När jag sover står jag på en utrymd gata
mitt i centrum
Skrik högre, det finns toner
som de inte kan uppfatta
Jag tror jag såg en nödraket därute,
en djurstig som ingen längre följer
Jag tror jag hörde någon skrika
på ett språk som ingen längre talar
Vart har himlen tagit vägen?
Allt lyses upp och försvinner
Det är samma himmel, samma himmel
som stänger dörrarna prick sju
varje kväll
Karin. Väl skrivet. Att bli provocerad anses vara mycket illa i konstvärlden.
Jacob C. Jag är alltid tacksam för uppslag. Så snart jag får tid skall jag se vad som går att göra med den institutionella teorins grundlag.
Vad trist att bevittna hur Vilks och Sandell sjunker ned till personangreppsnivå. Så lågt. Så billigt.
erki. Ännu tristare är att se hur du rör ihop det personliga med dekonstruktionen av en konstkritiker. En god regel är att alltid tänka efter innan du hänger dig åt dina affekter.
Pingback: Jessica Kempe lockar fram poesi « Gotiska Klubben
Mycket läsvärd blogg vars rader jag ständigt läser men nu för första gången kommenterar. Kika gärna in på KDebatt.se om du vill göra din röst hörd vidare.
Tack Per för uppskattande ord. Jag har sett debattsidan och skall bekanta mig närmare med den så snart jag hinner.