Del 726: Tjatet om nyromantiken

Talet om nyromantiken som trend dyker upp här och där. Så i Carolina Söderholms recension av Helene Edgrens utställning av landskapsfotografier på Galleri 5 i Lund. Söderholm skriver:

”…kalla Helene Edgren för en mycket romantisk konstnär, upptagen av 1800-talsrörelsens storslagna frågeställningar om det sublima och sköna, med mörka underströmmar av död och förgänglighet. Betraktad så passar hon väl in i den nyromantiska trend som för närvarande tycks svepa genom samtidskonsten.”

Men recensenten förstår samtidigt att så enkelt är det inte:

”Riktigt så lätt går det emellertid inte att klassificera hennes konst, som har ett både kritiskt och självständigt perspektiv.”

Nej, just det, det kritiska perspektivet ställer sig i vägen som ängeln med det flammande svärdet. Och därmed frågan om det alls går att tala om någon nyromantik annat än i de lägre divisionerna där det kritiska perspektivet inte har någon plats. Det man kallar för nyromantiken är förmodligen antingen precis detta, retrofigurerna som hoppas på den gudomliga estetikens återkomst eller en slarvig benämning på det avtagande intresset att i socialkritikens namn förändra världen.

Ser man på vad som väntar i Venedig är det tidstypiskt lite av varje men knappast utan en kritisk distans och stark social medvetenhet. Tittar man på en utpräglad intressent i det estetiska fältet som t ex Spencer Finch (som visades i Sverige 2007) finner man en estetikens högteknologi parad med en poetisk dimension – och en undersökandets distans. Mer än så blir det nog inte. Vill man framhärda om den nyromantiska trenden är det betydligt enklare att slå fast att romantiken aldrig har förlorat sin källåder. Den bubblar ständigt upp och man finner den t ex i Söderholms recension. Hon kan inte hålla sig utan måste ut och sväva med en rejäl slutkläm:

”…ett koncentrat av skönhet och dödsfruktan, där spänningen oförlöst stegras under ytans skenbara lugn.”

finch-sp-inst-mass-moca-08.jpg
Spencer Finch: What Time is the Sun? installation MASS MoCa 2007

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, Tillståndet i konsten 2009. Bokmärk permalänken.

1 svar på Del 726: Tjatet om nyromantiken

  1. Christer Eriksson skriver:

    “Vill man framhärda om den nyromantiska trenden är det betydligt enklare att slå fast att romantiken aldrig har förlorat sin källåder.”

    Ja, men den var dessvärre bara en reaktion mot upplysningstidens förnuftstänkande.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.