Idag har det varit en lärorik dag på Världskulturmuseet i Göteborg. Jag talade om samtidskonst och kvalitet för Kulturförvaltningen för Västra Götaland. Förvaltningen organiserar konst- och kulturprojekt för regionen. Verksamheten handlar om ”Hållbar utveckling”. På det sociala området har kommunerna misslyckats med att nå framgång i integrationsfrågor och delaktighet. Man hyser förhoppningar på att kultursektorn skall kunna ändra på detta. Konstens uppgift blir i sådana fall obetingat instrumentell. Vad jag förstod hade förslagsställare till dylika projekt redan förstått att ansökningarna skall innehålla just begreppet ”hållbar utveckling”.
Föredragshållaren Roger Blomgrens inledande rubriker
Kulturchefen överlämnade med varm hand och med största förtroende problematiken i förvaltningens händer. Det som främst tycktes bekymra de berörda var hur projektens effekt skulle kunna mätas. Jag har faktiskt aldrig tänkt på att kultursektorn drabbats av samma mätfrossa som man ser inom vården. I och för sig kunde jag inte se det som ett stort problem eftersom den enklaste lösningen är att producera mätningar som tillfredsställer uppdragsgivaren. Men det fordrar å andra sidan att projekten är så enkla och lättförståeliga att de ”kunder” eller ”deltagare” som får ta del av dem skall kunna svara positivt på lämpliga frågeformulär.
Kulturchefen hade en optimistisk syn på hur konsten skall fungera. Konsten, sade han, är i grunden kommunikativ och bär därför alltid med sig förutsättningarna för kommunikation. Jag invände då att konsten är avancerat professionell och att det hindret inte kan överskridas utan påtagliga ansträngningar. Om det överhuvudtaget är meningsfullt att sikta på en publik som är helt ovan vid konst. För att ytterligare förstärka mitt inlägg gjorde jag jämförelsen med en bok på ryska. Kan man inte ryska, är boken inte läsbar. Kulturchefen menade emellertid att konsten alltid berör det djupt mänskliga och att det är något som alla kan förstå.
Som jag brukar säga, It’s a long way to Tipperary.
Något senare drabbades jag av tanken att det nog inte enbart är kulturchefen som hyser metafysiska och romantiska övertygelser. När det kommer till kritan är nog den åkomman långt mer utbredd, också i den avancerade konstvärlden, än vad man kanske tror.
Nå, här är mitt senaste bidrag i serien What is Art? – Del 5. Den här gången handlar det om kvalitet.
Tack för en underhållande och högst intressant video.
I modern tid är det väl så ställt att, politiker har handlagt kulturfrågor och dess konstnärer styvmoderligt.
– Ska vi bygga en skidbacke i en inomhusmiljö, eller ska vi satsa på ett ”öppet” kulturhus med hantverksverkstäder? Undrar om det finns en så pass populistisk gren av politisk verksamhet som den kulturpolitiska konstsfären. ”Vi ska måla hela staten, lilla mamma!”
Fin film, del 5, dramatiken tätnar! Och spåret, om var konsten gömmer sig… i naturliga rum kvittrar fåglar vårens ankomst.
Hej Lars,
Detta med ”hållbar utveckling” kan man ta i beaktande när man läser i dagens DN om kulturutredningens miss att inte beräkna kostnaderna för sammanslagningen till tre supermyndigheter. Det är ju roligt att de använder sig av ordet ”super” som om det skulle tillföra extra krafter.
Jag trodde att varenda projektledare vet att med ett förslag måste det till en budget. Men om man sedan betänker att kulturutredningen har haft 2 år på sig att lyssna på visionärer, fika, skriva förslag, käka lunch,prata igenom saker å ting, ta en timme ledigt innan barnhämtning, fixa med representationskläder till festen på Rosenbad, prata igenom detta med tystnadsplikt, kanske en resa till en spännande ort, ge förståndiga intervjuer till en aningslös dagspress och framförallt informera regeringen om sin duglighet. Då förstår man att de glömde bort budgeten för vad hela kalaset kommer att kosta!
Vi får hoppas på en utredning över vad kulturutredningen egentligen gick ut på.
MVh Pontus Raud
Tack för dessa visdomsord, Pontus. Kulturutredningar tycks mest handla om behovet av att förändra eftersom det ligger i sakens natur att anpassa kulturen till samtiden. Nu en ”hållbar utveckling”. Det ligger i linje med kvalitetssäkring. Genom sammanslagning ökar man kvaliteten för att sedan inse att man inte gjorde det. Då kan man istället dela upp verksamheten på flera enheter för att den vägen återigen öka kvaliteten.
Om det hade varit lite fart i konsten, borde dess representater lägga press på Kulturministern.
Ikväll är det dags för avgörandet i Melodifestivalen, låtarna är sisådär, men det finns ett annat skäl att se på kvällens tillställning.
En rumpa som heter DUGA!
Hon som äger den har också ett par riktigt kysstäcka läppar och en blick som inbjuder till avancerade sexvarianter. När hon vänder baken mot publiken och låter höfterna bölja i takt med musiken då kan det vara svårt att hålla Lilla gubben i styr.
Låten hon sjunger är skaplig men hennes trumfkort är utan tvekan hennes rumpa. Den är något i hästväg. Spana in den ikväll!
Lars: det verkar som att opera ligger i tiden.
”Något senare drabbades jag av tanken att det nog inte enbart är kulturchefen som hyser metafysiska och romantiska övertygelser. När det kommer till kritan är nog den åkomman långt mer utbredd, också i den avancerade konstvärlden, än vad man kanske tror.”
Jag har också tänkt rätt mycket på det. Det är många saker i konsten som manifesterar sig som metafysiska övertygelser.. t.e.x. tron på konstens kraft, vissa politiska diskurser.. o.s.v.
Tack för den kommentaren Rasmus. Övertygelser skär genom det mesta. Korrekthetens manifesta uttryck inom bland annat konsten styrs obönhörligt av en tro på en högre makt, en ideologi, en dröm om en högre form av rättvisa som de frälsta väntar på skall stiga ner på jorden och skapa ett jämlikt och icke-hierarkiskt samhälle där de svaga grupperna äntligen skall förenas med makthavarna vilka inte längre skall vara makthavare. Jag tror det är så enkelt.
Fin formulering. Ja, det ligger mycket i det. Det verkar som en viktig sak att ta itu med.. inte bara konsthistorieskrivningen, som du varit inne på. Och de hänger säkert ihop, till vissa delar.
Svensk-tyrker: Jeg forlader landet
Etter 40 år i Sverige har den tyrkiske skomakeren i innvandrerbydelen Rosengård fått nok. Han flytter tilbake til Tyrkia.I løpet av fire år før 2006 ble halve befolkningen byttet ut grunnet fra- og tilflytning. Situasjonen er den samme i dag. Han forteller at mye av grunnen til at han ikke lenger blir ved sin lest er det han betegner som en skandaløs innvandrings- og integreringspolitikk i Malmö generelt og bydelen Rosengård spesielt.
– Jeg trives ikke lenger her, helt enkelt. Etter 40 år føler jeg meg mer utlending enn noen gang. Jeg skjønner svenskene. De har fått nok. Og jeg har også fått nok, sier Suat Cicek (63) til VG Nett.video interview, Svenske handlende betaler ”beskyttelsespenge”,Tillslag mot Black Cobra i Rosengård
http://snaphanen.dk/2009/03/13/fogh-pa-blagards-plads/