Den svenska julen

En inte obetydlig diskussion har länge pågått om ”Sverige”, ”svenskhet” och ”svenska värderingar”. Den officiella ståndpunkt som meddelas i merparten av seriösa inlägg avfärdar möjligheten att kunna påvisa existensen av dessa företeelser.

Att det har blivit så har naturligtvis sin utgångspunkt i den rörelse som hämtar sin styrka från Foucault och dekonstruktion med hjälp av idéhistoria. Inriktningen slog med full kraft till i konsten kring 1990. Dess första objekt var modernismen men det visade sig att det inte fanns något som inte till fullo kunde dekonstrueras. Den totala segern för den sociala konstruktionen. Sverige och nationalstaten är en sen uppfinning och svenskhet är inget annat än ett hopkok av lån från alla möjliga håll. Dessutom framstod det som självklart att tilldela den västerländska traditionen ett negativt värde: Patriarkalisk, vit, heterosexuell, koloniserande, förtryckande osv.

Tillämpningen av dekonstruktionstekniken har nu pågått i ett par decennier och har den egenarten att den är lätt och bevisar precis det man önskar. Summan av ansträngningarna är att det är ytterst svårt att påvisa något som är ”naturligt”, ”ursprungligt” eller ”autentiskt”. Å andra sidan finns det inget hinder för att de sociala konstruktionerna skulle fungera sämre som identitetsskapande ledmotiv.

Som vanligt är en institutionell teori tillämpbar: ”Sverige” och ”svenskhet” är det som svenskvärlden uppfattar som svenskt. Cirkulariteten tar man sig ur genom att det, trots alla dekonstruktioner, finns en nation och en värld som uppfattar sig som svenskar.

Det spelar därför inte så stor roll att det är möjligt att bevisa att de som känner sig som svenskar skulle ha fel.

”Svenska värderingar” är en komplicerad historia och har väckt livlig debatt alltsedan regeringen kom med förslaget att upprätta ett kontrakt för invandrare där de förbinder sig att följa givna anvisningar. Det är naturligtvis lätt att göra en grundläggande lista om rätten till personlig utveckling, yttrandefrihet, sexuell frihet, blasfemi, jämställdhet, religionsfrihet etc. Men till dessa får också läggas ”kulturell mångfald” och med den jokern lär hela företaget haverera.

Under alla omständigheter är Kalle Anka (trots vikande tittarsiffror) på julafton kl 15.00 ett exempel på något typiskt svenskt. I Danmark är det typiskt danskt kl 16.00.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag. Bokmärk permalänken.

7 svar på Den svenska julen

  1. Christer Eriksson skriver:

    Det verkar som mångkulturisterna tror att eftersom det har varit problemfritt att införa pizzor, kinamat och kebab så kan vi integrera allt. Men det är inga problem att integrera något som är ett komplement till svenskheten och inte står i ett motsattsförhållande till den svenska kulturen.

    Problemena dyker upp först när vi tror att vi kan integrera värderingar och hållningar som står i ett direkt motsatsförhållande till våra egna. Då måste vi våga prata om assimilering istället för integration som detta kontraktet syftar till utan att ha kulturell mångfald som rättesnöre.

  2. Ben avig&rät skriver:

    Jo, dessa pretantiösa generaliseringar om vad och hur en människa är i sitt sociala sammanhang i juletider, och så vidare. Såsom uppspikade julgranar står Vi utanför köptemplen… socio-forskare sliter sitt hår och kramar sina begreppsvärldar – Konstnären gör sina tavlor. Cirkulärt eller fyrkantigt! Varför inte ovalt? Rum eller grotta… den som lever får se.
    …, och: Trevlig helg, på Er!

  3. hahaha skriver:

    Jag ville så gärna se efter om min föraning skulle slå rätt. Ni måste vara ena ensamma varelser som inte låta kan bli att konspirera ens på julafton. Tur att ni har varandra era sorgliga gubbar. Det är betryggande att inte någon av er har någon ansvarsposition av värde och möjlighet att inverka på hur mina barn kommer att växa upp, och att världen nya ledare befinner sig så långt från er man kan komma på en moralfilosofisk skala.

    Ps. Lars, jag kommer nog att fälla en tår av glädje dagen du dör hahaha…

  4. mellis skriver:

    hahaha, en främmande kultur som gläds åt döda fiender – inbillade eller verkliga – är inte nödvändigtvis överlägsen vår.

  5. god hates us all skriver:

    ”Ps. Lars, jag kommer nog att fälla en tår av glädje dagen du dör hahaha…”

    Lars Vilks bliver forhåbentligt en gammel mand.

    God jul til Lars Vilks og tak for et fremragende stykke arbejde i 2008.

  6. god hates us all skriver:

    Snaphanen:

    ”Vi trænger til blasfemi

    Blasfemiparagraffen er i realiteten afskaffet – ikke af Flemming Rose, men af sig selv.

    Man er noget så øm over muslimerne og vil med blasfemiparagraffen hindre, at islam krænkes. Det er fint nok at være ømme over hinanden, men ømheden synes selektiv: At 80 pct. af de religionsbetingede forbrydelser og forfølgelser i verden rammer kristne, kan man ikke tage sig af. De har nok selv været ude om det.

    Noget forsvar for kristne og jøder i den muslimske del af verden, hvor de har det elendigt, engagerer de for religiøse følelser så omsorgsfulde jurister og journalister sig ikke i. Således skriver den sudanesiske muslim, Abdullah Ahmed an-Na’im, der er professor ved Emery Law School i Atlanta, i sin bog: ”Islam and the Secular State”, at dhimmie-systemet, der skal beskytte mindretal som jøder og kristne, »i dag hverken praktiseres eller nyder fremme noget sted i den muslimske verden«.”

    http://snaphanen.dk/2008/12/23/gl%c3%a6delig-jul/

  7. Lars skriver:

    god hate us all: Detsamma och tack. Säkert blir konstnär Vilks en gammal man. Åtminstone kan han inte dö förrän tidigast den 31 juli 2030 efter kl 14.03. Då inviger han och avslutar sitt Nimisprojekt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.