Del 650: Ett återinträde i salongen

Imorgon skall kritikern och curatorn Lars Bang Larsen ta till orda ”om konsten som normskapare” på Gallery Box i Göteborg. I galleriets utskick ges följande introduktion (jag har rättat en del stavfel i texten):

“Presentationen tar som utgångspunkt en iakttagelse av att konstens tillstånd förändras. Den betraktas inte längre som ett idealt eller extraordinärt fenomen utanför den bestående ordningen, utan är specifikt gjort till en norm, som bidrar till att reproducera samhället som det redan är. Denna genomgripande förändring av konsten producerar nya former för förbrukning, men är också delaktig i att reglera upplevelser och kognitioner. Att konst nu betraktas som en motor för ekonomi och för produktionen av subjektivitet är så att säga en mutation i dess själva DNA, som bland annat kallas för upplevelseekonomi och kreativa industrier. Här har konst blivit till en utövande funktion, i en ekonomi som bygger på att mobilisera folks begär och känslointensiteter. För att finna ut hur subjektivitet produceras av denna regim är det nödvändigt att försöka definiera en affektens materialitet.”

Säkert kan det finnas skäl för att fundera på vad som uttrycks med ett plågsamt blomsterspråk i sista meningen. Intressantare är kanske att se vart konsten skall och önskar komma. Nog så riktigt att konsten har fått ett insteg i upplevelseindustrin. Utställningen på Guggenheimmuseet som jag skrev om igår är ett bra exempel. I den utställningen finns inget som kan kallas för överskridande eller ifrågasättande. Den fungerar nästan bokstavligt som ”nu tänder vi årets julgran”. Avståndet är dock inte långt till att inkludera hela biennalkulturen i samma genre. Överskridande och ifrågasättande sker numera endast i symbolisk form.

Den politiska agenda som har upprättats i konsten skiljer sig inte stort från vad den svenska regeringen står för. Och tar man det lilla steget till vänster för att hamna i socialdemokratin är programmet i det närmaste identiskt.

USA-imperialismen är konstens uttalade fiende och under en längre period har dess symbolgestalt president Bush tacksamt befunnit sig i skottlinjen. Nu har detta radikalt förändrats när konstvärldens kandidat Obama vann presidentvalet.

Återstår det då bara för konsten att hålla med i de uppfattningar som i det stora hela dominerar utanför konstvärlden?

För allt i världen kan konsten bidra med att visa upp subjektivitet. Konstnärerna är dock påhittiga vilket Guggenheimutställningen visar. Man kan erbjuda ett svårare och långt mera exklusivt stilval än någonsin Louis Vuitton, Hugo Boss eller Prada. För den bildade medelklassen.

Vad vi tycks stå inför är att dagens konst alltmer fyller samma funktion som 1800-talets Parissalong: Solid norm.

bastien_lepage_les_foins-1878mind.JPG
Stillsam socialkritik på salongen 1878: Bastien-Lepage Lantarbetare

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori, Tillståndet i konsten 2008. Bokmärk permalänken.

5 svar på Del 650: Ett återinträde i salongen

  1. mohammed allah skriver:

    Hej.
    Jag tycker att du behöver lungn och ro så jag kör igång min grej. Muslimerna kommer glömma dig. Du kommer att förstå när du ser min hemsida. Jag är snart arbetslös på grund av arbetsbrist så jag körigång mitt företag. Jag är inte någon rasist men jag tycker inte om islam. Jag och mina persiska kompisar (dom tycker som mig) ska föra lite liv så vi kan betala hyran och tillomed äta lite. Nog pratat kolla våran hemsida (företag) men det blev lite fel så man måste läsa på Engelska så översätt INTE.
    Vårt företag heter mohammed t-shirt Sweden.
    http://www.mohammedt-shirt.com
    Ha en bra dag.

  2. pontus raud skriver:

    Hej,

    Jag håller med dig om Guggenheim. En annan sak är Catherine Opies utställning, som är i nästan hela huset, var alla dessa lösryckta fraser som dök upp på väggarna här och där. Det finns en snuttifiering som pågår. En sorts medial koncentratlösning som ska väcka nyfikenhet. Lösryckta fras fenomenet finns mest i reklam och damtidningar men även nu i konstvärlden. Likt en autopoet låter hon besökare att skapa fraser som sedan (jag antar att hon väljer ut fras och plats) expanderar utställningen.
    Jag blir både attraherad och irriterad. Mest för att orden väcker något inom mig som slumrar och för att jag inte riktigt vill köpa det så där enkelt.
    Det är märkligt att man kan bli så attraherad av en fras som man säkert har sett flera gånger inom film eller tv. När den dyker upp på väggen så står för man en dialog inom sig där man vänder och vrider på orden. I tv sväljer man meningen och går vidare i handlingen. I frasens isolerade ensamhet blir den en historia i sig som man bygger vidare på.
    …………och upplevelseindustrin!

    det är lätt att hamna i klorna i upplevelsen. Att anpassa sig in i en ide om att konkurens är ett uttryckets volymknapp.
    Samtidigt förstår man varför upplevelseindustrin växer. Ett liv i soffan är i alla fall ett liv.

  3. cn skriver:

    ??????????????????·???

  4. cn skriver:

    ??(google)?????Romantiska, det är ju, anser jag, Ke Sila historia av Buddha.?yahoo babel fish??????Romantic person, really you are, I felt, Fukesi · pulls the history.

  5. Lars skriver:

    Pontus: Catherine Opies relationella bidrag består väl i att hon placerat ett antal fotografier från museet vilka får kommenteras/tolkas av besökarna. Och sedan blir det möjligt att läsa en del av dessa texter?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.