Del 623: Återkomster och modeord

En av kommentatorerna till gårdagens krönika, Olof Martin, undrar vad jag anser om Odd Nerdrum. Nerdrum är lite speciell eftersom han har förstått det patetiskt omöjliga i att återvinna en historisk tradition. Hans utgångspunkt var ett avvisande av nyare påfund och han brukade framhålla att han alltid gick omkring och tittade i små böcker med reproduktioner av renässans- och barockmästare för att slippa den nutida omgivningen.

Men han förstod till slut den enkla devisen som kom under 80-talet: Det finns två sorters konst, det som är dåligt gjort är hötorg, är det bra gjort blir det kitsch. Så blev Nerdrum kitschmålare.

För något måste man bli om man försöker återuppliva historien. Återkomsten spärras alltid förkrossande av ängeln med det flammande svärdet. Alla vill dock inte gå med på det utan ser antingen/och/eller modernismen och konceptualismen som ett misstag. Såväl nymodernister som nynyromantiker tror på konstens egenvärde. Där blir det religiöst. Och viljan att skaka nytt liv i skönheten blir en programpunkt.

Signaturen V gjorde mig uppmärksam på nya vågen i P1 där Sara Arrhenius och Mårten Arndtzén talade om de senaste modeorden i konsten. Arrhenius nämner där bland andra romantik, skönhet och mysticism. Det är bara det att de inte längre kan operera självständigt. Vi får följdsatsen ”romantik, skönhet och mysticism till vad och i vilket avseende?” Konsten har, och allt talar för att det är en gång för alla, gett upp dessa begrepp som i sig identitetsgivande. Det fanns ett hela tiden underförstått ”särskild” framför dem, ett ”särskild” som går tillbaks på det sammelsurium av spekulationer som Kants psykologi och romantikens begreppsfantasier tillskrev dem. Istället får vi hålla oss till just det sistnämnda: Det tillskrivna. Där har vi readymaden och så vidare.

Mycket av vad Arrhenius och Arndtzén talar om kan fångas in i en enkel förklaring. När konsten inte längre har någon given identitet, vad händer då? Den får skapas, först genom självkritik och dekonstruktion som pågick i olika omgångar från 1960 till början av 1990-talet. När det kapitlet var avslutat vände sig konsten till samhället och aktualiteten. Kryddar man den infallsvinkeln med originalitet och bevarar åtminstone ett uns av singulariteten fick man något som visade sig fungera. I varje fall har det opererat med framgång i inemot 20 år.

Att det finns en överensstämmelse i formuleringar och uppfattningar hos konstvärldens olika aktörer tas också upp i radioprogrammet. En sådan likhet är självklart nödvändig eftersom det handlar om att hålla fast vid en gemensamt accepterad identitet. Men det kan också i längden lyckas alltför väl och bli alltför smart.

Någon lösning på denna ”kris” (man får sätta parentes med tanke på att den konstnärliga praktiken aldrig har varit mer produktiv än vad den är nu) får man inte genom att försöka väcka liv i forntiden.

Inte heller kan man göra för stort väsen av konstens nyttiggörande, alltså att den skall vara nyttig för samhället. Den linje som t ex Susanna Slöör och andra nymodernister förespråkar, att konsten inte skall tjäna något ändamål, är en skenbar avvikelse. Vad det handlar om är att hon och andra vill återgå till den modernistiska ”onyttan”, alltså den estetiska som i sin tradition definierar sig som samhällsnyttig på ett upphöjt plan: Konsten förmedlar ett högre andligt tillstånd, lär oss att se det osedda, stimulerar det mänskliga sinnet och fantasin etc. Samma recept gäller naturligtvis också för nynyromantikerna.

Konstvärldens aktiviteter är effektiva att fånga upp möjliga – och välbehövliga – ”onyttigheter”. Det som inte kan förklaras kommer inte att avfärdas som onyttigt utan tolkas som t ex ett kritiskt uttryck i någon aktuell social fråga. Det är förstås inte omöjligt för en konstnär (eller för den delen en kritiker eller curator) att prestera något som är onyttigt och som avviker från det rådande. Men då får man komma ihåg att det som med största sannolikhet kommer att ske är att ingen bryr sig om det. Försvinner genom tystnad enligt den oeftergivliga regeln: Endast konstvärlden kan utföra den helt nödvändiga gesten att bekräfta konsten.

Å andra sidan är en förändring möjligt endast genom en samfälld ansträngning. Vi kan vara övertygande om att det kommer en sådan relativt snart. Konstvärlden lider svårt av sin egen konsensus.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, Tillståndet i konsten 2008. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.