Det kan mycket väl vara så att Al Qaida har slagit en järnring runt Nyhamnsläge eller att Obevekliga Amatullah ligger på lur bakom oxelhäcken. Men för närvarande till ingen nytta. Fågeln har flugit iväg och befinner sig nu någonstans i Barcelona. Det går inte att förneka att mitt sätt att strategiskt bemöta de talrika dödshoten och SÄPO:s bedömning om ”mycket allvarligt” har varit fullständigt framgångsrik emedan jag ända till i detta ögonblickets skrivande stund alltjämt befinner mig i livet.
SD har gått ut med sitt program och övriga politiska kanter har kommenterat det. Ja, hur skall det gå för SD? Oron är stor och vems fel är det? Man kan t o m se förflugna påstående om att detta forum skulle ladda upp rejält för en verksamhet vars diskursnivå inte når utöver fotabjället.
Felet är inte SD:s. De har bara varit sluga och sagt sådant som folket pyr av. Undanträngda av ett överbjudande i politiskt korrekthet korrelerar verkligheten inte med språket och folket fattar det. Och så säger de sin mening och de korrekta blir besvikna. Vems är felet? Kanske dem som inte förstått att lite röstfiske kunde vara på sin plats eftersom folket är en ful fisk som nafsar efter varje agnad krok. Det är dock fascinerande att läsa kritiken mot SD. Allvarligt sinnade skribenter ger sig tid och intresse att komma med en ingående granskning. Det är en del av den nya strategin. Om vi tar dem på allvar kommer folket att belöna oss och inte dem. Kritikeruppgiften har dock det med sig att den är alldeles för lätt. SD presenterar inte precis några höjdare. Men skulle dessa lättvunna kritikernedslag få folket att ändra röstläge? Jag tror fortfarande inte att man återvinner förlorad terräng på det sättet. Var finns mittfåran?
För övrigt är inte SD någon fara. Det är lätt att vara missnöjesparti ute på kanten när man vet att man inte behöver hålla ett enda löfte. Sedan, om det blir någon fortsättning, skall man in i politiken. Det är något helt annat.
Gote
Jag upplever dig som en ytterst reflekterande människa, och du har just det undersökande och förutsättningslösa förhållningssättet att bedöma information som jag skulle önska att många fler hade. Dessutom underbygger du dina argument väl och går inte till överdrifter i dina slutsatser.
Jag vill därför försöka att förklara mig närmare!
Du säger ju själv att jag uttrycker mig ”logiskt och konsekvent” …men, och just då undrar jag om det finns en gyllene medelväg mellan logisk och ologisk, eller konsekvent och inkonsekvent?
Efter vad jag har förstått så finns det faktiskt det, men endast om man kan hävda att bägge ytterligheterna är fel.
När jag påstår att vi inte borde ha en begränsning av invandringen så är det av flera skäl, dels för att jag med mitt liberala synsätt anser att alla människor har rätt att söka lyckan i andra länder, men också för att vi i en alltmer globaliserad värld själva är högst betjänta att kunna tilldra oss dem mest begåvade och produktiva människorna som har dem bästa förutsättningarna till värdeskapning och tillväxt som är till gagn för oss alla.
Att förespråka en obegränsad invandring är naturligtvis ett kontroversiellt uttalande, inte minst eftersom många ser det som ett hot gentemot den egna kulturen, och just där, menar jag, att dem allra flesta gör ett felslut eftersom dem kanske ser det som ett utbyte av en religion mot en annan.
Ser man till våran konstitution så är vi inte längre ett religiöst land, utan ett ytterst sekulärt land, kanske det mest sekulära i världen, och vi har mått bra av det.
Där är det också min förhoppning att våra lagar vill stävja dem eventuella hot som kan uppstå i möte med andra religioner och kulturer, och våran skolminister har ju i dessa dagar också visat riktningen framöver, genom sitt lagförslag om en konfessionslös skola, vilket jag hoppas i sin förlängning kommer att sätta stopp för alla religiösa friskolor, oavsett inriktning.
Detta leder till att andra generationens invandrare med största säkerhet vill bli lika sekulära som du och jag, och även samhället i övrigt, med en stor kunskapsbank i bagaget istället för vidskepelse och tro.
Att premiera dem mest begåvade och produktiva människorna, som ett liberalt samhälle gör, bör inte ses som en motsättning till dem som inte är lika duktiga, eftersom dem häver det allmänna välståndet i samhället och skapar arbetsuppgifter också till dem som inte själva kan skapa sin egen försörjning. Kanske är det just det som i så fall kallas för rättfärdighet, och är det också ett begrepp som man i så fall bör komromissa med?
Är det ateistiska och liberala samhället då mer humant för den enskilde människan än andra samhällen?
Tja, fascism kräver ju att alla ska uppge sina egna intressen för statens intressen.
Socialismen kräver att vi ska offra våra förmågor för dem med sämre förutsättnigar efter devisen:”av var och en efter förmåga till var och en efter behov.”
Det teokratiska samhället kräver att vi offrar oss för gud, i bästa fall i den buddistiska där man sitter i ett kloster i lugn och ro utan att störa några andra och bara väntar på att dö.
Jag menar kanske att individens suveränitet bevisas bäst i just denna chatten, där jag inte ser mycket till kollektiv tänkning.
Christer
Golge.
Utan nationell gemenskap och fosterlandskärlek hade vi säkerligen sluppit både första och andra världskriget.
Svensk kultur finns såklart, det är den kultur som finns i Sverige. På samma sätt finns en hägerstensk kultur här i Hägersten, där jag bor. Vad som utmärker dessa kulturer, förutom geografiska och språkliga skiljelinjer, är däremot svårare att urskilja. Surströmming, makaroner och kebab får samsas om epitetet.
Jean-Marie Le Pen har formulerat en numera klassisk definition på vem som ska räknas som riktig fransman: Den som har franska föräldrar. I sin genealogiska förlängning innebär definitionen att inga människor är fransmän (såvida inte de första människorna på jorden var det, men då är å andra sidan alla fransmän).
/Y
Mellis
Tilläggas kan att ordet idiot kommer av grekiskan ”idiotes” som betyder en ’privat man’, det vill säga motsatsen till statsman, politiker.
Det känns som jag trampat in på en linje här som Lars egentligen borde driva. Var är dina skarpslipade relativistiska argument när de behövs som mest, Lars?
/Y
Stefan peterson
No comments..det vore för grymt..
Vad är svensk kultur?
Ja det är väl ”dagsnotering” på det. Den förändras precis som allting annat. Vi har väl alltid påverkats
av både de utlänningar som har kommit hit eller det som vi själva har fört med oss från utlandet.
Att vår kultur påverkas är ingen ny företeelse det har den alltid gjort. Det är bara det att vi påverkas snabbare i dag.
Inom matkulturen har vi påverkats på flera sätt:
– Falukorvern kommer av de tyskar som hade kom hit.
– Kåldolmarna kommer från Turkiet.
– Idag äter vi mycket Pizza och Kabab. Om 20 år anses det väl som en svensk nationalrätt. 🙂
– Sushi är populärt och kommer från Japan.
– Restauranger med Italiensk mat
Mums! 🙂
Kort sagt Den svenska kulturen skiftar över tiden vilket är typiskt för ett fritt samhälle.
Det som gällde igår gäller inte längre idag.
Det är stimulerande med omväxling.
js
”Det är stimulerande med omväxling.”
Eller kanske till och med nödvändigt?
Fascinerande att man alltid hamnar i en falukorv och kåldolmediskussion när man nämner svensk kultur. Lika fascinerande att så många börjar tugga fradga så fort svensk kultur kommer på tal. Svensk kultur har naturligtvis formats och utvecklats över tiden med starka inslag från olika kulturer genom invandringen, och det är väl bra det! Ett mångkulturellt samhälle förutsätter väl ändå att det existerar olika kulturer inte sant? Frågan är bara varför svenskarna inte äger samma rätt att hävda sin kultur som t.ex kurder eller turkar? Även deras kulturer är ju formade genom influenser utifrån.
…Och Yngve gubben! Du måste lära dig att skilja på sund nationalism och nazism. Kunde vi bara sluppit socialism och kommunism så hade nog världen varit en aning trevligare att leva i.
Christer Eriksson – Jag tycker fortfarande att du gav uttryck för ett logiskt och konsekvent tänkande och att modellen du föreslår säkert skulle kunna fungera. Mitt outtalade ”men” beror alltså inte på att jag menar att själva konstruktionen nattväktarstat (om jag får kalla det så) är ”fel” i den meningen att den är totalt dysfunktionell och skulle haverera omedelbart. Mitt ”men” handlade snarare om tvivel på att detta skulle vara den enda fungerande modellen, och inte minst, om det är den modellen jag föredrar.
Den överblick, möjlighet till planering och framförhållning som en nation kan ha, då det gäller bostäder, infrastruktur, äldreomsorg, sjukvård etc, borde bli svår att ersätta med ett självreglerande system som helt beror på individens förmåga att läsa av situationen och anpassa sig därefter. Det finns en tröghet och tålighet som är bra i en stat och som individen aldrig kan uppnå. Att Socialdemokraterna dragit för stora växlar på detta, och på så sätt passiviserat individen, låter som en kliché, men jag tror nog tyvärr att det är så.
Den starka nationen borde inte betyda inte att det inte finns plats för den oberoende och fria individer som gynnas av sina ansträngningar. Kanske är det något så osexigt som en blandning av ytterligheterna som fungerar bäst längst för flest? Jag är rädd för att ett samhälle helt utan skyddsnät som du inte fixar själv, kommer att verka förråande på lång sikt. Det kan bli en ”the survival of the fittest”, där rädslan för att gå under är ständigt närvarande. Ja jag låter som en sosse nu, men mitt förtroende för människans förmåga till förutsättningslös godhet, och till att behandla andra så som hon själv vill bli behandlad, är starkt begränsad. Hoppas dock på bättring, kanske genmanipulation skulle funka? Religionerna har ju åtminstone floppat totalt i den frågan!
Jag skrev i förra inlägget att nationalismen knappast har något egenvärde för mig, och med det menade jag nationalismen som kult och symbol att samlas kring. Däremot tror jag att en annan slags nationalism, en som handlar om att känna igen sig och att känna gemenskap, fortfarande har betydelse för människor i allmänhet. Det vore bra om denna ”stamkänsla” kunde försvinna eftersom det skulle eliminera många konflikter. Dock tror jag vi får dras med den tills vidare.
Behovet manifesterar sig i det lilla genom konstruktionen av familjen. Sen fortsätter det uppåt i hierarkin (här ser det olika ut i olika kulturer). Det slutar ofta vid nationen men kan även, mer eller mindre påklistrat, handla om världsdelar.
Som sagt, jag tror att vi får dras med denna slags nationalism ett tag till och den kulturella rasismen den resulterar i är inget att vara stolt över men heller inget att skämmas över, det orkar man inte ett helt liv. Denna nationalism kan fungera sammanhållande för idén om en nation (som jag då tror är den bästa modellen). Nackdelen är dock, och här håller du antagligen med, att nationalismen kan hotas, och då händer det som jag försökte räkna upp i tre (det finns säkert flera) punkter i förra inlägget.
På sätt och vis tror jag inte vi kommer till diametralt olika slutsatser om vilket fungerande system som skulle vara bäst. Den viktiga skillnaden är hur stark och omspännande betydelse nationen skall få, och därmed också frågan om hur mycket nationalism som behövs för att vårda idén om den. Kanske är också frågan om hur stort behov individen har av ”gemenskapsklubben” Sverige, något som skiljer oss åt.
Gonatt
Och Yngve igen.
”Utan nationell gemenskap och fosterlandskärlek hade vi säkerligen sluppit både första och andra världskriget”.
Fel! Förmodligen hade vi alla idag pratat tyska!
Nazismen bygger inte på nationell gemenskap och fosterlandskärlek utan på rasism.
Golge.
Du glömde första världskriget.
Gote
Tack för ditt svar!
Vi får glädja oss åt att vi lever i ett samhälle där vi respekterar varann, oavsett poiitisk uppfattning.
Samhällen med konformitet och konsensus hör inte till mina idealstater!
That’s good that we are able to receive the mortgage loans and this opens up completely new possibilities.