Nej, det blev inga avslöjade dolda strukturer i konsten i Härnösand. Varken jag eller filosofen Per Nilsson (håll ett öga på honom, han är att räkna med) kunde bistå med sådant. Men det blev bra ändå och att konsten är uppdelad i en modernistisk avdelning och en DIS-avdelning är något man kan svälja även på Västernorrlands mäktiga museum.
Men, men, det finns en dold struktur och det är hur nätverksförbindelserna löper i konstvärlden. Där skulle det mesta kunna förklaras angående vem som ställer ut var och blir artist in residence och sådant. Av förståeliga skäl annonseras tyvärr inte dylika detaljer öppet.
Curator Rebecka Wigh talar med konstnär Margareta Klingberg (13.536) – som deltar på Y Salong 07.
hej hej,
tillbaka från den egyptiska sandstormen.
Konflikten (eller uppdelningen) mellan DIS och Modernismen håller i sig. Jag frågar mig om konstnären har samma konflikt ( eller uppdelning) i sig. Är modernismen ett letande efter den heliga graal eller är DIS avsaknaden av det esoteriska? Konstnärer är inte så heliga men de älskar magi. jAG VET INTE HUR JAG SKA SÄGA DETTA MEN KONSTRUKTIONER BLIR OFTAST ENKLA STRUKTURER.
Här kan man bygga modeller! typ livet blir klarare men fattigare because theres no meaning….no sense.
mvh Pontus
Lars, du har bloggat ett tag nu, hur ser den svenska (DIS) konstblogg landskapet ut? Jag hittar försvinnande lite. Internationellt sett finns det ju en hel del bra, new-art, we-make-money-not-art, vvork mm mm. Hjälp mig här. Dina besökare också, vad har jag missat i Sverige? Vad är bra? Det kan inte vara så kalt som det verkar. Det måste vara något fundamentalt fel med mina sökkunskaper. Själv försöker jag blogga om konst jag gillar och om mitt eget, problemet är väl att det blir lite väl mycke eget. Jag är inte vad jag letar efter.
Ja, Lars, den svenska DIS-bloggen är ännu inte mycket att tala om. Du har nog funnit vad som finns.
Konflikten /samexistensen mellan DIS och modernism kanske går att beskriva med hjälp av Zizeks funderingar kring Postmodernismens gåta. Oförenligheten och tankesprånget som krävs kanske är djupt meningsskapande?
/Y
Postmodernitetens gåta menar jag.
Jag tror du har rätt, Pontus, det är nog djupt mänskligt att pendla mellan tro och tvivel, även om somliga tycks göra allt för att dölja sin ambivalens genom att göra tvivlet till sin bergfasta övertygelse. Men Yngve, att Zizek har kallat denna konflikt eller samexistens för ”postmodernitetens gåta” gör den inte nödvändigtvis postmodern. Redan Pascal på 1600-talet:
”Denna dubbelhet i människan är så uppenbar, att det finns sådana som har ansett att vi har två själar. Det föreföll dem omöjligt att det skulle kunna inträffa så stora oh tvära omkastningar från gränslös självsäkerhet till skräckslagen modlöshet i ett icke delat väsen.”
Eller det här:
”Vilken underlig skapelse är då inte människan: vilken otrolig figur, vilket monstrum, vilket kaos, vilken levande självmotsägelse, vilket ofattbart väsen! Alltings domare – och en usel mask; sanningens bärare – och ovisshetens och villfarelsens kloak; universums prydnad – och avskum. Vem ska kunna skingra detta töcken? Naturen dementerar skeptikern, och förnuftet dementerar dogmatikerna. Vart skall du då vända dig, o människa, som med det förnuft naturen skänkt dig strävar efter att nå kunskap om din situation? Du kan inte undgå att hamna i en av dessa sekter, och du kan heller inte hålla ut i någon av dem.”
Postmodernitetens gåta: Den OPROBLEMATISKA samexistensen av två inkoncistenta attityder inom ett subjekt. Underbart citat för övrigt!
Eller det här: ”Två likadana ansikten, av vilka ingetdera kan locka någon till, lockar tillsammans till skratt genom sin likhet.”
🙁 🙁
🙁