Del 259: Den obekväma vridningen

Jag skrev igår att konsten i sitt just-nu läge i första hand handlar om att biennaler är en plats där konstvärldens agenter träffar varandra. Till biennalerna skall naturligtvis läggas annat och inte minst det som tycks ha ännu större dragningskraft: de stora konstmässorna. Biennalerna har nästan alltid ekonomiska problem och blir därför lågbudgetmarknader med ett stort mått av recirkulering av långt tidigare visad konst. På mässorna öppnas marknadens plånböcker på ett helt annat sätt och generositeten blommar. Kommersialismen kan utan vidare sägas lyckliggöra konsten och konstvärlden eftersom protesterna är lama – all vill ju vara med. För att tillfredsställa alla dessa evenemang krävs mycket konst och det krävs också åtskillig som är nyproducerad. Man kan förstå vilken mekanism som är igång. Snabba direkta nyheter som utan omsvep rycker med sin publik. Just-nu-scenen får sålunda fyllas med fyrverkeripjäser varav inte särskilt många kan drömma om något annat än kortvarig uppmärksamhet.

Men det är ändå bara bakgrunden till alla möten, kontakter och partylivet. Den relationella profilen skall inte underskattas eller nedvärderas. Här sker konsten. Som det heter: It is all about people.

Att det ligger till på det sättet kan alltså förklaras med teorin om den obekväma positionen mellan två svårhanterade hötappar: Den socialkritiska och den estetiska.

Varje handling i konsten blir ett ställningstagande i detta kritiska skede. Det estetiska utövar en yppig dragningskraft men det kan inte omfamnas på det gamla sättet à la modernismen. En reservation måste skjutas in.

Jag tänkte på det när jag läste Peder Altons recension av Sally Mann. ”Det är mycket vackert och gripande”, skriver han. Men så lätt skjuter man ingen hare och han tillfogar därför en reservation sedan han konstaterat att det finns mycket mörker i hennes bilder: ”Det bekräftar åtminstone min övertygelse om att det vackra främst är det hotande, att skräck och mörker ofta föregår det estetiskt accepterade.”

Mikael Olofsson i GP vrider och vänder på sitt möte med Pipilotti Rists estetiska extravaganser på Magasin 3: ” I en sådan här kravlös skönhet misstänker man nästan reflexmässigt något manipulativt. Reklam kanske, för schampo möjligen, med tanke på det virvlande vattnet, de svävande höstlöven, det flygande håret, allt i slowmotion och steglösa övergångar. Men det är som om Rist lyckas reversera klyschorna, återerövra skönheten ur medias sällan villkorslösa grepp. Det känns klockrent, men hur det går till förstår jag inte riktigt.”

Nå, efter lite fram och tillbaka får han fram att det är något mer än rakt av estetik: ”I allra högsta grad samtida är hon däremot i sitt utvidgade och fördjupade bruk av popvideons teknik och estetik.”

Anders Olofsson nafsar på den andra hötappen, den socialkritiska när han skriver om Måns Wrange på Andréhn-Schiptjenko (till den 21/4): ” Här handlar det om förändring inifrån, om att bända systemets hävarmar i motsatt riktning och smida om plogbillar till svärd.”
Det är inte precis någon självklar sanning och kräver därför en avsevärd förstärkning i en situation där socialkritiken hamnat på det sluttande planet: ” Han lägger sig inte i den stundtals tröttsamma diskussionen om konsten verkligen kan förändra världen genom att omformulera frågan till: kan konsten verkligen förändra människan? Det är givetvis en individuell angelägenhet, men de som tycker att den problematiken inte alls hör hemma i konstdiskussionen är förmodligen samma slags folk som tycker att konst är en inredningsdetalj.”
”Den stundtals tröttande diskussionen”? Är det möjligen för att den visat sig alltför effektiv? Sedan får väl formuleringen ”kan konsten verkligen förändra människan?” förpassas till någon dunkel nejd. För visst kan konsten förändra människan. Det kan även melodifestivalen och bingospelet.

I hötapparnas tid.

wrange the good rumour project.jpg
Måns Wrange: The Good Rumor Project på Andréhn-Schiptjenko

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

7 svar på Del 259: Den obekväma vridningen

  1. karin skriver:

    fast efter en tids research måste jag nog säga att konstmässorna verkar vara en marknad för “B-sammlare”. och “B-konst”. 2.a hands shopping.. inte så mycket att bry sej om? liksom auktionerna. de sammlare som verkligen gäller har goda kontakter med gallerister och framförallt konstnärer. så de behöver inte bemöda sej med att stå å trängas å buda. en del utav dom pallar ju inte ens gå på sina egna vernissager

    så men ja, schmooze is worth more money than the money

  2. Lars skriver:

    Nej nej Karin. Mässorna gäller i högsta grad. Se på Basel, Miami och Frieze. Där handlar det inte om några B-lag.

  3. karin skriver:

    ja massorna, ok. men dom följer väl bara efter eliten? och mässorna är deras enda sätt att kunna komma åt konst när dom inte kan komma före i galleriernas list-köer. på det viset är mässorna inte i spetsen eller vägvisare eller ens maktfaktor. eller hur?

    fast saatchi kanske har några trupper utsända och lägger ett och annat bud över telefon…

  4. Lars skriver:

    Nog inte så. Mässorna har varit på framryckning under en längre tid och nu är det inte minst där som nya konstnärer rekryteras. Eftersom marknaden är stark kan man också göra åtskilligt på mässorna som inte kan förverkligas på biennaler. Det är ingen eftersläpande verksamhet.

  5. klas eriksson skriver:

    Hej Lars,

    kolla på http://www.kkh.se

    där finns en bild från affischeringen…

    klas

  6. Karl skriver:

    Hej Lars!

    Såg precis svts Arty och påmindes om något jag i min tur vill påminna dig om.
    Din kartläggning av samtidskonsten är för det mesta både spännande och roande och det förefaller för mig som att du är “up to date” Därför förvånar dig mig att du inte tar upp “fantasy”
    djur, sex och våld, visst. Men eskapism, fantasivärldar och sagoreferenser…
    Här befinner sig många konstnärer idag, både på internationell nivå och lokalt på de svenska konsthögskolorna.

  7. Lars skriver:

    Hej Karl! Jag har dragit fram “fantasy”, jag vet inte hur många gånger. Men renodlat är det inte alls någon stor sak. Allting i konsten måste gå genom det socialkritiska och det som sker nu är att estetik och fantasi får lite mer utrymme. Du kan kanske ge några exempel på konstnärer som du tänker på. Jag har svårt att se dem som mer än rätt marginella.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.