Den 14 juni öppnade konstmässan i Basel. En ny köpfest är förväntad. Måleriet är, inte oväntat, starkt tillbaka på mässorna. Men för att ge Baselmässan uppmärksamhet där den befinner sig i slagskuggan av VM i fotboll behövs annat än fyrkanter med färg. Och det kommer den 15 juni med Douglas Gordons (rankad 42) och Philippe Parrenos (rankad 301) film om världsstjärnan Zinedine Zidane. Filmen visas på St. Jakob-Park stadion i Basel på en skärm med de imponerande måtten 26 x 12 meter.
Inget dåligt försök att utmana de världsliga aktiviteterna. Som evenemang är det en nyhet som blir lagd märke till i vida kretsar. Målgrupperna är väl två, uttalade Zidanefans och den fotbollsintresserade delen av konstvärlden.
Filmen skiljer sig från ordinära dokumentärer genom sin minimalistiska prägel: Betraktaren får följa Zidane i 90 minuter (Real Madrid-Villarreal i april 2005) utan analyser och kommentarer (ja, för att vara exakt, och det ligger en poäng i det, är det 93 minuter, precis så lång tid som matchen varar). Han svettas, springer, ler och går. Det är ingenting särskilt med det – som det skall vara i en konstfilm. Diskursen är lagd och som förväntat med ett migrationstema. Zidane kommer från Algeriet (eller rättare sagt hans föräldrar) något som han delar med Philippe Parreno och, som konstnärerna tillägger, Albert Camus (här fick man in en författare, heta just nu i konstvärldens diskursbildningar).
Intressant att få ta del av kommentarerna kring mötet mellan hög- och lågdiskurs:
” Getting to Zidane was not easy, and it took friends of friends to suggest the project to the footballer. He was interested enough to meet them, but warned: ”I’ll meet them, but you know I’m not going to do this.” Once he met Gordon and Parreno he was intrigued. ”He was really into leaving something behind that is more significant than ’the best of’,” says Gordon. ”Each meeting with him lasted either 45 minutes or 90 minutes” – as if Zidane lived his life in game-sized segments.”
Säkert är det riktigt. Zidane, som nog är van vid allsköns kommersiella påstötningar, kommer i kontakt med högdiskkursens område där det inte handlar så mycket om simpel affärsverksamhet. Och han blir intresserad, antagligen kan han skönja att något ”seriöst” är på gång. Så möts då högdiskursen och lågdiskursen, konsten och livet utanför. Och aldrig förenas de två.
Mitt tips om kvaliteten i filmen Zidane, un portrait du 21ème siècle: Medelmåttigt, men god PR-faktor.
Från Algeriet: Zinedine Zidan
Från Algeriet: Philippe Parreno
Från Algeriet: Albert Camus
Några glimtar från filmen kan man se på:
Den här typen av konst känns både pretantiös och dum, denna typ av konst skulle jag vilja säga är postironisk och bland det värsta man kan råka ut för!!
Man spelar med i vad som gäller i konstdiskursen, ett säkert kort som inte utmanar någonstans, totalt platt och genomskinligt, utnyttjar VM´s dragningskraft och visar upp en fransk fixstjärna utan ljud och kommentarer från algeriet, det är så billigt att man blir trött!
Sen förlöjliga och ”klampa” runt, konstnärer som de är (tar ju på sig att tänka lite längre än alla andra och tror sig vet sanningen om hur allt fungerar * skrivet som ironisering och sanning*) genom att säga att mötena med Zidane var lika långa som halvlekar i fotboll, är ju sanslöst trist information som snarare syftar till att beskriva hur insnöad en fotbollsspelare skulle vara, den som känns mest insnöad här är ju konstnärerna själva som utför orgier i hur billig konst som fungerar genomförs, go by the book….
Man får känslan av att de suttit och tänkt så det knakar efter något som skulle kunna fungera då det är fotbolls-vm, de kan ju i så fall börja på en reklambyrå istället, detta skulle lika gärna kunna vara en reklamfilm för Nike/adidas eller liknanade, där mästaren inte behöver överflödiga kommentarer det räcker ju med att titta på honom, ikonen, speciellt här i Sverige med mångkulturåret och allt, skulle göra succé och vara första sida på i Resumés nya nummer…
Kvalitén i detta verk känns mediokert enligt mig, men har den kommit till Basel så finns det väl tillräckligt för att konstvärlden accepterar den som bra konst vilket är skrämmande….
Lite negativ idag men den här videon känns som stenålder!!
Klas
Hej Klas!
Din reaktion är typisk. Det brukar vara så att när den samtide konstnären går in i ett fält (t ex fotboll eller ekonomi) som denne endast ytligt behärskar så finner den insatte konstnärens arbete för trivialt. När man är insatt i ett område, som du med fotboll, ser man snabbt ytligtheten i konstnärens arbete.
Hej Martin,
är man det minsta påläst i samhälle/idé historia (nästan sunt förnuft), kan denna bluff avslöjas för många gånger tycker jag, krävs inte mycket för att dra dessa slutsatser, vilket i längden gör att (hoppas iofs oxå) att denna typ av konst kommer ersättas av en annan mer exprimenterande och inte lika ”platt”, för ärligt talat vem bryr sig om denna typ av konst? Blir glad om övriga samhället inte ägnar tid åt sådan konst och jag förstår dom verkligen om dom gör de valet, när konsten som erbjuds är på detta sätt, finns ingen anledning till att se ex. Zidane på en konstbiennal, fanns det inget annat att göra än att visa en redan välkänd person i ytterligare en tolkning (här är problemet, finns ju inget fräscht oväntat och nytt i detta), dessutom en världsstjärna påväg utför, hans karriär e ju över!
Vet att svaret är konstvärlden och att dom bryr sig om denna typ konst, men denna konst kommer försvinna mer och mer, måste utmanas med något annat…är sjukt trött på konst som är ”second oppinons” som man redan vet om, inget nytt ingen utmaning. mer konst där någonting nytt står på spel där konstnären själv utmanar sin position och satsar lite, inte bara kör med säkra kort…
Jag tror att oavsett min reaktion om den är typisk eller ej så kommer detta att fortsätta, har konstnären rätt nätverk verkar det som han/hon kan ställa ut vad f-n som helst, något som gör konstvärlden extremt patetisk, men samtidigt så är det ju så över hela samhället, fungerar ju likadant, men då ska inte konstvärlden gå i bräschen och uttala sig om att man vill förändra/påverka etc etc, det e ju bara ett spel för gallerierna i så fall, något som jag har svårt att stå för som konstnär!
HEJA SVERIGE!!!!
HEj Klas!
Beundrar din inställning att konst som är tunn kommer att försvinna. Hoppas kan man. Men även om man bortser från nätverkets betydelse finns det flera faktorer som talar mot en förändring på kort tid.
1: Nyhetstänkandet: En klar kvalitet i ”konst” är nyhetsbehovet som går snabbare och snabbare. För 10 år sedan motsvarade en cykel i konstvärlden 5 år (motsvarande documenta). Den cykeln är nu nere någonstans på 2 – 3 år. Snabbare cykler innebär att kortare tid att fördjupa sig för konstnären.
2: tävlingen bland trendsättande curatorer och gallerier inebär att man ständigt måste hitta nytt. den konstnär som väntar för länge på att lansera sin produkt för att den ska vara genomarbetad kommer vara ute när de väl släpper ut sin konst. Bättre att lansera tiidgare än konkurrenterna och ta hand om buggarna efteråt.
3: Nyhetstänkandet och hitta trender ger också att man satsar på yngre konstnärer. Tävlingen börjar redan nu på folkhögskolorna. Den som inte har sin karriär uttänkt fjärde året på högskolorna kommer att ha det svårt att ta plats efter sin examen. Kanske blir det snarare att man måste leta upp talangerna än tidigare än idag. Sovjetunionen satsade på talanger redan vid 7-8 års ålder.
haha, skönt med sovjet ;-)!
Men om man producerar kontinuerligt som konstnär kan man ju ändå göra BRA konst (subjektiv bedöming givetvis), jag menar inte att tunn kommer att försvinna, men att intressantare konst kan dominera, att den postironiska konsten som jag uppfattar som tunn kommer att ersättas av något annat är jag övertygad om, den postironiska konsten kommer alltid att leva kavr men får med mina förhoppningar konkurens av en mer subtil konst som inte upprepar skaer sam alla redan vet, det är det som jag tycker är så ofantligt tunt och intetsägande för mig som betraktare…
Är du berlin och öser på?? Vilken fest det måste ha varit i natt!!
Ha det väl, intressant diskussion!
Klas