Pedvale skulpturpark ligger 120 km från Riga. I parken finns 116 skulpturer (nu alltså 117). Det kan verka mycket men parken är också mycket stor, kuperad med flera dalgångar och med betydande skogspartier. Vid huvudentrén möts besökaren av en restaurang och en herrgårdsbyggnad. Men det finns ytterligare en entré med en ännu större herrgård där det inrättats två huslängor med gallerier och utställningar. Ojars Feldbergs är alltså mannen bakom detta livsverk, en i landet välkänd skulptör som med obändig energi får allt att gå framåt.
Det är huvudsakligen lettiska konstnärer som arbetat i parken men även en del andra länder är representerade (USA, Finland, Estland, Holland, Danmark, Sverige bl a).
Det handlar om Land Art och om skulptur, kopplingen mellan dessa har blivit alltmer en självklarhet, skulptörer tänker numera site specific och ger sig gärna ut i landskapet. Det är en stor genre och en betydande del av konstvärlden, men naturligtvis gäller den inte som internationell samtidskonst. Kopplingen mellan Land Art och egentliga samtidskonst finns, men den är relativt sällsynt. Mina arbeten har ofta identifierats med Land Art och jag har därför fått en rad tillfälle att få kontakt med denna del av konstvärlden. Och det finns ett stort nätverk som sträcker sig världen över.
Jag skall på intet sätt beklaga detta, jag kan bara rekommendera Pedvale, eftersom det är svårt att undgå att få med sig en positiv upplevelse av denna pastorala idyll. Den goda modernismen håller sig levande, för det finns mycket att se på. Den utställningsform som skulpturparkerna kan erbjuda är attraktiv även för en stor publik.
Jag spikade och klättrade i 6 dagar och resultatet kan ni se här:
Empire, ca 12 meter
Entrén till Pedvale med en skulptur av Ojars Feldbergs till vänster, ingången genom det ”svarta hålet”; längre bort skymtar Empire.
6 dagar 6 meter? 1 meter/dag eller är den högre? Ser bra ut i alla fall!
Ha det!
Klas
Läs gärna under bilden Klas: 12 meter – eller någon meter till. 2 meter per dag. Men då handlar det också om att fylla ut med många detaljer. Jag har t ex gjort två skulpturer som offentlig utsmyckning, en interiört och en exteriört. Därtill kommer en bänk med bord för att man skall kunna sitta ner i skulpturen vilken därmed kan definieras som stol i empirstil.
(Forts. från ”En sko i fatet”)
Hej, Lars!
Och välkommen hem! Fantastiskt vad du bygger! Som du ser har vi snickrat flitigt på den teoretiska motsvarigheten till dina träskulpturer. Tyvärr har jag dragit på mig en riktig kanonförkylning och går på halvfart sen ett par dagar, så jag ska bara kommentera det här med kokainsniffaren helt kort. Du skriver: ”Om det bildas majoriteter som tror en viss sak och om den saken får spridning blir den giltig även om man kan visa att det är falskt.” Vad du säger är alltså att vad som ”gäller” inte nödvändigtvis är sant och vice versa. Alldeles riktigt, och som du vet är precis detta en av mina invändningar mot institutionsteorin. En teori blir inte sann för att folk tror på den. Om ”saken får spridning blir den giltig även om man kan visa att det är falskt”, ja ”giltig” möjligen, men hur avlivar man falska rykten om inte just genom att visa att de är falska?
Hej Petter!
Varför flyttar du diskussionen från ”En sko i fatet” hit till Vilks text om Pedvale skulpturpark? Det kan bli förvirrande för en utomstående läsare att följa diskussionen som består av många hänvisningar till tidigare inlägg under ”En sko i fatet”.
Jag tycker att under posten ”Pedvale: När han hade spikat ” skall man diskutera Vilks verk Empire eller annat som har med Pedvale skulpturpark att göra. Är Vilks för dig intressantare som teoretiker än praktiker?
Vilks bygge Empire förde mina tankar till Twin Towers. Tänk om han hade fått uppdraget att skapa monumentet på Groud Zero! Ett sånt monument hade fört USA närmare världen.
Dorinel
Hej förkylde Petter, om nu förkylning vore en social konstruktion skulle det kunna vara en avsevärd fördel. Ja, detsamma med benbrottet, det finns skillnader på olika soc konstr, men jag antar att saken är lite mer komplicerad än antingen eller. Förkylningens idéhistoria kan man skriva.
Man avlivar rykten genom att visa att de är felaktiga. Visst, men hur sprider man detta budskap? Svårigheten ligger där. Det kan finnas vederläggningar som är utmärkta men ingen bryr sig om dem.
Ja, Lars, då får man vara lite envis. Visst kan man skriva förkylningens eller benbrottets idéhistoria, men man kan också skriva socialkonstruktionens idéhistoria. Hur långt tillbaka tror du den historien sträcker sig? (Aaa-TJO!)
Dorinel, du vill visst ha lite ordning och reda! Inte skrida över gränserna för denna diskussion, aja baja!
Och Dorinel: Vad du har hört om Lars Vilks skulpturer har inte så stor betydelse för hur jag uppfattar dem. Jag tror faktiskt att det här bygget, ”Empire”, skulle förlora mycket på att folk bara såg det som en illustration till en eller annan teori.
Till Lars Vilks!
Jag har frågor angående sociala konstruktioner som liknar den som Petter ställde på ”Pedvale: När han hade spikat ”
Kan man ange en start punkt för en viss social konstruktion (som du anger Kant för konstens födelse) eller är det fråga om långsamma processer som man kan se som en del av evolutionen?
Skulle du kunna ge oss en kort introduktion i de sociala konstruktionernas historia?
Tack!
Dorinel
Till Petter vill jag först säga att jag är alltför rutinerad för att göra något som är en illustration till en teori (det brukar man lära sig som konstnär). Men man kan integrera teori eftersom man alltid behöver den (”it is about something”).
Dorinel, jag är inte så inläst att jag utan vidare vågar mig på att skriva om hur de sociala konstruktionerna har sin historia. Men som vi brukar termen är det en ny företeelse som fick särskild fart med postmodernismen under 80-talet.
Grunden är, som jag redan skrivit en gång idag, att vi uppfattar saker som inte är språk, alltså sådant som vi inte själva benämner och bestämmer. Så blir dessa sinnesintryck till språkliga konstruktioner och det är oundvikligt att man måste fundera på vilken överensstämmelse som finns mellan intryck och benämning. Hur som helst är det uppenbart att benämningarna lever sitt eget liv och producerar mera benämningar som identifieras med sinnesintryck osv. Sinnesintrycket Coca Cola är som sådant inte alltför mycket att komma med, men tilläggsinformationen har gjort saken stor.
Men vad knyter sig konsten till? Ja, det är då upplevelser av konstverk, estetiska upplevelser och här är alltså frågan om när de blev särskilda, alltså igenkännbara som något annat än dekorativt eller lågdiskurs.
Tror man på profeten Muhammed menar man inte att Muhammed huvudsakligen är en social konstruktion. Men vi lutar väl mot det senare. Så är det i religionerna.
Till Peter:
Förvirringen är ett faktum. Jag postade här ett inlägg som jag skulle postat under ”En sko i fatet”.
Jag tror att vi får lov att be Vilks om att skriva en ny artikel som skall behandla sociala konstruktioner eller närmare bestämt de sociala konstruktionernas institutionella teori och idéhistoria.
Till Vilks:
Hej Lars!
Skulle du kunna skriva en helt ny post så vi får den ordning som vi behöver för att kunna skrida över gränserna? Och då menar jag inte gränserna mellan olika poster, som Petter verka vara inne på 🙂
Tack på förhand!
Dorinel
Ja, Lars, det vore verkligen roligt om du ville ge oss en sådan introduktion!
Petter, du skrev den 17: ”Fanns det några sociala konstruktioner, Lars, innan detta begrepp konstruerades socialt?” ”detta begrepp kanske visa sig ha en mycket kort historia (kortare än konstens!). Det är därför som Lars Vilks resonemang så att säga biter sig själv i svansen.”
Nejdå, det finns inga sådana problem. Liksom det är möjligt att tala om t ex jordbruk innan det moderna jordbruket grundlades kan man tala om sociala konstruktioner innan just det begreppet skapades. På samma sätt kan man argumentera för att konst finns före konstbegreppet om man kan visa vad detta ”konst” före konstbegreppet skulle vara för något.
När jag skrev min avhandling om konstbegreppets uppkomst 1986-87 hade jag ingen aning om sociala konstruktioner. Men det finns andra sätt att angripa problemet, soc konstr är en fransk soppa men det går lika bra med anglosachsisk. Tänk också på konceptualisterna och våra vänner Dickie och Danto som klarade sig utan att vända sig till begreppet soc konstr.
Jag slog som hastigast upp soc konstr i ”Hur man blir samtidskonstnär på 3 dagar”. Där finns en kortversion av nästan allting. Det är Piaget som är utgångspunkten och där började den radikala tanken att allting var soc konstr. Men det är alltså ingenting som jag hävdar.
2 meter om dagen. Inte illa trots allt, men det låter lite som en trevlig semester (och det missunnar jag sannerligen inte konstnären!). Men med undertecknad assistans brukar vi väl beta av en sådär 6 meter per dag. Vad det skulle betyda konstteoretiskt (2 el 6 m/dag) har jag ingen aning om i sammanhanget… Snyggt, estetiskt och imponerande är det i alla fall. Empire är ett passande namn, och det finns onekligen paralleller med Hardt/Negris Empire och Ladonia.
/Ministern/Assistenten
Förresten… Med assistenter tillhanda borde väl konstruktionen bli social? 😉
Lars: Vi kanske äntligen börjar bli överens på en viktig punkt, nämligen att det finns fenomen (t.ex. benbrott, förkylningar, sociala konstruktioner, jordbruk etc.) som FÖREGÅR sina konstruktioner i det sociala? Men vad skulle du då svara om någon påstod att det inte finns någon verklighet utanför representationen?
Vart pågår diskussionen ngnstans nu? Har jag postat förgäves under skon?
Hej, Samuel! Inte förgäves alls. Jag har just läst ditt utomordentliga inlägg. Välkommen tillbaka till diskussionen!
Tackar Petter. Jag håller med Marc Dorinel, för ovanlighetens skull; ett nytt masterinlägg från dig Lars för att skapa ordning och reda, vore toppen!. Även om temat ”pastoralt” pockar på uppmärksamhet.
Petter, verkligheten utanför representationen blir en fråga om vad vi egentligen kan veta om den – om man nu inte går in för solipsism. Kant stannade vid tinget i sig, Hegel menade att en sådan formulering var ointressant, Wittgenstein manade fram tystnaden. Det finns många bud. Wittgenstein har kanske det bästa, då inte tystnaden utan språkspelet; det finns många språkspel att spela och de utgår från olika behov. Filosoferna har sina krav och fotbollsfansen sina.
Till Samuel vill jag igen understryka på det bestämdaste: Mat kan vi nog komma överens om att den kan gå utanför en social konstruktion, skälen är goda att acceptera att människor ätit tämligen länge. Med konsten är det annorlunda; att den är obestämd är en del av dess konstruktion, just förhållandet att den är obestämd hänger sammman med att det är en omöjlig konstruktion som aldrig kan definieras.
Till Lars vill jag understryka lika bestämt: Det du skrev som svar till mig var ganska på pricken det jag skrev i annat ordalag. Men du svarade inte på någon fråga.
Din version av Wittgensteins språkspel tycker jag ser väldigt förenklad ut och kanske också en smula inkorrekt? Du ger ett intryck av att det handlar om att spela, vilket jag inte alls tror är fallet. Det spelet är alldeles för gammalt och inrotat för att det skall kunnas spelas med. Samma sak där, det är en teoretisk upptäckt, ett bra att veta. Inte ens Wittgenstein kunde öppna Pandoras box och det var han troligtvis medveten om.
Men för all del, filosofi som fotboll är inte helt okänt och måhända anspelar du på en av de mest kända scenerna i genren, Tyskland mot Grekland i Monthy Pyton.
Lars: Jag får väl se detta som ett erkännande av att Lars O Ericssons påstående (”det finns ingen verklighet utanför representationen”) faktiskt leder till en sorts solipsism.
Förlåt om jag upprepar mig lite, men vi kan alltså vara överens om att det finns fenomen (benbrott, förkylningar, sociala konstruktioner, jordbruk etc.) som FÖREGÅR sina konstruktioner i det sociala. Vad skulle du då svara om någon uttryckte sig så här: ”Alla fenomen uppträder formulerade och kommer att ingå i kontexter. Själva fenomenen i sig kommer man inte åt, det kräver hela tiden nya och nya formuleringar som i sin tur får sociala konsekvenser.”
Eller antag att någon skulle hitta på att uttrycka sig så här: ”Verkligheten blir alltid institutionell. Det vi praktiskt och som vedertaget kallar för verkligt är verkligt.” Eller så här: ”Vi kan ju vara överens om att det finns något utanför representationen. Men vi har inte mycket glädje av det eftersom vi måste tala om vad det är. Och när vi gör det kommer vi att konstruera en representation. Osv.”
Jag kan avslöja för er andra att de tre senaste citaten i mina inlägg är språkliga konstruktioner ihopsnickrade av Lars Vilks.
Mig förefaller det som att Lars Vilks i de tre ovanstående citaten helt enkelt bortser ifrån den empiriska verkligheten. Vad han då också bortser ifrån (även om han kanske förnekar det nu) är den sinnliga upplevelse en förkylning eller ett benbrott kan ge. Och om han bortser ifrån den sinnliga aspekten av dessa fenomen, varför skulle han då inte också bortse ifrån de sinnliga aspekterna av de fenomen som vi kallar för konst, poesi, musik?
Samuel, du undrar vad man skall ha definitioner till. Ja, definitioner är att klargöra en medvetenhet, att formulera den mera precist. Eftersom konsten är beroende av diskursbildning och diskussion har det sin betydelse.
Wittgensteins språkspel. Jag menar naturligtvis inte att språkspelet är ett egentligt ”spel”. Utan som Wittgenstein menar att vi talar olika i olika sammanhang. Diskuterar man med filosofer spelar men det filosofiska språkspelet med hänvisningar till Kant eller Nietzsche, vilket man inte gör när man diskuterar fotboll.
Petter: ” ”Alla fenomen uppträder formulerade och kommer att ingå i kontexter. Själva fenomenen i sig kommer man inte åt, det kräver hela tiden nya och nya formuleringar som i sin tur får sociala konsekvenser.” ”
Det öppnar den filosofiska debatten om vad det innebär att säga att det finns något man inte kommer åt. Något som skall finnas men inte kan klargöras. – Om det man inte kan tala…
Petter: Den sinnliga upplevelsen, ja där blir det besvärligt eftersom vi måste få över den i språklig representation för att den skall kunna få mening. Kant gav generallösningen att det finns kvalificerade sinnliga erfarenheter. Jag menar att det inte var någon lyckad lösning.
Jag vill inte bortse från sinnliga erfarenheter i bildkonst etc. Men vad är det som skiljer dessa från andra sinnliga erfarenheter?
Det är kanske ”det ovanliga infallet eller hur man vill beskriva det”? Eller också är det ingenting särskilt, men kanske fullt tillräckligt ändå?
Petter: ovanliga infall finns lite överallt.
att skruva i
en skruv
först borra
med navare så
låta skruvmejseln
få gott fäste
i skruvhuvudet
och ta några
tag försiktigt
så inte
skruven kommer
snett sedan
ta hårdare
i och till slut
bara skruva
och skruva
tills skruven
sitter där
Ja Petter, du förstår kanske varför jag håller mig till spik och hammare. Dräm till och den sitter där.
ja jag
förstår det
men håll
med om
Lars att det
är en viss
skillnad mellan
den ordstapel
du läser nu
och den
föregående
(som är
författad av
Jan Erik Vold)
hur ska
man enklast
beskriva denna
skillnad?
Ja, Petter, det behöver inte vara så svårt. Volds text är skriven i kontexten poesi med tillhörande högdiskurs. För den insatte finns det givna sätt att läsa den. Och alldeles självklart är att den inte skall tas bokstavligt utan handlar automatiskt om något annat. Din text har en helt annan utgångspunkt (får man anta).
Hej Lars, det du svarade på var inte frågan. Du kanske inte uppfattade frågan?
Och jag tycker du har fått det där om språkspel helt om bakfoten. Det handlar inte om hur olika grupper snackar med varandra, det är mer något hopkok av social antropologi och lingvistik.
Ws första bok handlar om att frågorna om det vi inte vet är onämnbara. Den andra boken handlar om att onämnbart och allt sådant är konstruktioner i språket. Utanför det kan vi inte hitta några svar eftersom det är språket som formulerat frågorna. Det gäller både fotbollsspelare och filosofer i lika hög grad. Båda kategorier är i ungefär samma genre. W. var en stor poet, och i ljuset av hans upptäckter framstår filosofin som lika fåfäng som vilken annan vetenskap som helst. Konsten har en lite annan retorik, alltså den riktiga konsten, bilderna och det och poesin.
Till Samuel:
Mat i allmänhet är inte lika godtyckligt begrepp som Konst, men kanske lyxmat , viner och droger är det.
Till skillnad från mat hör konsten till den andliga världen. Dit hör även tomtar, troll, häxor, gudar, djävlar och andra väsen som bara vissa utvalda människor kan få kontakt med. Det kändes därför relevant när ni diskuterade häxornas existens på 1600 talet.
Ni diskuterade Chaplins förmåga att förvandla skon till maträtt men ni missade Jesus som förvandlade vattnet till vin och fick fem kornbröd och två fiskar att räcka till mat åt en massa människor. I kristendomen gäller det att göra underverk medan i konstvärlden gäller det att skapa konstverk.
Konstverket har för det mesta en fysisk form men konstens väsen är andlig och därmed svår att bevisa genom vanliga vetenskapliga experiment.
Jag tror att era svårigheter att ringa in konsten beror på att ni hänvisar till andra konstarter som poesi och film istället för att på fullt allvar undersöka dess släktskap med religion och häxerier.
Som jag har sagt tidigare så finns Konsten för de som tror på den eller kan utnyttja de troende. Konstvärlden använder sig av konstverken på ungefär samma sätt som kyrkan använde sig av avlatsbreven en gång i tiden för att komma åt folks pengar.
Dorinel
Till Samuel, nej jag har nog inte uppfattat vilken fråga du ställde, jag har försökt leta efter en sådan men den har nog försvunnit i mängden av inlägg.
Klart att Wittgensteins språkspel som jag formulerat det är ytterst förenklat och ofullständigt. T ex kan du i Forums filosofilexikon finna fem aspekter av hur Wittgensteins språkspel kan förstås.
Du skriver ”Konsten har en lite annan retorik, alltså den riktiga konsten, bilderna och det och poesin.” Det är här vi har ett problem, hur kan man tala om ”konsten”, hur kan man ringa in vad det skulle vara?
Samma sak angående Dorinels inlägg. Om konsten är en andlig verksamhet, hur vet vi det, när kom man på det? Att man sedan romantiken och också under modernismen fick det för sig är en retroaktiv användning av begreppet. När romantikerna gjorde konsten andlig blev hela historien om Fine Arts (vilket också är en retroaktiv bestämning) andlig.
Till Lars!
Jag talar om konstens släktskap med religionen. Du verkar ha svar på det mesta så du kan kanske svara på frågan: När blev religionen andlig?
Dorinel
Hej Dorinel,
Religion definieras som andlig verksamhet och är en beskrivning av ett fenomen som man kan finna i alla kulturer. Med konsten är det värre, hur skall vi finna den i alla kulturer? Vad skall vi leta efter?
Till Lars:
Jag har en föraning att en gång i tiden i mänsklighetens barndom, var prästen och konstnären en samma person. Jag tänker då på någon slags shaman/trollkarl som vi kan få en förnimmelse av genom performance konsten. Denna person höll på med ritualer där han/hon använde sig av föremål, sång, dans ,besvärjelser osv. (Nåt som återkommer i landart, installationskonst, collage assamblage, osv)
Sen, genom språkets utveckling och arbetsfördelningen har den som kom att kallas präst blivit alltmer en föreläsare medan den som kom att kallas konstnär har koncentrerat sig på hantverket.
Alla religioner även Islam som inte har samma typ av representation som Kristendomen eller Hinduismen har använt sig av bildmakare för att ge det andliga en fysisk gestaltning.
Konsten finns i stort sett i alla religösa sammanhang. I vissa kulturer är kyrkan skild från staten och konsten skild från kyrkan. I Kristenomen och Islam (och kanske fler religioner) är det förbjudet att dyrka ikoner och andra avbildningar medan konstvärlden är en slags religion som bygger just på dyrkan av avbildningar. Konsthallarna och museerna är konstvärldens andliga rum, fyllda av ikoner och andra kultföremål där guiderna och museepersonalen är konstnärens företrädare.
Ibland på vernissager när det hålls öppningstal eller performance blir stämningen på konsthallarna spöklikt den stämning som råder i kyrkan.
Jag har som bekant inte läst Kant men jag är ganska säker på att han missade att tala om det sublima i performance, land art och konceptkonst. Såna företeelser måste ha funnits även under hans tid men då hamnade dem kanske i facket häxerier. Jag tror att för honom var konsten fina tavlor.
Jag upplever dadaismen och det som hände inom konsten under sextiotalet som försök att återförena bildmakaren och prästen.
Hoppas att du fått några indicier på var vi skall leta efter konsten.
Dorinel
Dorinel, jag känner till dina synpunkter och jag förstår dem också. Du tycker konst är någonslags magi. Dina idéer om konstären som shaman eller shamanen som performance konstnär är intressanta. Men jag håller inte med om att konstnären idag skulle vara någon slags druid. På den tiden trodde folk i på hokus pokus, konsten idag är man skeptisk mot, ju bättre den är desto mer skeptisk blir man, Det är inte många som tror på den. Inte ens de som med stor skicklighet och iver utövar yrket, se på Lars Vilks tex. Man kan också föreställa sig att shamanen hade en metod för att uppnå konkreta mål. Sådana redskap har inte konstnären. Konstnären får snällt anpassa sig till omgivningens metod för att uppnå sina mål. Kommunikation etc, men det har du ju redan varit inne på.
Lars, min fråga var inte vad man skall ha definitioner till. Frågan var vad man skall ha dem till utifrån en särskilda premisser, allt står i någorlunda klartext under skon. Men strunt samma.
Jag frågade också hur du så spiksäkert kunde säga att Kant uppfann konstbegreppet när du samtidigt förhåller dig så tveksam till att man kan tala om ”konst”? Jag ringade dessutom inte bara in konsten utan också poesin och bilderna. Du verkar vilja ge konsten en slags särställning som odefinierbar, göra den lite extra märkvärdig. Inte sant?
Man kan ha hur många teorier som helst om vad Ws språkspel betyder. Jag tror för egen del att det är svårt att förklara. Annars hade han varit klok nog att göra det. Om du gör ett verk, skall man då förutsätta att det har ett budskap som någon annan kan förklara mer exakt, kortfattat och begripligt? Att jag skulle kunna göra en liten akvarell som gjorde det helt överflödigt att åka ut till kullen och klättra i dina skulpturer?
Idag en relaterad länk: http://www.iau2006.org/mirror/www.iau.org/iau0601/iau0601_release.html
Samuel, jag gör inte konsten märkvärdig. Det var Kant som inledde idén om att lyfta upp en verksamhet som kom att bli Konst i Vår Mening. Och den blev både märkvärdig och odefinierbar. Det börjar där och nu står här.
Det finns inget att invända mot ett sådant konstaterande. Vi är alla inblandade i en diskussion, men vill du påminna mig om vad den handlar om egentligen?
Du pratar om sociala konstruktioner, ifrågasätter invanda tankemönster, men samtidigt tar du Kants konstbegrepp för givet. Här hittar du plötsligt något konkret att luta sig mot. Jag begriper inte hur du lyckas med det konststycket? Du är en akrobat Lars! Alt djupt religiös.
Du ger inte konsten en särställning, påstår du, men kräver samtidigt att den skall särbehandlas i förhållande till andra fenomen, som också namngivits med en mer eller mindre tillfredsställande godtycklighet. Du skyller på det du kallar ”högdiskurs”, en annan konstant i ditt universum utan krav på distinktion.
Om allt du är ute efter är ett konstaterande att något börjar där och nu är vi här så begriper jag inte vad vi skall ha definitionerna till eller hur det resonemanget skall fortsätta.
Samuel:
Det måste väl vara en fördel att känna till var man är om man vill ta sig någon annan stans?
Det skulle ju vara intressant, Alfred, om man kunde bortse från det. Men det är dessvärre omöjligt.
Jag menar att det finns en inkonsekvenser här som gör att det inte leder någon annan vart än upprepningar. Kant är ett mantra som ständigt återkommer som svar på alla möjliga frågor.
Samuel, nu är det så att jag lutar mig mot en som jag menar är en mycket rimlig beskrivning. Inget i estetiken har varit så inflytelserikt som Kant. Det är ingen överdrift att påstå att han är utgångspunkten och den punkt som man ständigt återvänder till. Se t ex Thierry de Duves stora försök att kombinera konceptkonsten med Kant i ”Kant after Duchamp”. Så här har vi verkligen en fast ordning som på ett långtgående sätt är giltig i konstvärlden.
Som en liten kommentar till Lars kommentar ovan (XX). Det där med solipsism som skymtade fram som hastigast. Det är förstås en relativt bergränsad uppfattning om den inte kombineras med panteism. Sålunda, en solipsistisk-panteistisk synvinkel på saker och ting kan eventuellt förklara det mesta 😉 För att uttrycka det i ett för tidsandans typiskt uttryckssätt; ”Solipsistisk Panteism sparkar stjärt”. Kanske även på Kant och Duchamp 😉
Angående ungefär-likhetstecken mellan druid/shaman och konstnär, det var ju Beuys inne på också, och han kan väl inte haft fel…?
Och Alfred: ”att känna till vart man är för tt kunna ta sig nånstans…”. Du borde ta en titt på uttrycket/fenomenet: ”You can’t get there from here”.
Det är ingen ingen överraskning att du tycker så, Lars. Bara förvånande att du förespråkar en objektiv metod som samtidigt bygger på fasta värden.
Vad är det för text du refererar till? Finns den online?
Minister of Art: Vilken tidsanda är det uttrycket typiskt för?
Samuel, vilket av uttrycken var det du undrade över? Att ”sparka stjärt”, ”solipsistisk-panteism” eller ”You can’t get there from here”? Jag trodde att det var uppenbart i sammanhanget vilket som, men du får specificera dig så ska jag försöka svara efter bästa förmåga. Ursäkta om jag uttrycker mig oklart.