Ingen tvekan om att Paul McCarthy representerar en gedigen kvalitet i samtidskonsten. Inte heller kan någon på allvar invända mot att han nu visas på Moderna Museet. Det tog sin tid för McCarthy att avancera till ett fullt erkännande, men nu har han det. Med en solitt framskjuten plats som 46:a i världen är han en stabil tillgång i konstvärlden. Numera säljer han dessutom bra. Hans historia kan berättas genom en enkel artfactstabell:
En intressant fråga är naturligtvis varför han är så bra som han är. När en konstnär nått den position som McCarthy brukar det inte vara någon större meningsskiljaktighet om hur detta skall formuleras. Våra svenska kritiker är i denna fråga helt alerta och kan leverera de rätta svaren. Millou Allerholm i DN: ”Det går en linje från den egna kroppen till en större social och samhällelig kropp”. Precis det, hans figurer och performance, hämtar sitt material från amerikanska stereotyper vilka sedan kan ses som en kritisk kommentar till samhällets skuggsidor. Johan Sundkvist skriver ungefär detsamma i SvD: ”Det är omöjligt att inte tänka på Abu Ghraib” och ”urskilja en rörelse mot fascism i den västerländska demokratin. Att denna fascistiska tendens förmedlas enligt en manlig faderslinje är ett återkommande tema i hans konstnärskap”. Och Mårten Arndtzén i SR: ” den amerikanska populärkulturen som råkar illa ut i hans konst” och ” en kritik av USA:s framfart i världen”.
Med detta sagt kan de tre kritikerna leverera en kritisk synpunkt på McCarthy. Också den är tämligen självklar. Efter att ha fått vänta på sitt erkännande har McCarthy alltså nu fått det med besked. Därmed blir han stil och förväntning. Alltid mycket tomatketchup på gång. Modernas utställning blir ytterligare en i raden av bekräftelser på hans fulla etablering. Han var bättre förr.
En kritiker med lite mindre tyngd, Susanna Slöör på nättidningen Om konst, skriver sin kritik i en annan riktning, en modernistisk linje där hon tydligen helt glömt bort de socialkritiska synpunkterna. Hennes linje verkar mest handla om att försvara måleriet mot samtidskonsten och det lyser genom i hennes slutkläm: ”Om han går illa åt måleriet, så tillfogar han möjligen samtidskonsten, som den utvecklats från 1960-talet och framåt mest skada. Det kommer att bli svårt att vandra genom utställningar, om relationer, övergrepp, hierarkier, identiteter och iscensättningar av allehanda slag, utan att dessa oundvikligen kommer reflekteras i McCarthys teatralt överdrivna skrattspegel. Även ironin och det absurda skämtet är konstnärligt förbrukat”. Den kommentaren är nog mest förhoppning.
Så var det med McCarthy; han har gjort sitt, men höll längre än många andra. Nu har han hamnat i arkivet.
När han var som bäst: Heidi från 1992 (Med Mike Kelley)