Kan några andra vindar blåsa än den som i konstvärlden drar fram? Nej, egentligen inte. Och därför är det inte mycket annat att göra än att mäta vindriktning och vindstyrka. Och vad viskar vinden just nu? Ja, det börjar bli känt: Fantasy + estetik + referenser + en dosering av socialkritik. Kan man få till ett välgjutet projekt med de ingredienserna handlar det om kvalitet just nu.
Den svenska konstkritiken är alert och lyhörd. Milou Allerholm skriver om Isaac Juliens videoinstallationer på Brändström & Stene i DN (24.5)*. Uppenbarligen har vi här den som uppfyller nuets obarmhärtiga krav. Och det är stilrent formulerat: Julien är ”estet ut i fingertopparna”, ”Verken är laddade med litterära, historiska och konstnärliga referenser till en grad som gör att man lätt blir snurrig” och naturligtvis behandlar konstnären ”frågor om ras, etnicitet och sexualitet i förhållande till historieskrivning och identitetsskapande”.
Korrekt och bra alltså, vilket Allerholm summerar med ”ett bättre exempel på en konstnär som förenar politik och poesi är svårt att tänka sig”. Hon är självfallet inte ensam om ett sådant omdöme. Isaac Julien har gått starkt under ett antal år, bland mycket annat nominerad till Turnerpriset 2001 vilket gick till Martin Creed. Nu har han hävt sig upp till 285 på Artfactslistan där vi finner Creed distanserad på 353.
Man vill gärna fråga sig hur hållbar Julien kan tänkas vara. Närmaste konkurrenter inom området torde vara Steve McQueen också en estetiker med sociala inslag (321), Turnerprisvinnare 1999 och Eija-Liisa Ahtila (273); samtliga tre deltog på Documenta11 2002. Högst en av dessa tre kan tänkas överleva in i det konsthistoriska arkivet. Måhända kan man satsa en peng på Julien med tanke på hans kreolska kontexter och anspelningar på Derek Walcott. Mest sannolikt är dock att samtliga försvinner. Vi får se, under tiden slår vi fast att svaret på frågan ”Hur går det för socialkritiken?” är: ”Den går inte, den har börjat dansa”.** Och varför inte estetisera ännu mer: Let’s face the music and dance.
* Hyllningen till Julien återfinns också i Camilla Hammarströms recension i Aftonbladet 23.5
** Notera anspelningen på Prince de Lignes kommentar till Wienkongressen 1814.
Isaac Julien är rätt i tiden
True North 2004
Prince de Ligne
Hej Lars,
de som hamnar i arkivet har väl oftast just känsla för estetiken i verken, eller iaf att de tilltalar betraktare utöver konstvärlden i längden? De konstnärer som inte medvetet kör alla strategier utan gör det mer på känsla håller väl också längre historiskt sett (de sticker ut mer än de som kör den givna mallen som de vet går hem, finns ju hur många homeruns/karriärskåta som helst i konstvärlden och på konstskolor)?
Det jag undrar kort och gott är om det finns något så skönt som en grov generalisering av detta slag som man kan göra, vore ju underbart! och provocerande att använda på det ”postironiska folket”- man kanske kan genomföra en statistiskt antagande genom ett slumpmässigt urval, utifrån artefactslistan? Där man med förtrollande statistik kan bevisa postironins okänsla för det estetiska, och känsla för en massa texthäften? I princip så som du beskriver det i din bok när jag tänker efter…..? I alla fall att de som hamnar i arkiven oftast har mer än bara stratgeier att utgå ifrån…
Ser fram emot svar, sist så försvann min kommentar (censurerad tror jag knappast den blev), den handlade om vad du anser om årets shortlisted inför turner prize?
Kolla in denna i mitt tycke tafatta artikeln om konsten med stort ”K”, i DN, recension av palettens senaste nummer….
Ha det väl!
Klas
här e länken till DN missade den:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2206&a=534281&previousRenderType=3
Hej Klas,
DN:s artikel om Paletten har jag redan behandlat här för en tid sedan. Den var ingen höjdare.
Och jag skall ta itu med Turnerpriset när jag får lite tid.
Men så detta med kvalitet. Jag tror inte att det är estetiken som avgör utan det simpla att något är tillräckligt avvikande. Det som är nytt just nu i konstvärlden är inte så nytt som det verkar och precis därför känner konstvärlden IGEN DET SOM NYTT. Och då lever det farligt i längden. Vi har en liten regel här: När något känns igen som nytt är det mindre nytt än det känns som mindre nytt och som är mer avvikande.
Pingback: check credit online free