”Det kliar i fingrarna att stoppa hela utställningen, men det måste jag överväga”, sade fotografen Jonas Lemberg när han i förra veckan anklagade Markus Larsson (Modernautställningen) för att ha målat av hans bild av Christer Pettersson.
Och Lemberg tillägger: Om inte det här anses vara en kopia, så är det okej att jag går in på Moderna museet och plåtar av en berömd tavla, monterar in en get och sedan hävdar att verket är mitt.
Gode Lemberg, kan man säga, det kan man nog göra om man kan skapa en trovärdig diskurs för det man gör. Och det blir svårt för Lemberg som inte har konstens högdiskurs till sin disposition utan enbart kan famla runt i fotografens lågdiskurs. Mitt tips är att fotografen kommer att springa om inte på bocken så i varje fall på pumpen.
För att göra saken tydligare presenterar jag här två arbeten:
Lars Vilks Utan titel (fem rektanglar), blandteknik, 2006
Lars Vilks Utan titel (landskap med get), blandteknik, 2006
Fantastiskt! Jag saknar ord. Och det är inte ofta.
Geten ser ju svimfärdig ut! Hur länge har den tvingats posera?
Ja Annika, när Holman Hunt gjorde målningen 1854 lät han geten vara utan mat och vatten för att få den att se riktigt eländig ut. På den tiden var det penslar och duk, foto och video är uppenbarligen att föredra ur djurskyddssynpunkt. Getuslingen lär inte ha utfodrats sedan dess.
Mycket bra Lars.
Sannerligen är det underhållande med kommentarer som den från Lemberg.
Själv bidrar jag i den ”postmarcelistiska” debatten med den här: http://www.eskapi.com/konst/info/fountain.html
Man blir onekligen något kissnödig.
Gisela, ett original är det som världen betraktar som ett original, oavsett hur man kan argumentera om det ena eller det andra. Duchamp godkände replikerna av sina readymades och därmed blev det acceptabelt.
Annika blir kissnödig när hon ser en pissoir. Det vår vi väl se som en feministisk intervention i ett utpräglat manligt sammanhang.